måndag 29 december 2008

Årskrönika

Mitt första år som vinbloggare är snart till ända - och om jag blickar tillbaka på hur min vinintresse och drickande såg ut för bara ett år sen har det hänt en hel del. Framförallt så har min vinkällare utvecklats väl och nu börjar det likna något! Det totala antalet flaskor har nog fördubblats, och vissa månader har en snudd på ohälsosam andel av månadsbudgeten gått till nya intressanta flaskor. Nu börjar källaren i alla fall ta form, och det finns marginal att börja konsumera det som åkte in först i hyllplanen. I början var inget tillfälle fint nog för ta det där resfyndet eller likn. Det som framförallt har förändrat mitt vindrickande är mitt konto på auktionssajten vinforum.dk. Möjligheten att handla lagrade viner till (oftast) bra priser har gjort att jag nu har en hel del färdiglagrat - källaren producerar redan vin! Inte samma "young cellar syndrome" som infann sej när samlingen bestod av Bordeaux 2004 (och knappt något mer).

Dricker man vin annorlunda med en blogg i ryggen? Kanske att en viss spontanitet har försvunnit, å andra sidan har har man lärt sej mycket av andra bloggare och av att prova många viner.

Det börjar kanske bli dags för lite listmania:


Årets största vinupplevelse:
DRC La Tâche 2004. En helt överlägsen etta. Det var en utomjordisk intensitet, balans och renhet. Om något vin är 100 poäng så måste det vara detta.

Årets Bordeaux:
Här är det ganska jämnt mellan Las Cases 1990, Latour 1998, Gruaud Larose 1990 och l'Angelus 1994. Men om jag skall plocka ut ett enda vin av dessa så blir det nog l'Angelus. Sammet i en flaska har aldrig känts mer sant.

Årets Bourgogne (ej DRC):
Två flaskor känns mest aktuella: Antonin Guyon Corton-Bressandes 2002 och Camille Giroud Beaune 1:er Cru Les Cras 1996. Dött lopp.

Årets Italienare:
Inget snack, Tua Rita Guisto di Notri 1999. Holy smoke vilken kvalitet.

Årets vita:
Louis Jadot Corton-Charlemagne 2005. Så exakt i alla detaljer att jag börjar förstå prisbilden. Litet hedersomnämnande till Neudorf Nelson 2005. Ett väldigt bra vin till den första försommarkvällen...

Årets bubbel:
Bollinger Grand Année 1995. Slår faktiskt Salon 1996 på fingrarna, kanske mest för att den sistnämna är väldigt brutal just nu.

Årets doft: Ett hedersomnämnande går oavkortat till Clerc Milon 1989 - synd att inte smaken kunde hänga med.

Årets budgetvin: Den kvalitet som finns i Bouscassé 2005 är svår att hitta för en hundring, eller 66 DKK...

Årets trotjänare och feelgood: Tror vi drack fem flaskor Chateau Poujeaux under året, och jag blir fortfarande lika charmad varje gång vi öppnar en ny flaska! Bäst i off-vintage årgångar av någon anledning.

Sen kan jag inte låta bli en liten negativ lista också

Årets avloppsrensare
Endast tre viner (utan defekter) har lämnat hemmet genom avloppssystemet utan att passera levern. Ca'Rugate Rio Albo, Allesverloren Shiraz och Clos Sainte Jean Chateauneuf du Pape. Ruskigt dålig kvalitet. Col d'Orcia fick passera som pölsevin, men hade kanske också platsat i kretsloppet.

Årets omvärdering
Ibland ändrar man åsikt efter man har publicerat bloggposten. Girardins Corton-Charlemagne 2001 var trevlig i första glaset - men efter ett par glas stod eksmaken mej upp i halsen. Detta gäller f.ö. ett par till högoktaniga ek-Bourgogner, Jadot som det lysande undantaget. Girardins ekorgie är det enda vin jag har sålt från källaren under året.

Årets relativa besvikelse
1, Två flaskor Leoville Las Cases 1997 konsumerades - ingen av dem var i närheten av normal Las Cases-kvalitet - om än inte direkt dåliga.

2. Sociando Mallet - vad är egentligen all hypen? Efter ett par trista gräsklipparavfall har det slottet en del kvar att bevisa. Tur att jag har halva källaren full...

torsdag 25 december 2008

Graham's Six Grapes Port

Det är ingen överdrift att säga att Portvin är långt från mina kompetensområden - men när vi ikväll knäcker nötter och slaktar resterna av julcheddarn åker min enda, säger enda, flaska fram. Det är en flaska enkel Graham's Six Grapes Port som tas upp ur mörkret, och vi kan inte riktigt enas om hur gammal den är. Det är en gammal julklapp - och den borde ha legat i källaren i åtminstone tre år. Flaskan visar sej innehålla en större fällning som måste dekanteras bort. Fällningen ser ganska lustig ut - den består av helt perfekta små kvadrater - inget annat.



Vinet har en tydlig mognadston - som syns väldigt väl i Rieslingglasen (äger inga vettiga portvinsglas). Det är mycket njutbart, och eftersmaken klingar balanserat och distingerat. Jag skall inte ge mej in på ranking - den befinner sej trots allt i den låga änden av prestigeskalan. Men nog fanken är detta betydligt roligare än den Grådask som alltid uppstår vid gåsmiddagarna eller Allesverlorens grovhuggna syra. Till nötter och vår jul-bossanovaplatta blir det nästan löjligt mysigt!

(SB hävdar att den inte vinner på lagring, men jag tror denna kvällen bevisar motsatsen.)

tisdag 23 december 2008

Tua Rita Giusto di Notri 1999

Den senaste tidens "devalvering" av den svenska kronan har gjort vininköpen i Danmark mindre lönsamma - men knappast mindre intressanta. Diversiteten på de flaskor som läggs ut på auktionerna är munvattnande för en svensk. Iofs har priserna också sjunkit markant - bara för en månad sen gav jag 500 DKK för Leoville Poyferré 1996. Idag läggs samma flaskor ut för 400 DKK utan att hitta en köpare. Ganska prisvärt trots att man får ge mer än 3 SEK för 2 DKK. De som gav 3500 kr för Leoville Las Cases 2005 på SB kan också känna långa näsan - bottenpriset för såld flaska hittills på auktionen är 1400 DKK...

Kvällens vin är också ett auktionsinköp, som jag faktiskt får tacka Frankofilen och Parker för. Tua Rita är ganska okänt för den gemene bolagsbesökaren, men jag mindes en gammal recension av Frankofilen när denna flaskan dök upp på Vinforum. Att sen Parker gav det 96 poäng på sin tid triggade köpknappen (kan jag erkänna).

Tua Ritas prestigevin, Redigaffi, innehåller 100% Merlot men detta vinet görs på en blandning av Merlot och Cabernet Sauvignon (35/65). Årgång 1999 fick 15 månader på ekbarriquer - men jag förstår att senare årgångar har fått lite mer ek. Parker anger att det endast görs 800 lådor per år av detta vin, så visst känns det lite speciellt.

Vinet har en mogen ton ur flaskan, och en rejäl bottensats à la smält glass dekanteras bort. Det är en minst sagt ljuvlig doft som strömmar ur karaffen. Visst doftar det Bordeaux, men ändå inte. Det finns en del cederträ, stall, tobak - men cassislikören har bytt plats med en italiensk känsla av rosmarinhäckar och körsbärsfrukt. Trots den stora andelen Cabernet hade jag nog snarare gissat Pomerol eller St Emillion GCC om jag fått det blint - det är flytande munfyllande silke i glaset. Trots mognaden är vinet tätt och har säkert 10-tals år kvar på en absolut toppnivå. Detta är ett sånt vin kan kan sitta och vrida ur sista droppen ur glaset - och ändå ha toppintensitet.

Jag har haft en del dåliga möten med Toscana-cabernet, men detta vänder min misstro mot icke-sangioveseviner. Superelegant, ändå kraftfullt med en helt perfekt avvägd syra och tanninnivå. Min fru går i självsvängning över detta vinet och utnämner det till det godaste hon har druckit. Så långt vill jag inte sträcka mej, men visst är detta vinet en av mina höjdpunkter under 2008. Jag gav 94 poäng till Leoville Las Cases 1990 på Cellartracker - och detta känns faktiskt som en liknande upplevelse. Maddafakking good wine (som Elvis hade sagt)!

(Vad gäller de senaste auktionsköpen så har det mest blivit väldigt underliga viner: Poyferré 1969 och 1974, Moulin Touchais 1969, Pichon Baron 1972, Phelan Segur 1996. Nästan till priset av en kattunge per styck - men en hel del säkerligen inte så livfulla. Det kan nog komma någon sågning snart igen således).

måndag 22 december 2008

Würzburger Stein Riesling Kabinett 2007

Gästerna har precis gått, och jag samlar ihop resterna av den varmrökta laxen från "hoddorna" i Malmö. Varmrökt lax kräver sitt vin, och det är väl ganska omöjligt att inte hamna i Tyskland för att hitta rätt.

Vi började med den ganska utmärkta Divino Nordheim Silvaner Kabinett Trocken 2006. Den har vi provat tidigare med gott resultat - och för 79 kronor tror jag att det är svårt att hitta högre kvalitet på SB i denna genren. Denna flaskan kändes friskare och lite piggare än den förra. Silvaner har lite lägre syra och är mer "tungt aromatisk" än Riesling - men den tvålkänslan jag hade förra gången var som bortblåst.

Men denna posten skall inte handla om Divino, utan om vinet som följde: Würzburger Stein Riesling Kabinett 2007.


När detta vinet kommer i glaset känns det som att gå från vapenhuset in i kyrkorummet. Redan den inbjudande doften av mineraler och vita blommor lyfter vinet gentemot Silvanerns lite tyngre persikadoft. Smaken går som vågor i munnen - det börjar med en vågkam av ung lätt spritsig fruktighet som stannar upp i lätt bitterhet. En tiondels sekund senare slår vågen upp på stranden och efterlämnar en hög och ren syra och mineralkänsla.
Det är alltid svårt att prova ett riktigt bra vin efter ett hyggligt - det är lätt att gå fullständigt i superlativer som är svåra att hålla mot tuffare konkurrenter. Men detta är riktigt bra - och slår mången Moselriesling. Det jag framförallt gillar med denna stilen på Riesling är att det helt har lämnat päronsodafällan. Distingerat kanske är ordet.
Juliusspital går från klarhet till klarhet - detta är i alla fall en av mina absoluta favoritproducenter i ämnet tysk Riesling (deras Silvaner är inte kattpiss heller)!

lördag 20 december 2008

Seghesio Sonoma Zinfandel 2006

Zinfandel ligger troligen så långt bort man kan komma i smakprofil jämfört med de viner som normalt huserar på denna bloggen. Men vilken chans har jag egentligen gett dessa viner? Min erfarenhet bygger mest på kylsvala prov från någon forntida BiB. Hade jag gett Bordeaux samma chans hade det knappast funnits i källaren nu.

Ikväll öppnar vi en Seghesio Sonoma Zinfandel 2006, vinet som i årgång 2007 hamnade på Wine Spectators 10-i-topp lista. Jag är dels nyfiken på vinet, dels behöver jag ett vin som kan matcha en renskavsgryta som fått en överdådig dos av vinbärsgelé.

Vinet öppnas och dekanteras vid källartemperatur (dvs c:a 14 grader i nuläget). Det har en väldigt tät struktur med en blåbärsaktig ton. Det doftar som när en lastbil med bär kraschar in i en chokladfabrik. Blåbärschoklad, några lakrits-Käck, viss vaniljton. Med ens måste jag skaka av mej alla normala förväntningar på ett vin. Detta är en helt annan dryck, och är säkerligen menat att drickas till helt annan mat än välhängda harar.


Om ett vin kan ha positiv karma, så tycker jag att detta har det. Smaken är explosiv och lång och drivs hårt av den höga alkoholhalten (15.7%). Den bärtäta smaken balanseras av en rejält tilltagen syra. Syran är av den typ man upplevde under hopptornet vid friluftbadet 1983, när man slevade i sej det där pulvret som hoppade och poppade i munnen (är väl förbjudet nu). Överraskande är syran det enda som stör mej - den känns överdriven och illa integrerad. Är detta verkligen en naturprodukt? Doktorn konsulteras, och tydligen är denna typ av syra helt naturlig i Zinfandelviner - och ett av de starkaste kännetecknen.

Sockerhalten kontrolleras i vanlig ordning, och hamnar i nivå med Clos Sainte Jean (dvs 6 g / liter efter min defaultmässiga justering). Detta vinet fixar dock restsötman på ett betydligt smidigare sätt.

Syrligheten är så tilltagen att man nästan får blåsor i munnen (som under hopptornet), men det lugnas när maten kommer på bordet. Till maten kommer vinet mer i fas med sej själv - och ökad temperatur är bara av godo. Sista glaset är bäst, och doften får ganska komplexa toner som lovar mer än vad prislappen anger. Det kan nog hända att vi ses igen till något glaserat revbenssjäll i framtiden...

tisdag 16 december 2008

Vinkällarpornografi

Jag handlar en hel del vin på danska vinauktioner - och då kommer man i kontakt med allsköns sköna danskar som försöker tjäna en krona på överblivna vinflaskor.

Häromdagen var jag och hämtade två stycken Ducru-Beaucalliou 1975 i en dammig källarlokal i Köpenhamn. Nere i mörkret fanns en imponerande gammal Bordeauxsamling. Killen berättade att han hade kommit i kontakt med ett dödsbo där det tydligen ingick en vinkällare som behövde avyttras. Sen kommer detaljerna som kan få vem som helst (läs bloggnördar) att rysa:

Gubben som hade inhandlat alla vinerna hade avlidit för många år sen, och vinkällaren hade bara bommats igen. När tanten till slut avlider i år får en låssmed dyrka upp låset, och en dammig Tutanchamonkänsla måste ha infunnit sej. Där inne ligger mängder av årgångar av bl.a. Poyferré, Ducru-Beaucalliou, Lafite och Pichon Baron. De äldsta flaskorna var från slutet av 1800-talet. Gubben hade bestämt sej för några Bordeauxslott och fått det automatiskt levererat från K&S varje år - bara rätt ner i källaren. Tyvärr (eller tur nog för gubben) hade i princip alla klassiska årgångar redan konsumerats.

Resterna är dock allt annat än lättsålda. Vem vill köpa en halvlåda Poyferré 1974?Katastrofårgångar mest över hela linjen. Vinerna verkar pyttsas ut i små portioner nu på andrahandsmarknaden till låga priser. Priset för Ducru 1975? 250 DKK.

lördag 13 december 2008

Chapoutier Côte-Rôtie Les Bécasses 1999

Den stekta sluttningen - Côte-Rôtie. Normalt skall vinerna härifrån vara täta och koncentrerade av den stora solexponeringen, men samtidigt väldigt eleganta. Det är ingen slump att Rhonedalens dyraste viner kommer just härifrån.

Därför blir jag ganska perplex när jag dekanterar kvällens Chapoutier Côte-Rôtie Les Bécasses 1999. Vinet är tunt i färgen som en Bourgogne, och mycket av doften påminner om en hygglig Pinot. Smaken är tunn och extremt syrlig - i alla fall i starten.


Med lite luftning händer det en hel del - den urtypiska medwursttonen dyker upp efter ett tag tillsammans med en del lingon och blåbär. Vinet känns svalkande i munnen, men jag tvivlar på om det beror på den extrema syran eller mineraltoner. Vinet vinner på att komma upp i rumstemperatur, då det känns fylligare och lite mer vänligt mot gommen. Det är rent, har en del finess trots allt - men klarar inte upp att serveras till en enkel ryggbiff. En kycklingsallad kanske hade varit lagom motstånd?

Det är inte direkt dåligt - men syran gör vinet obalanserat och vinet saknar den koncentration jag hade räknat med. Det är inte första gången jag blir besviken på Chapoutier, och jag skall nog helt enkelt hålla mej undan denne egensinnige producent.
Samtidigt kan man undra om jag och vinkritikerna har druckit samma vin? Wine Spectator ger 91 poäng med motiveringen "Thick, rich and oh so seductive. Ultrasupple and ultraripe tannins get this full-bodied red started, and the lovely black fruit (plum, currant) keeps it going, with a nod toward milk chocolate, smoke and spice flavors. A very soft-style red.
Jag skulle säga ungefär samma sak - fast tvärtom.






Dilemma

När skall man sticka ut näsan - och när skall man tiga? Igår kväll var jag bjuden på en liten herrmiddag där egentligen ingen var direkt intresserad av vin. I alla fall hade värden slagit till rejält på en magnumbutelj av Castello di Brolio och vinet var redan upphällt och avsmakat när jag dök in genom dörren. Nå "konnässören" - vad tycks om detta praktexemplar?

Vinet var fullständigt korkskadat och i princip odrickbart. Skulle man då såga alla andras hyllningar? Sänka den höga stämningen? Eller skulle man se det som ett pedagogiskt exempel på en typisk korkskada?

Jag valde att hålla tyst - men valet är inte lätt.

måndag 8 december 2008

Leon Barral Jadis 2004

Jag har fortfarande en gås oplockad med Leon Barral, efter ett par (troligen) felhanterade flaskor tidigare i höstas. Theis Vine har av någon anledning bara äldre årgångar av Barral, och den 1999:a och 2002:a som vi provade då var uppenbarligen inte helt fräscha. Det var inga problem att lämna tillbaka 1999:an som var helt defekt - även fast jag inte kunde hitta kvittot (vill gärna slå hål på myten att SB är ensam om att byta ut dåliga viner!). Kvällens 2004:a inhandlade jag bara för någon månad sen på SB, strax före släppet av 2005:orna. Den stod bland spanska viner under 70 kr, och hade uppenbarligen hamnat där av misstag. Tur för mej - den har varit tvärslut enligt hemsidan en längre tid.

Doktorn stormar in för att hämta grytorna från i lördags, och jag lyckas truga på honom ett glas "hemligt" vin = Leon Barral Jadis 2004.



Detta är något helt annat än de trötta danska flaskorna! Vinet spritter av liv, med ett lättfull syra, djungelvrål, tändsticksplån och fin ren fruktighet. Det ligger inget nobelt över vinet, utan det är lätt, rent och fantastiskt drickegott. Jag är svårt charmad och Doktorn nickar också över sitt glas - men har förtvivlat svårt att pricka ursprunget. Fraser som maceration carbonique mumlas genom skägget - och till slut kommer domen: Detta är en högkvalitativ något lagrad Beajoulais Villages.

Vi enas om att det är ett formidabelt gott och lättsvalt vin, som kanske passar bäst att dricka rätt upp och ner - eller till lite goda korvar. Inget man drar fram till chateaubrianden. Det hade känts betydligt roligare om vinet kostade en femtiolapp mindre - 199 kr är lite i överkant. Vad jag förstår får man ungefär samma glädjefyrverkeri i basvinet?

(Sockermätaren hostar ur sej: error 21 - value below limit of detection.)

söndag 7 december 2008

Hembesök

Doktorn ringer på dörrklockan med både huvudrätt och hemligt vin i famnen. En ärligt dödad hare från Ven och en alubeklädd flaska. Själv har jag kletat ihop en av Sveriges vanligaste förrätter, Toast Skagen, och beklätt en flaska i undercoverkostym.

Förrättsvinet serveras dock inte blint - eftersom det är en pikant kuriositet från Schweiz som inte ens en trebetygare beräknas känna till. Vinet är ett vin på druvan Petite Arvine från Charles Favre. Druvan odlas enbart i kantonen Valais i Schweiz och den totala kvantiteten av detta vin räknas i tusentals flaskor per år. Detta vin kostade c:a 120 kr på plats i Montreux.

Vinet är väldigt intressant och gott! En ganska tydlig grapefruktton blandat med en frisk syra, skiffertoner och salmiak. Vinet är helt torrt och har en lång vindlande eftersmak som smakar lätt salt (trot om ni vill!). Kanon till fiskrätten och nu önskar jag att Samsoniten har orkat med någon mer flaska hem från tjänsteresan.

Till haren har jag plockat fram ett gammalt systemfynd från Antonin Guyon, Corton-Bressandes 2002. Jag tror det är fler bloggare än jag som har detta i källaren, för det kom verkligen till ett enastående pris förra hösten. Doktorn får vinet i en Bourgognekupa och letar och letar i sitt enorma vinminne, och hamnar till slut i Côte de Nuits. Tillräckligt nära för mej, även om det inte är helt rätt.

Då är jag värre ute med Doktorns hemliga vin. Vinet känns nästan helt utan frukt i doften - det är bara gräs, torkade örter och grön paprika över hela linjen. Jag är ganska skeptiskt till detta, och måste bara gissa 100% Cabernet Franc från Loire. Vinet är dammigt och småtrist, men jag försöker hålla lite god min. Vinet är en Chateau Montrose 1995... Inte alls vad jag hade väntat mej av en höghet från S:t Estephe.

Till haren dominerar Bourgognevinet till den grad att vi ställer undan Montrosen för luftning. Det är sällan man träffar på ett sådant symbiotiskt förhållande mellan vin och mat, som den mellan Cortonvinet och hargrytan. Vinet matchar den ganska tuffa maten utan problem, och har ändå mod att göra småtricks med vänsterhanden. En av de bästa Bourgognerna jag har provat!

När osten kommer fram är Bourgognen slut, och Montrosen får en ny chans. Nu har gräsigheten förvandlats till ädelt cederträ, och kryddorna är mer åt det orientaliska hållet. Fast det är ett nervöst vin - som ändras för varje sipp. Mycket komplext och betydligt bättre än under provsmakningen.

Sockernivåer: Montrose (ej detekterbart) - Corton-Bressandes (0.6 g/liter)

torsdag 4 december 2008

Clos Sainte Jean - spiken i kistan

Kanske lite långsint att dra upp den stackars Chateauneufen ur rännstenen igen - men jag tänkte att det kanske fanns ett allmänintresse av sockerhalten i nämnda vin. Jag har i alla fall aldrig upplevt ett sötare "bordsvin" i hela mitt liv. Sagt och gjort - Clos Sainte Jean 2005 har idag varit en sväng i glukosmätaren på jobbet.

Resultaten av tre mätningar var: 2.7 - 3.1 - 3.1 gram glukos per liter, med ett medelvärde på 3.0 gram per liter. Eftersom det finns andra sockerarter än glukos i vinet (främst fruktos) kan vi anta att den totala sockerhalten ligger uppåt det dubbla - dvs 6 gram per liter. Inte att undra på att det smakar apa - vinet hade nog snubblat på epitet halvtorrt om det vore vitt.

Å andra sidan räcker det att köra ner en kanelstång så är julen här.

måndag 1 december 2008

Clos Sainte Jean 2005

Vi var verkligen inte snälla mot Clos Sainte Jean Chateauneuf du Pape 2005 i förra posten. Det var sågning rakt av, och jag fick rusa ner efter reservvin mellan tuggorna. Den nästan fulla flaskan har nu stått igenkorkad i källaren i två dygn - läge att kolla igen!

Clos Sainte Jean gör tre olika cuvéer av Chateauneuf - varav detta är det enklaste. Basvinet innehåller 75% Grenache, 15% Syrah och småskvättar av fyra andra druvor. De två mer exklusiva varianterna, Combe des Fous och Deus Ex Machina, innehåller mer Syrah än grundvinet men proportionerna är relativt lika. Clos Sainte Jean har haft exempellösa framgångar hos Bob de senaste åren med hela sex (!) viner mellan 98-100 poäng.

Vinet är definitivt i det mörka laget, trots den stora andelen grenache. Doften och smaken av vinet är relativt konstant sedan i lördags, tyvärr. Doften består mest av ren etanol blandat med granbarr och cocktailbär. Smaken är fortfarande en blandning av oren sadomasoschism och saftparty. Det närmaste jag kommer i associationsväg är en blandning av brettosande Chateau Valcombe och Blossa vinglögg.

Käre Bob - Nu släpper jag din hand i Chateauneuf-riket! Det är ganska solklart att mina preferenser ligger åt ett helt annat håll än dina. Nu går jag och borstar tänderna.

söndag 30 november 2008

Delad smak!

Travkungen checkar in redan på eftermiddagen för lite travsnack och vinsippande - och sen fortgår kvällen med gäster som kommer och går. Medhavda viner och källarviner blandas under kvällen. Man undrar om man sitter i ett Vänneravsnitt när dörrklockan plingar för tredje gången. När kvällen är över har det konsumerats en hel del flaskor i blandad ordning på kvalitets och sortskalan. Inte allt har fallit oss på synkroniserat på läppen, men det är bara ett vin som inte har några anhängare alls.

I den vita avdelningen får Travkungen blindprova en Dezaley Chemin de Fer Grand Cru 2007. 100% Chasselas från Genèvesjön borde vara nästan omöjligt att hitta - och Travkungen hamnar till slut i en vit Crozes-Hermitage. Inte alls en dålig gissning - vinet har samma känsla av oljighet och låg syra som en Rousanne/Marsanne. Ett av de bästa vinerna som produceras i området och fin dricknjutning (som kräver en del luftning för att komma fram). Alla runt bordet ger tummen upp även om Travkungen muttrar en del om lösgodis.

Sedan tar Travkungen fram ett vitt blindprovningsvin till. Det tar två sekunder att känna att detta är en tokekad Chardonnay - och de massiva doserna av ek drar mej åt USA. Detta är verkligen inte min stil även om man kan känna att detta har kostat en större slant. Eftersmaken är gigantisk med toner av honung och pepparmynta. Vinet känns lite åldrat med låg syra, och trävaniljdunsterna får mej att tappa sugen efter ett glas. Jag tror nästan att Travkungen blir lite putt - för vinet är en Domaine Ramonet Chevalier-Montrachet 2000. Som tur är kommer jag sist i rundan runt bordet - och flera andra bedömer vinet som den bästa Bourgogne de har druckit. Jag är svinet med pärlorna denna gång.

Till den röda avdelningen serverar jag en gigantisk kalkonfilé med färsk pasta och tillbehör. Först ut kommer det en bas-Chateauneuf från Clos Sainte Jean 2005 (de med Deus Ex Machina, ni vet). Ett hårt och ogästvänligt vin med en kladdig restsötma i eftersmaken. Av någon anledning gillar Parker detta vin (93 p), men ingen runt bordet dricker ur glaset. Kvällens sämsta vin utan tvekan och långt ifrån godkänt.

I stället tar jag upp ett restlådefynd från H.J. Hansen, Chateau La Nerthe 1991. 1991 har ett uselt rykte i Chateauneuf, men kollar man Cellartrackernoteringarna framträder en mer lovande bild av årgången. År 1991 gjorde inte La Nerthe någon Cuvée de Cadettes heller, så alla bra druvor hamnade i basvinet. Parker delade ut 78 poäng och förutspår ett stendött vin. Vinet slår knockout på alla inblandade. Det är fullständigt upplöst i kanten och påminnner mest om en Volnay i färgen. Doften är intensivt fullmogen med svampskog, läder och klingande körsbärsfrukt. Eftersmaken klingar länge och är helt perfekt balanserad. Ett mycket positiv överraskning för 100 DKK.

När kvällen övergår i minglande, öppnar jag en Chateau Pipeau 2004. Meningarna går starkt isär om detta vin - och det har det inte lätt efter den lysande La Nerthen. Det är också lite för tanninhaltigt och kraftfullt att sippa utan mat till. Men nog har det hänt en hel del sen vi provade senast! Vinet har kastat mycket sediment, och den där pomerolaktiga sammetsfärgen börjar synas i kanterna. Vinet doftar mycket bättre än det smakar i nuläget. Det är lite bonnigt och rustikt i smaken - och jag undrar om detta någonsin kommer att kunna försvara sina 91 -poäng. Ändock väl prisvärt och ett charmigt vin.

lördag 29 november 2008

Chateau Poujeaux 2004

Om någon kom fram till mej på stan och frågade hur en Bordeaux smakar - skulle jag ta fram en Chateau Poujeaux. Vinet har en stil som nästan närmar sej en karikatyr av Bordeaux, med doser av cederträ och svarta vinbär som t.o.m. skulle få Gruaud Larose att rodna. Redan innan man öppnar flaskan får man en härlig dos av Bordeaux - etiketten! Den känns så innerligt fransk med utsnirklat familjevapen och kaos i typsnitten. Jag räknar till totalt 13 olika fonter på etiketten - ett inofficiellt rekord i min källare i alla fall.

Vi har druckit en del sena 1990-tals årgångar tidigare, och kvällens 2004 är den första ur ett sexpack jag inhandlade i höstas. Jag är väldigt svag för Poujeaux redan tidigare - speciellt 1997:an var helt fantastisk. 1998:an var ett hårdare, mer bretthaltigt vin, som dolde sina behag för tillfället. Som alla bättre Bordeauxer har Poujeaux en stor lagringspotential - även om vinet är fullt drickbart redan från unga år. Parker anger drickfönstret för kvällens vin till 2007 - 2022 (förutom en helt enastående recension).

Kvällens inramning blir lite udda då jag oväntat måste jobba över. De inbjudna gästerna blir inte bara tvungna att inhandla maten - de får även tillaga den i vårt kök. När jag slänger jobbväskan i hallen är den vitlöksspäckade lammsteken nästan klar.

Vinet har redan kastat en del sediment som måste dekanteras bort, vilket nästan alltid är ett gott tecken. Tiden är knapp så det källarsvala vinet hälls upp direkt. Poujeaux är aldrig supertät i färgen, och det gäller även denna årgång. Färgen är ungt blå-röd och ljusgenomsläppet ger vinet en skimrande färg. Trots kylan är vinet väldigt hustypiskt och imponerande intensivt i doften. Man känner igen det mesta: stora doser cassislikör, nyvässade blyertspennor och en del mocca och kaffetoner från eken. Med mer temperatur kommer det köttigare toner och svaga nyanser av brett (ej i negativ bemärkelse).

Vinet har en tanninstruktur som föreslår ett betydligt högre klassat vin. Det är som silke i munnen. Smaken känns inte alls så hästskitsdammig och brettorienterad som 1998-an. Nej, det är ren och pur Cabernet Sauvignon-njutning med alla attribut på plats. Vinet sägs innehålla 50% CS, men det är svårt att tro att det innehåller något annat överhuvudtaget.

Bästa Poujeaux vi har provat - och så bra att det slår mången cru classé på fingrarna. Och ett extremt bra köp för 175 kr. Theilfamiljen som står bakom vinet säger att de har samma terroir som Lafite - kanske man kan kalla Poujeaux för en fattigmans-Lafite? I år sålde familjen Theil slottet till Philippe Cuvelier (ägare till Clos Fourtet) - låt oss hoppas att stilen och charmen stannar kvar.


torsdag 27 november 2008

Restaurang Årstiderna

Ikväll åker representationsslipsen på för en multikulturell sammankomst på restaurang Årstiderna i Malmö. Tungornas band lossas med ett kort besök på Bishop's Arms, innan vi i samlad tropp anländer till denna anrika restaurang.

Restaurangen har bytt adress några gånger genom åren, men håller sedan en lång tid tillbaka till i källaren under Kockska Huset. Medeltiden ångar ur källarvalven, och miljön är magnifik om än något allvarstyngd. Årstiderna har också varit den mest prestigefyllda (och dyraste) restaurangen i Malmö fram till nu (bild från deras hemsida).


Hela menyn är förutbestämd och hemlig - och krögaren har fått fria händer med vinvalet - så det är bara att följa med i karusellen. Vinlistan ser inte speciellt lovande ut, i alla fall i urvalet av Bordeauxer. Mycket off-vintage viner till smaskiga priser. Kan man locka med en Chateau Belgrave 1998 för 1200 riksdaler eller en Giscours 2001 för 1400? I denna grenen ligger S:t Markus Vinkällare skyhögt över i både mängd intressanta viner, och viner till bra priser. Lite underligt, Årstiderna har funnits sen 1960-talet och borde ha samlat på sej en del gott genom åren som lyxkrog.
Förrätten bärs in - Kalixlöjrom med rostat bröd, hackad rödlök och creme fraiche. Vi snackar kanske inte höjden av kreativitet - men med en sådan råvara tycker jag att det är lovvärt att inte spåra ur med chutneyburken. Vinet som serveras till är en vit Bourgogne: Domaine des Valanges Saint Veran 2006.


Det är ett enkelt men fullgott vin, med stark ekfatkaraktär. Det är som sagt inget fel på vinet, men det känns som en underlig matchning till löjrommens mildhet. Är det som att sätta in Christer Sjögren i en kammarensemble?

Till huvudrätt kommer det in en renfilé med potatis och svampbakelse på en spegel av hårt reducerat rödvin och svarta vinbär. Köttet är helt perfekt tillagat och rätten gör stort intryck på våra långväga gäster. Tänk att äta upp tomtens fortskaffningsmedel - strax före jul! Till detta serveras en Saint Gayan Gigondas 2003.

Helt och hållet min stil! Tätt djuprött i färgen med vissa mognadstoner. Fin ekfatskarakär med mogna och lite multnande toner av höstlöv och tryffel blandat med djup och ren körsbärsfruktighet. Passar som hand i handske till maten. Säljs via BS, och kan vara värd att kolla upp igen!

Till dessert kommer det in något så enkelt som vaniljglass med varma hjortron. Till det serveras ett sydafrikanskt portvin från Allesverloren. Eftersom jag och portvin har ganska svårt för varandra avstår jag en bedömning.

Totalt sett hade vi det väldigt trevligt, och servicen var alldeles lagom uppsträckt och uppmärksam. Varenda detalj som kom in på tallriken var helt perfekt tillagad och av perfekt kvalitet. Men visst måste köksmästaren gått på tomgång när han komponerade menyn? Det var bara enkla, säkra (och förvisso goda) kort som spelades ut. Det krävs nog något besök till för att vara säker - men det känns som Årstiderna har hamnat lite i bakvattnet av restauranger som Trappaner och Blooms. Å andra sidan var detta hundra gånger bättre än maten på S:t Markus Vinkällare. Det är synd på den rara vinlistan.

söndag 23 november 2008

Guigal Crozes-Hermitage 2005

Plötsligt händer det! Inte bara i Trissreklamen utan även i det verkliga livet. Tonårssonen fäller ner toalettlocket, eller ICA Maxi säljer färska plockade duvor. Svärmor står för upptäckten, och länsar lagret på denna högst ovanliga delikatess bland ICA Maxis vanligtvis mediokra köttutbud.
Jag vet inte när jag åt duva senast, men det är säkerligen 10 år sen. Fågeln har det mörkaste och smakrikaste köttet av allt svenskt viltkött, och det krävs en kunnig tillagning och noggrant vinval för att få det perfekt. Svärmor bräserar fåglarna i timmavis, och resultatet är enastående. De är fulla av smak och härligt möra när vi hugger in på lördagskvällen.

Till detta dricker vi en Guigal Crozes-Hermitage 2005 . Guigal må ha en enorm produktion, men är likaväl självklar för titeln Kungen av Rhône. Detta vinet kommer från marker som Guigal har köpt upp från Domaine de Vallouit, som tidigare ägdes av en gammal racerförare som var bättre på att köra bil än att göra vin. Druvorna i detta vinet är således från egen odling, även om etiketten indikerar ett vin i negociant-serien:

Vinet är ovanligt tätt och har lite mer röda reflexer än motsvarande vin från Delas eller Graillot. Det är ingen större tvekan om att detta är ett Syrahvin, alla bekanta beståndsdelar finns där men det finns också en varmfruktigare och köttigare ton i doften.

Den varmare stilen går igen i smaken, där de bekanta björnbären blandas med lite varmare toner av hallon och jordgubb. Vitpepprigheten finns där men är nedtonad jämfört med t.ex Delas. Den varmare stilen framhäver den köttiga charkuteritonen, som passar ypperligt med viltsmaken. Eftersmaken stramar en del och visar att det nog kan finnas en del lagringspotential.

Ett vin i en helt annan stil än de Crozes som vi vanligtvis konfronteras med, men ändock ett riktigt bra exemplar från området. Det är säkerligen vinifierat med tanke på tidig konsumtion, som också indikeras av Guigals rekommendation "Drink now". Jag kan i alla fall inte tänka mej ett bättre vin för pengen till kvällens mat.

fredag 21 november 2008

Domaine Charvin Chateauneuf du Pape 2003

Årets Wine Spectatorlista över årets mest "spännande" viner är ute på stan - och det var kanske inga stora överraskningar i den absoluta toppen. Listans relevans är ganska låg, och viner som alltid är bra blir liksom aldrig aktuella för listan. Årets skräll måste vara att Seghesios standard-Zinfandel tuffar in på en tiondeplats på listan. Någon som testat?

Kvällens vin, Domaine Charvin Chateauneuf du Pape 2003 vin uppmärksammades med en 13:e plats i WS lista för 2006, med imponerade 96 Sucklingpoäng. Vi har druckit en del Cotes du Rhone från Charvin tidigare, men detta blir faktiskt första gången vi ger oss på deras Chateauneuf.

Charvin gör endast en cuvée av Chateauneuf (dvs inga prestigecuvéer), och den innehåller normalt c:a 80% grenache, 15% Syrah och 5% Mourvèdre/Vaccarèse. Charvin använder ingen ek överhuvudtaget, och kan väl totalt sett anses som en av traditionalisterna i området. Jag köpte en hel låda på Vinforum för ett tag sen - och nu bänder vi upp lådan (nåväl - den är bara i papp). Starten på en lång kärlekshistoria? Inga konstigheter i köket = entrecôte, sås och potatis.



Vinet är lite burgundiskt i färgen, lätt beslöjad av fint sediment. Doften är helt otrolig redan i karaffen. Jag kan nog säga att detta är den bäst doftande Chateauneuf jag någonsin har erfarit. Det som ångar ur glaset är dock inte entydligt Chateauneuf - en viss stallton, vinbär och plommonfrukt hade nog kunnat lura mej norrut om det inte vore för färgen. Summan av det hela får mej dock att bara blunda och skriva under på Sucklings extremt höga poäng. Det är väldigt förnämt och väldigt franskt i anslaget.

Smaken visar en helt annan sida - och bekräftar 2003-misstanken att detta är ett monstervin som borde få sovmorgon ett tag till. Vinet är väldigt kraftfullt och kanske inte helt balanserat med en ruskig tanninnivå och hög alkohol. Det finns en hel del av den där hallonfrukten som jag förknippar med grenache, men också lite köttiga inslag som räddar vinet från hallonbåtsdöden (Janasse Chaupin i gott minne).

Sammanfattningsvis så ger jag nästan full pott för doften, som är helt sagolik. Smaken blir lite påfrestande i längden just nu och vi avslutar inte flaskan ikväll. Vinet är både kanonbra och oroande på samma gång - och totalt sett så knuffar den inte ner Bosquet des Papes 1998 från min Chateauneuftron.

(Dagen efter har vinet fullständigt kantrat över och tanninerna påminner mest om mannagrynsgröt. Av doften återstår intet. Detta kan bli hur bra som helst med mer tid i källaren, men helt säker är jag inte.)

lördag 15 november 2008

Vevey-Montreux Chasselas 2007

What the hell! Frun är ute och rumlar och barnen har somnat.

Jag korkar upp en flaska av det enklare kooperativvinet från Montreux med det geniala namnet Montreux 2007. Vinet består av 100% Chasselas och kommer från de fotbollsplansstora plättarna strax ovanför staden. Kul att se vad vinet går för när man inte sitter med en ocean av överprisad smält ost framför sej.

Jag hade överhuvudtaget aldrig hört talas om vitvinsdruvan Chasselas innan resan, men den odlas tydligen ganska ymnigt i Frankrike. Fast det mesta slutar tydligen som industrietanol. I det unika klimatet vid Genevesjön trivs druvan uppenbarligen bättre - där det t.o.m finns angivna grand cru lägen för druvan (kommer ett sånt vin senare).

Chasselasvinet är lätt gult i färgen och doftar ungefär som en blandning av Pinot Gris och Chardonnay. Det är blommigt och kryddigt i doften, med en viss tung ton av mysk. Smaken är lättare än doften antyder och är lite pepprigt chardonnayaktig med en frisk syra. Detta vinet dör ganska snabbt i munnen, men det kunde man nog förutsäga redan efter prisnivån. Ett helt passabelt rent vin, väl värt sina 10 CHF. Och visst - det passar väldigt bra till smält ost.

fredag 14 november 2008

Schweiz

Så har man varit i landet som gick med i Förenta Nationerna 2002. Det är en ganska förvirrande plats, och man inser snabbt att detta landets affärsidé är diskretion. Det är inte bara den berömda banksekretessen ett tecken på, utan även i vinaffärerna finns stora skyltar som informerar om affärens känsla för diskretion. Jag antar att de extremt välbärgade inte önskar skylta med sina vinkällarinköp?

Landet verkar drivas runt av asiatiska gästarbetare, tror inte jag såg en enda person inom servicesektorn som kunde misstas som schweizare. Säkerligen med betydligt sämre villkor än de infödda. Visste ni t.ex att ett schweiziskt pass ger fria resor med kollektivtrafiken? Det är möjligt att man kan hitta något äkta och genuint i detta landet om man ger det lite tid - men på tre dagar var det inte lätt. Genève var bottentrist - Montreux ganska mycket bättre.

Schweiz som vinland är nästan helt okänt i Sverige. Vinproduktionen är liten och exporten hindrades tidigare av exporttullar. På södersluttningarna mot Genèvesjön har det i alla fall odlats vin i minst 1000 år - och de antika terassanläggningarna i sten är med på Unescos världsarvslista. Det finns ganska många små appellationer på sluttningarna, och så även ovanför Montreux. Vi tog en halvdag ledigt från konferensen och åkte upp en bit i vinodlingarna. Det odlas framförallt Chasselas, men även en del Pinot Noir (som fortfarande inte var skördad). Det var här upp ibland terasserna som min börskurs för Schweiz steg markant. Helt unik miljö, och dödsföraktande vinbönder som kämpar mot fel klimat.

I princip alla druvor ovanför Montreux hamnar i vinkooperativet - och kvaliteten var väl inte fantastisk när vi provsmakade. Pinot Noiren var direkt fientligt syrahaltig, men Chasselasvinet var friskt och blommigt. Flaskorna gick på måttliga 60-70 kr, vilket det vita väl motiverade.

Vinhandeln i Montreux var ganska imponerande. Sortimentet av Bordeaux och Bourgogne var väl c:a 5 ggr större än hela SB's - och priserna betydligt lägre. I en enda affär. Nu släpade jag dock bara schweiziskt vin hem på planet - det fanns en hel del intressant. Det odlas en himla massa olika druvor i Schweiz, varav en del är helt unika för området. Ett vin som vi fick smak för på plats hette Le Chemin de Fer från Luc Massy. 100% "vertikalodlad" Chasselas med toklågt uttag. Den kommer snart på bloggen!

måndag 10 november 2008

Efterdyningar från helgen

Efter en formidabel vinhelg kommer måndagen med horisontellt duggregn och datorhaverier. Det står några tomflaskor på diskbänken som hamnade utanför bloggen när de gamla Bordeauxerna bars fram till giljotinen.


1. Egon Müller Scharzhof QbA 2007. Egon Müller blev en ny bekantskap för mej i helgen. Hans Auslese finns också på SB, men kostar ungefär som en vecka på Mallorca. Hans QbA-vin är i ett betydligt humanare prisläge, och förhoppningsvis får man en känsla av kvaliteten redan i instegsmodellen. Hans dyrare viner heter Scharzhofberger som är en liten brant sluttning i Saar. Rankorna växer i 50 graders lutning och uttaget är väldigt lågt. Nu vet jag inte riktigt om druvorna till detta vin har vuxit där - men jag misstänker att det inte är fallet. Vinet är i alla fall fullständigt färglöst och helt packat med mineraler. Den nykrossade flintastenen är detta vinets starkaste kännetecken. En perfekt knivskarp syra, blandat med en liten dos sötma från druvorna. Detta vinet håller minst Spätlesekvalitet, och borde bli ännu bättre med lagring. Rekommenderas!

2. Pieropans La Rocca 2004. Sist vi provade denna var den aningens oxiderad - och denna flaskan är i sämre skick. Fullständigt stendöd skulle jag säga. Rätt korkat att släpa hem flaskor på flyget, och sedan lagra sönder dem. Grrr....

3. Chateau de la Roulerie Coteaux du Layon 2005. Perfekt vin till mangosorbeten! Frisk fin syra, noll botrytis, noll yllekofta och mängder med exotisk frukt och karlssons klister. Man kan inte låta bli att förundras hur mycket man faktiskt får för pengarna i Coteaux du Layon (90 DKK).

söndag 9 november 2008

Gräsänklingsmiddag

Ikväll är Travkungen på väg hit med en hemlig flaska och ett stort V75-system. Fruarna är bortresta och köket ser ut som Barsebäcks kontrollrum, med datorer uppkopplade mot diverse spelsajter och ATG-Live.
Inte så mycket att orda om själva spelet på hästapållarna. Travkungen briljerar som vanligt, och är rysligt nära (ett hästhuvud) från att bli miljonär denna eftermiddag. Travkungen har med sej en hemlig flaska, och jag har på känn att det kan vara något alldeles extra (det brukar liksom vara det varje gång). Själv har jag tagit upp en Chateau Gruaud Larose 1990, som jag har ganska stora förhoppningar på. Det är ett vin som Parker inte direkt hurrade över på 90-talet - men det verkar som den hoppar upp några poäng för varje ny recension. Jag köpte vinet (som vanligt) på en dansk vinauktion, för c:a 600 DKK. Flaskan är i helt perfekt skick, men jag blir lite konfunderad när jag dekanterar vinet. Korken är fullständigt ofärgad av vin? Denna flaskan måste ha lagrats stående sen dag 1. Nu verkar det inte spela någon roll, för korken sitter som sten och vinet är fullständigt magiskt redan i karaffen.

Jag steker på några biffar och reducerar ner lite Madeira och kalvfond. Inga grönsaker.



Travkungens glas: Tätt vin som doftar som om det vore definitionen av Syrah från norra Rhone. Riktigt högklassig köttig doft med den där patenterade twisten av vitpeppar, gummi och blåbär/björnbär. Vinet känns väldigt ungt, men har redan en eftersmak som klingar i minuter.
Vinet är en Jean-Louis Chave Hermitage 2002. Det kunde man nästan ana... 2002 var en katastrof i norra Rhone, men uppenbarligen lyckades Chave sortera ut de bästa druvorna och göra ett riktigt bra vin. Detta vinet är abslout i världsklass, men det är ingen tvekan om att 2001:an av detta vin är ett par storlekar större.

Mitt glas: Tätt vin med obetydlig mognad i kanten. Det är första gången jag provar Gruaud, men man har ju läst en del om hästmord och extraherade sadeldon. Nog finns det en viss rustik känsla av stall och läder - men framförallt är detta vinet extremt elegant och kraftfullt. Det är fullständigt fullpackat med cabernetfrukt, en viss grönpepprighet och stora doser cederträ. Eftersmaken är helt gigantisk, och om man skall försöka sätta poäng på detta så måste man en bra bit in på 90 poängsskalan. Ingen tvekan om att detta vinet får priset som denna veckans bästa vin. Enda man kan anmärka på är att vinet känns lite för ungt - och det märks mest i doften. Clerc Milon 1989 var mer hypnotiserande i doften, men "what the hell", smaken på detta vin utklassar Pauillackamraten.
En ganska lyxbetonad helg är till ända - det har druckits helt fantastiska viner rätt igenom. Det är inte så dumt med mörka höstkvällar!

lördag 8 november 2008

Clerc Milon 1989

Vätskenivån eller ullagen i äldre flaskor beror på många saker, men ålder, kvalitet på kork och lagringsförhållanden nämns som de vanligaste. Helt klart är att det finns en "normal kurva" på hur mycket vin som dunstar ur en flaska genom decennierna. Lika dåligt som en B-nivå är på en tio år gammal flaska, lika misstänksamt är det om en Latour 1961 kommer ut på marknaden med perfekt A-nivå...

Kvällens flaska är egentligen den enda flaska som jag har köpt på Vinforum.dk, där det verkliga skicket inte har stämt överens med auktionsbeskrivningen. I denna flaskan har nivån sjunkit med c:a 4 cm - vilket är för mycket för ett 19 år gammalt vin - och definitivt för mycket för att betecknas "perfekt skick". Misstanken att korken inte mår så bra bekräftas när jag skall dekantera vinet - korken sitter helt lös i flaskan. Finns inget att göra annat än att trycka ner den i flaskan och snabbt hälla över vinet i en karaff.

Sen utspelar sej en kamp mellan det goda och den onda, som hade passat vilken rollspelsförening som helst. Men de mörka krafterna, här spelade av papplåda och källare, förintas till slut helt av en fantastiskt mogen frukt och cigarrlåda. Två timmar senare när jag häller upp vinet i Doktorns glas finns det inga defekter kvar alls i karaffen.

Ahhh - doften är helt magiskt komplex. Det går nästan att hitta vad man vill i doften, men jag tycker att den fullmogna cabernetfrukten går ihop med lite asiatiska kryddor, lite citrusskal, lite rökt fisk (?) och en del hästgödsel. Alltsammans inbakat i en ädel cigarrlåda, innehållande halvrökta Cohibas. Frågan är om detta inte är en kandidat för Bästa Bordeauxdoft 2008.

Om doften når 95 poängsnivåer, så klarar inte riktigt smaken att hänga med. Här har nog misshandeln av vinet satt spår trots allt. Smaken är betydligt slankare än vad man hade kunnat vänta sej, och frukten känns lite tunn. Dock väldigt elegant och ädelt! Clerc Milon ingår i samma ägarkonglomerat som Mouton Rothschild och d'Armailhac. Man kan undra om inte baronen fått tag på ett dåligt korkparti i slutet på -80-talet, för den Mouton Rothschild 1989 vi provade hade också en undermålig kork. I vilket fall som helst håller jag Clerc Milon som överlägsen i 1989-horisontalen.
När vinet tar slut häller jag upp en panikluftad Chateau Bouscassé 2005 . Jag vill gärna se vad Doktorn tycker om detta vin som jag hyllade så våldsamt senast. Inte lätt att komma efter en mogen Bordeaux - men vinet klarar sej förvånansvärt bra. Jag är kanske inte lika överväldigad som senast - och nu framstår vinet som väldigt ekat. Doften är dominerad av smörkola, som jag inte hittade senast. Ändock - ett strålande vin med fantastisk koncentration och renhet. Jag bara måste lägga ner några flaskor i källaren!

söndag 2 november 2008

Gäss te dej

Veckans mysterium har varit den gås som landade utanför Doktorns dörr i början på veckan, färdigurtagen och redo för ugnen. Nytt led i Haloweenfirandet? Terroristaktiviteter bland grannarna? Efter en del efterforskande visar det sej att det är en lotterivinst från granngrabbens klassreselotteri - helt bortglömt av Doktorn och Doktorinnan. För att förekomma förruttnelsen blir vi sålunda snabbinkallade på gåsamiddag.

Som vanligt får vi vinerna blint, och det börjar redan vid porten med ett glas kallt, kruttorrt vitvin. Vinet doftar av honung, lite tunga aromatiska blommor och en viss ekton. Smaken har samma honungskänsla, men med en frisk syra och ett kruttorrt slut med en liten besk tvist. Det smakar som södra Frankrike, men sen tappar vi helt orienteringen. Oljigheten hos Rousanne är frånvarande - och jag landar tills slut i Jurancon vilket är fel. Vinet är en Chateau Simone 2002 från den pyttelilla appellationen Palette i Provence. Appellationen är den minsta i hela Frankrike med endast 24 hektar, varav Chateau Simone står för sjutton. 80% Clairette och resten en blandning av vita Rhônedruvor. Väldigt elegant och gott - och ovanligt!

Att det skall serveras Bourgogne till gåsen är lika säkert som en tågförsening på fredagar. Två glas står framdukade vid varje kuvert.

1. Camille Giroud Volnay 1:er Cru 1998: Lätt ljusröd färg med blåa reflexer. Fin doft av hallon som övergår i smultron, och ett uns av vit choklad. Fantastiskt vin med stort mineraliskt djup och renhet.

2. Camille Giroud Vosne-Romanee 1:er Cru 1988: Något mörkare vin som inte är helt klart. Här är kanten betydligt brunare, och doften drar mer åt tryffel och skogssvamp, blandat med lite sötare frukt som jordgubb. Vinet känns kraftfullare och samtidigt mer moget än 1:an. Det blir ett litet avdrag för grumsigheten (som tydligen var hopplös att dekantera bort), men det är verkligen en ynnest att få prova en mogen Bourgogne av denna klass. 2:an leder länge och väl under kvällen, men 1:an kommer mer och mer och det känns rätt jämnt när sista slurken dricks upp. Helt klart är att Camille Giroud slår an något speciellt hos mej - det är rysligt hög kvalitet och extremt matvänliga viner.

Det känns som 2009 kommer att bli ett Bourgogneår för mej. Här har jag mycket kvar att upptäcka och när de massproducerade Bordeauxerna har gått om i pris känns det naturligt att byta fokus lite. Här har vi viner som tillverkas i ett-två fat per vin, på hantverksmässiga grunder. Matvänligt och med stor lagringspotential. Ingen oro över om man har fått den första eller tredje tappningen av Sociando-Mallet. Sen är det ingen nackdel att området är en tabula rasa - eller att Parker inte verkar fatta ett spår. Här skall provas viner förutsättningslöst!

fredag 31 oktober 2008

Sociando-Mallet 1986

Upprättelsen av Sociando-Mallet! Efter debaklet med 2001:an har jag förberett hela dagen för att kunna servera detta vinet igen, fast i årgång 1986. Redan vid lunch hade jag inhandlat rejäla biffar med tillbehör på Bilka, allt för att avstyra alla eventuella räkfrossor eller musselsoppor.

Denna flaskan är inköpt via http://www.vinforum.dk/, och kostade ungefär samma som 2001:an vi provade för några dagar sen. Denna typen av viner går ofta för nästan inga pengar alls på danska vinauktioner. En usel etikett, noll dokumentation om lagring och ingen värdeökning i sikte. Om man istället bara vill dricka vinet så struntar man i allt ovanstående.

Etiketten får dödahavsrullarna att se ut som en nypressad Metro - och smulas sönder vid minsta kontakt. Kapsylen är av tungt bly och korken är superlång och helt frisk och elastisk. Nivån i flaskan är bra nära A-nivå. Doften ur karaffen precis efter dekantering är på pricken lik julmust, lite udda men absolut inte obehaglig.

Man slås av hur ungdomligt vinet ser ut i glaset. Det är tätt med en obetydlig mognad i kanten. En del fint sediment i glaset bryter ljuset och gör vinet lätt opakt. Det doftar stora mängder färska svarta vinbär blandat med den mustiga tonen som fanns i karaffen. I smaken hittar vi den där ruccolan som fanns i 2001:an, tillsammans med utomordentligt kraftiga tanniner. Detta vinet skulle säkert ha mått bra av 10-20 år till i källaren, så kraftfullt är det i strukturen. Mat är ett måste, men inte ens då känns vinet lika stort som ett klassat vin. Det är lite för grovt tillyxat och anemiskt i smaken.

Äran för Sociando-Mallet känns delvis återställd, men detta vinet passerar inte min 90- poängsspärr. Vinet motiverar priset som arkeologisk upplevelse, inte mer.

tisdag 28 oktober 2008

Sociando-Mallet 2001

Man behöver inte sticka ut hakan speciellt långt för att säga att Sociando-Mallet är det mest ansedda icke klassificerade slottet i Medoc. Vinet kommer med ett gränslöst gott rykte, och numera också ett pris som är svindlande för en sketen Cru Bourgeois (nästan 900 kr för 2005:an om jag minns rätt.) Jag har ett vagt minne av en cederosande åldrad Sociando hos Doktorn för många år sen - men annars är vår verkliga erfarenhet noll.

Därför var det inga större problem att slå till på ett sexpack av 2001:an, när dessa kom på H.J. Hansens Bordeauxrea för någon månad sen (260 DKK). Sociando-Mallet livar upp vilken amatörkällare som helst! Sen var man ju knappast ledsen när man hittade Parkers betyg - 93 poäng med tillägget "must be tasted to be believed - a brilliant achievement".

Lite tidigt att rycka upp en flaska redan nu, men nu klarar jag inte att hålla min nyfikenhet i tyglar längre. Vi lagar en majskyckling, med en kvarglömd lammsky och mandelpotatismos. Mild och fin mat att framhäva ett vin med. Vinet åker rätt ner i karaffen som får stå en halvtimme innan vi häller upp.

Kan lika gärna säga det direkt: detta vinet är en stor besvikelse. Där Parker hittar underbara toner av nyvässad blyertspenna, björnbär och jord - hittar vi endast en stackars blöt hund blandat med vacummörad köttsaft. Var är vår Cabernet Sauvignon? Finns inte ett enda spår av Cabernet i detta vinet - smaken domineras av en inte helt mogen "paprika/ruccola-Merlot". Syran är hög, och charmen nära noll. Det smakar precis det som står på etiketten: Haut-Medoc Cru Bourgeois. 100 spänn?

Nu kommer frågan: har vi fått en dålig flaska, är vinet stängt för säsongen eller är det helt enkelt inte bättre? Jag ställer mej på knä framför karaffen och vrålar : Stånga mej! Bit mej! Inget händer. Det lutar åt ett dåligt exemplar, även om jag inte kan finna någon direkt orsak till det platta fallet. Korkskadat är det inte i alla fall. Cellartrackernoteringarna är nästan genomgående positiva även om det finns provare som mumlar om bottle variation.

Jag finner sedermera att Sociando-Mallet 2001 finns bedömt en extra gång på eRobertParker... Det är Neil Martin som har med vinet i en Bordeauxprovning med det subtila namnet "A disgraceful pile of shit - Bordeaux 2001". Där presterar tydligen detta vinet så dåligt att han inte ens kan sätta en poäng på det. Nog fanken måste det vara flaskvariation som spökar?

söndag 26 oktober 2008

Med Travkungen i S:t Julien

På väg hem från Jägersros travbana i Malmö, sitter jag och Travkungen och diskuterar kvällens fortsättning - visst vore det inte så dumt med en gammal Bordeaux? Våra familjer mobiliseras och jag får i uppgift att ta med en mogen Bordeaux och mina flickor till Travkungens residens på Gamla Väster.

Jag väljer ut en Leoville Poyferré 1983, som dubbeldekanteras och göms i en brun papperspåse. Vinet doftar helt underbart i karaffen - och min lilla oro för att vi är för sent ute med denna flaskan var obefogad! Jag inhandlade detta vinet på Ludvig Björns Vinhandel för några år sen, till ett pris som var någon hundring lägre än vad 2005:orna kostar... 1983 är ingen av de större årgångarna i Bordeaux - med lite slagning i böckerna får jag veta att sommaren var ovanligt varm efter en fuktig vår. De fullmogna och tjockskaliga druvorna gav fullmogna viner med hög tannin. Lite som 2003?

Efter ankomst får vi ett glas vitt vin i handen. Nu börjar det! Man får nästan en chock av den enorma mineralkänslan som kommer upp ur glaset. Det känns som vinet har runnit över kalla flintstenar rätt ner i glaset. En aniston svävar runt i en ytterst smakfull och elegant fatsmörighet. Vinet är en Louis Jadot Corton-Charlemagne 2005. Otroligt gott - och det passar väldigt bra till förrätten (äggröra toppad med lite tryffel och stekta fläsktärningar)

Efter förrätten går vi och pysslar med våra rödviner. Det är en ganska klar skillnad på vinerna i färg och täthet när de två glasen till slut landar framför oss.

Leoville Poyferré 1983 är relativt lätt i färgen jämför med sin bordsgranne. Det doftar fullmogen cassis-Bordeaux- men kanske inte så mycket mer än så. Intensiteten är dock bedövande. Smaken är lång, silkeslen och fullmogen med ett visst tanninbett kvar i avslutningen. Ett muntert vin man blir glad av - men med kanske lite haltande komplexitet.

Grannglaset är tätare i färgen, och ser betydligt yngre ut. Här doftar det allt man förknippar med högklassig Bordeaux - cederlåda, svarta vinbär. Stalligheten har inte kommit ut i full blom än - men det känns att detta är ett mer aristokratiskt vin än Poyferrén. Nog är väl detta också S:t Julien? Travkungen tar fram tompavan:


Vinet är en Leoville Las Cases 1990! Vinet känns lite svårstartat, och Poyferrén hävdar sej väl med charmighet och intensitet. Framåt slutet av kvällen är det inget snack - Las Cases äger banan och rusar rätt in på min 10-i-topp lista. Det är min själ perfektion i en flaska.

fredag 17 oktober 2008

Domaine Weinbach Riesling Schlossberg 2004

På väg hem från jobbet idag upprepade jag mantrat - stek/mogen Bordeaux - stek/mogen Bordeaux - stek/mogen Bordeaux hela vägen hem. Jag har tjatat ett tag om möjligheterna att köpa mogen Bordeaux i Danmark för ganska rimliga pengar - men det har verkligen inte gjort något större avtryck på bloggen. Det är kanske nackdelen med de stackars Bordeauxerna - man väjer ofta i sista sekunden och tar något enklare. Idag var jag målfokuserad som få.

Redan utanför huset känner jag aromerna av ingefära, vitlök och sesamolja. Oops, matlagningen har redan startat - och det här med Bordeaux kan man glömma direkt. Här snackar vi kinesiskt och Rieslingläge. Vi öppnar den sista flaskan Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Spätlese 2001 som fördrink, och den bekräftar att den var ett brakfynd när den kom för strax under hundringen. Fin petroleumkaratär, en trevlig citrus/grapefrukt karaktär och fin balans mellan syra och sötma. Sockerhalten uppmätt till 11 gram / liter med sockermätaren. Varför köpte man inte hela lagret...


Till maten öppnar vi en flaska Domaine Weinbach Riesling Schlossberg 2004. Ett vin som jag har köpt ganska många av då den kom till ett felsatt pris på SB förra våren (130 kr). Den var lite sluten senast vi drack den - och tyvärr känns det som samma sak gäller ikväll. I början är det mest av vag doft av modellera och vårblomster. Med tiden så öppnar vinet dock upp sej rejält och blir mer och mer med i matchen. Jag var nära att utropa korkskadat, men det visar sej vara helt fel. Vinet känns dock lite tungt och har tappat all den känsla av sprittande syra som det hade som helt ung. Det som gör vinet extraordinärt är en fantastisk mineralitet, honungskänsla och hög viskositet. Det är lätt ett 90 poängsvin, men man känner att det finns utväxling för mer. Som väntat fångar den upp ingefäran som Ravelli i en Rumänienmatch. Enligt min mening är Weinbach överlägsen drottning i Alsace, men detta vinet skall inte besökas förrän om 5 år. Sockermätaren har lite problem men landar till slut på någonstans mellan 1-2 gram / liter. Heltorrt trots honungskänslan.

Till slut får jag erkänna en helt annan faiblesse: Fruktdestillat från Alsace. Tänk att finkel kan vara så gott!


onsdag 15 oktober 2008

Bordeaux 2005

Ett försvarstal: Varför har jag inte köat idag för Bordeaux 2005? De främsta anledningarna är att jag: 1.) Bor i Malmö - 2.) Har tillgång till en adress i Danmark - 3.) Har ett danskt bankkonto. Detta gör att jag har tillgång till en stor andrahands och auktionsmarknad för vin, framförallt Bordeaux eftersom det är danskens område sedan århundraden tillbaka. Jag vet att jag i detta är en ganska ovanlig svensk vinköpare - och att mina erfarenheter av Bordeaux 2005 inte är speciellt allmängiltiga.

En sak är säker, 2005 är en fantastisk årgång i Bordeaux. Varenda vin som vi har druckit har varit övertygande - inte ett enda mediokert. Phelan Segur ståtar fortfarande med förstaplatsen på vår inofficiella lista - ett fantastiskt tätt vin med silkestanniner att gråta över.

Men, är man då beredd att binda upp många tusentals kronor på vin som skall drickas om 15-20 år (en astronomisk tidsrymd för en nybliven vinsamlare)? Det kan man vara om man får ett riktigt bra pris, själva kärnan i en primeur-idén. Viner som kommer att stiga i pris, eller helt enkelt bli omöjliga att få tag på.

Priserna på Bordeaux 2005 i Danmark är också tokhöga, även om flertalet av vinerna är något billigare än SB's lista. Den mycket underliga effekten av prishöjningen är att man kan köpa gamla vällagrade viner från stora årgångar för lägre priser än 2005. En Las Cases 1982 kostar samma som 2005. Man får två Latour 1990 för en flaska 2005 osv.. Fullständigt crazy med andra ord. Detta gäller även i de prisklasser som jag härjar i - hämtade för någon vecka sen ut Clerc Milon 1989 för ett något lägre pris än SB's primörpris. Man kan argumentera om att man köper vinet i säcken när man handlar från privata källare - men min erfarenhet är att vinerna som regel
har varit väldigt väl hållna. Det finns ingen som lagrar 20 lådor Bordeaux på köksfläkten.

I den lite udda situation som jag befinner mej i är valet solklart. Man kan bli överkörd av bussen i morgon - så jag lägger hellre min Bordeauxbudget på äldre viner. Men detta är så klart omöjligt om man bor norr om Hallandsåsen.

Kommer jag då aldrig att få dricka Bordeaux 2005? Hur kommer priserna att utvecklas från den här extremt höga nivån? Min spaning in i framtiden är att vinerna kommer att ligga stilla i pris, eller t.o.m sjunka en aning åtminstone 5-10 år framåt. Man kan redan se tendenser till sjunkande priser på framförallt de högst klassade vinerna. Mitt favoritexempel Las Cases 2005 kostar just nu c:a 2200 DKK på den gråa marknaden, en svag sänkning av försommarens pris på runt 2500-2600 DKK. Prisbilden beror så klart på om Parker höjer eller sänker de nu ganska modesta betygen för många av 2005:orna.

Denna spaning ligger såklart i mitt eget intresse, men jag tror och hoppas kunna köpa dessa viner i halvlagrat skick senare utan att belåna huset. Och dricka stall och cederlåda under tiden.

måndag 13 oktober 2008

1,2,3 Bjudet

De senaste kvällarna har det bara konsumerats bjudet vin - och ikväll har det varit en kort avtackning av en gammal medarbetare på jobbet med ett par glas vin. Inga samlarviner, utan enkla bordsviner från Systemet. Som den nörd man är kan man inte låta bli att smaka på det som kommer i glaset - även om jag aldrig i livet skulle kommentera det högt (eller ens börja snurra på glaset). Fast det där sista har blivit så inskruvat i ryggmärgen att man måste tänka aktivt för att inte stå där och snurra eller, ännu värre, sörpla.

Tre olika viner fanns på menyn, varav två var rena katastrofer. Back on track med storsågen alltså, men också en liten hyllning till det vin som faktiskt var det billigaste av de tre.

Melini Chianti 2007 (SB 12375, 72 kr) och Robertson Cabernet Sauvignon (SB 2099, 79 kr) var ytterst lika i karaktären i det att de kändes som kemiskt modifierade drycker. Det fanns egentligen inte ett spår av autencitet i något av vinerna, med en hemsk tillfixad syra (sura colaflaskor?) och en kraftig druvsötma. Över det hela svävade en härsken vaniljparfym från Date Dofter. Det måste vara tillsatt vanillin - finns ingen ekplanka i världen som smakar så illa. Melini Chianti fick sistaplatsen då det i stort sett var odrickbart.

Den klart positiva överraskningen var Roodeberg (SB 7451, 267 kr), dessutom serverad ur Box. Visst var vinet tillrättalagt och omöjligt att bestämma ursprunget på - men det hade ett djup och renhet som de andra vinerna helt saknade. I kvällens konkurrens smakade det som Chateau Latour.

För en tid sen publicerade Sydsvenskan en intervju med VD'n för Åkesson Vin som fick mej att tappa hakan. Han beskrev hur de importerar billigt vin från Syditalien till anläggningen i Skåne. Detta vin smakas sedan av med färsk druvjuice och vinsyra för att få den lättdruckna och småsöta smak som den svenska konsumenten vill ha. Årets målsättning var att få betyget godkänt i någon av Sveriges vinskrifter. Jag undrar om inte vinmakaren hos Melini har varit på samma vinkurs?

Artikeln nämner också att Åkesson har köpt upp den gamla "svenskgården" Rabiega i Provence och installerat sej själv som vinmakare. Det första som godsägare och vinmakare Åkesson gjorde var att rycka upp alla Carignanrankor för att citat "det är en tråkig druva - jag har ersatt alla med Cabernet Sauvignon" slut citat. Att mikrooxygeneringsmaskinen redan är installerad känns som en naturlig följd.

lördag 11 oktober 2008

Frank Bonville Grand Cru 2002

Det dracks inte bara Bouscassé 2005 i går, så här kommer en baklängesredovisning av dryckerna som konsumerades:

Bouscassé 2005 - kvällens rödvinsstjärna. Sen kanske det är löjligt att börja sätta poäng på det - speciellt med tanke på att jag är väldigt förtjust i denna vinstilen. Vinet hänger faktiskt med på topp även efter två dygn i flaskan (liten slatt kvar). Det torde indikera att man kan vinna ganska mycket på en kortare lagring!

Strax före Bouscassén drack vi en Stefano Accordini Passo IGT 2004. Accordini tillhör en av de bättre odlarna i Valpolicella och detta vinet är en IGT blandning av de vanliga Venetodruvorna och 25% Cabernet Sauvignon/Merlot. Vinet är oerhört tätt och tuggbart och har klara mognadstoner. Det har även kastat en hel del sediment. Doften domineras helt av Cabernet Sauvignon i starten - och det är ingen fördel för detta vinet. Lyckligvis så försvinner tvåltonerna med tiden och detta vinet blir mycket njutbart. Smaken är lite så där kyligt elegant som man vill ha det, med ganska mycket ny ek, mint och fikon. Det framgår inte om vinet är delvist gjort på torkade druvor - men detta känns inte så olikt en lättare Amarone. Riktigt högklassigt - tack Doktorn för denna flaskan!
Som fördrink öppnade vi en rea-Champagne: Frank Bonville Blanc de Blancs Grand Cru 2002 (SB 99326). Ganska otroligt att man kan köpa en Grand Cru-klassad vintagechampagne från en bra årgång för 239 kr!


Champagnen känns högklassig! Doften känns som krossade snäckskal och smaken är kraftigt syradriven utan att vara anemisk. Mittsmaken öppnar upp en fin äpplighet med citrustoner och en smula grapefrukt. Kanske att eftersmaken inte hänger med i evigheter - men hej - till detta priset får man extremt mycket för pengarna. Detta skall jag försöka lägga på hög i källaren - det lär bara bli bättre och bättre med åren. Bara de där snäckskalen är värda pengarna.

fredag 10 oktober 2008

Chateau Bouscassé 2005

Efter två omhällningar och ett dygn i en halvfull flaska häller vi ånyo upp vinet i glasen till fredagsbiffen. Nu får jag säga HOLY SHIT en gång till på en vecka. Detta är ett helt extraordinärt vin - vad i hela världen har Brumont hällt i flaskan?

Vi dricker en helt utmärkt Stefano Accordini Valpolicella Superiore till vitlöksbelamrade lammracks - men när den urluftade Bouscassén kommer på bordet glöms allt om Veneto. Detta är verkligen definitionen av ett matvin med en spets av elegans. Jag vrålar 90+ poäng till detta 105 kr vin.

Rättelse 12/10: Vinet innehåller inte 100% Tannat - det är Bouscassé Vieille Vignes som gör det. Detta innehåller enligt SB: 65% Tannat, 25% Cabernet Sauvignon, 10% Cabernet Franc.

torsdag 9 oktober 2008

Chateau Bouscassé 2005

När jag läser mina senaste inlägg verkar det som jag har varit lite grinig. Dåliga viner, viner som druckits i fel fas - det finns ingen hejd på eländet. Upplevelsen av Col d'Orcia var så skakande att jag mailade till deras kundtjänst och frågade om de hade upplevt några problem med vissa tappningar av just 2001:an - men de förnekar all kännedom. Cellartrackernoteringarna talar i alla fall sitt tydliga språk.

Nog med negativ energi! Chateau Bouscassé har det flutit en del i våra strupar under åren - och nu är den lovande årgången 2005 ute i handeln. Vad har inte blivit bra 2005? Vinet fick ett par omhällningar i eftermiddags och nu åker det i glaset.


Jag upplever vinet som "rödare" i färgen än sist. Det räcker att sniffa lite på vinet för att känna att detta är ett mycket muntrare vin än den ganska allvarliga och inåtvända 2004:an. Det doftar rökta korvar, lakritsrot och mörka bär. Smaken är betydligt mer tillgänglig och inte så masoschistisk som 2004:an var. Det smakar än mer av den där lakritsroten, och det finns en välgörande mineralkänsla som lyfter vinet. Det finns massor av ung, ren och fräsch frukt som omsluts av en Bordeauxaktig ekton som känns ganska påkostad.

Vad skall man säga? För 105 kr tycker jag att detta är ett kanonbra vin - och många steg bättre än 2004:an. Idag äter vi en lite malplacerad fläskkarré i ugn - men det är ingen tvekan om att detta vinet trivs bäst i sällskap av en blodig biff med bearnaise. Tanninsignaturen av 100% Tannat och månadslånga macerationer finns fortfarande kvar. Bästa vanliga Bouscassén som vi har provat, helt klart. Bravo!

söndag 5 oktober 2008

Pieropans La Rocca 2004

Leonildo Pieropan kan kanske kallas för Soaves Romanee-Conti. Hans viner ståtar alltid med högsta betyg i Gambrero Rosso - och värderas mycket högt hemma i Italien. Kvällens vin La Rocca 2004 är inköpt på plats under vår Soaveturné för ett par år sen. Vinet består av 100% sent skördad Garganega och är ekfatslagrat på nya fat. På grund av en viss korkskruvsångest har vi inte rört flaskorna sedan hemkomsten - men nu har vi tyvärr fått lite indikationer från Doktorn att det är hög tid att korka upp dessa.

Ikväll halstrar vi lite pilgrimsmusslor och scampi och serverar som en varm sallad med lite ruccola och pinjenötter. Som mingelvin får gästerna gårdagens Nordheim Silvaner Kabinett Trocken 2006 (SB 6762). Det funkar ypperligt!


När maten kommer på bordet byter vi glas och alla får sticka nosen i La Rocca i stället. Vinet är gyllengult och doftar underbart av fatsmörighet och mango. Finns det inte också lite av de bokna äpplena också? Smaken är elegant och Bourgognelik - men det känns som att vi kan ha väntat för länge på den här flaskan. Den lilla äppelskrutten i doften får än större utrymme i smaken och den allmänna intensiteten i vinet är inte helt på topp. Faktum är att det har ganska svårt att hävda sej mot Frankenvinet som föregick. Det är ändå ett väldigt gott och elegant vin, men utan den spets som jag hade hoppats på. Garganega producerar nog helt enkelt inte några lagringsviner.

fredag 3 oktober 2008

Chateau Coufran 2005

Om definitionen av att vara medelålders år 2008 är att man har handlat härtappad Bordeaux på Systembolaget - får jag nog erkänna mej till den gråa charmens skara. När jag fyllde 20 år fanns det fortfarande rester kvar på Systembolaget av traditionen att importera Chateau Coufran och Verdignan med tankbåt till Falkenbergs buteljeringsanläggning.

Min allra första vinprovning som ordförande i Chalmers Munskänkar (vi hade inget med Munskänkarna att göra) runt 1995 var just en vertikalprovning av Chateau Coufran från 1982 och framåt. Jag minns fortfarande hur fullständigt betagen jag var av Coufran 1989 (som var den verkliga stjärnan i provningen). Om jag skall vara ärlig så undrar jag om inte den flaskan har lite skuld till att jag bloggar överhuvudtaget. Etiketten på kvällens flaska benämner vinet som le Pomerol de Médoc. Det är tunga ord men har sin förklaring. Chateau Coufran är nämligen något så ovanligt som ett Merlotdominerat vin från Haut-Médoc. Tvärs över vägen ligger Chateau Verdignan (samma ägare) som är ett traditionellt Cabernetbaserat vin.



Jag köpte en halvlåda av Coufran och Verdignan 2005 på Systembolaget förra sommaren. Hade egentligen gett upp allt hopp om dessa slott efter de rysliga viner som dessa slott producerade på 90-talet - men 2005:orna hade plötsligt alla mätarna på topp igen. Ikväll tar vi första flaskan till en Boeuf Bourgignon.

Vinet har fantastisk tät, nästan fluorescerande röd färg. Det doftar rostade ekfat och ungdomliga röda vinbär. I munnen är det som en morgontrött tonåring - det är lite nymornat vresigt. Vi sitter och skrattar åt varandra efter ett tag - vinet färgar våra läppar och tänder knallblåa. Det är nästan omöjligt att bedöma vinets potential idag - det krävs säkert flera års lagring innan detta går att dricka med större njutning. Vinet är dock koncentrerat och rent, med massor av frukt och fina ektoner! Detta kan nog bli riktigt bra med tiden.

Vi ställer undan flaskan för luftning över natten och öppnar en flaska Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2001 (SB 12357). HOLY SHIT vad dåligt detta vinet är. Jag tror knappt det är sant - vinet smakar direkt utspätt med vatten. Runt den tunna vattniga smaken av bittermandel sitter en felskräddad ekkostym. Eftersmaken är obefintlig. Detta vinet är troligtvis redan för gammalt trots att det bara är en 2001:a. Denna lorten är den enda Brunellon som finns att köpa i systemets grundsortiment - den borde med omedelbar verkan bytas ut mot Angelinis Brunello.

Nordheim Silvaner Kabinett Trocken 2006

Nu är det hög tid att jag också börjar hjälpa till i trälarbetet att prova igenom nyheterna från det strategiska släppet! Franken Silvaner är definitivt en favorit i vårt hem - men det är inte så ofta man hittar det på SB till lägre priser. Würzburger Stein är fantastisk - men kommer också med en dito prislapp.

I detta släppet kom en budget-Silvaner vid namn Nordheim Silvaner Kabinett Trocken 2006 (SB 6762) för måttliga 79 kr. Bocksbuteljen har en skruvkork och en guldetikett som nämner att Nordheim utsetts till Tysklands bästa producent 2006 (i konkurrens med vem kan man fråga?).

Vinet har tagit en sväng om i glukosmätaren på jobbet som gav ett utslag för strax över 4 g glukos/liter. En ganska stor skillnad mot Systembolagets uppgift (9 g/ socker liter). Det kan finnas andra sockerarter än glukos i vinet - men inte i de mängderna. Det är ingen slump att glukos kallas för druvsocker i vanligt tal. Är inte 9 g också ganska mycket för ett torrt vin?


Nog med tramserier: Vinet hälls upp i glaset och är lite lagom blekgult. Doften känns som en Lützendimma blandat med Acasiatvål. Grabbarna har precis skjutit färdigt och fräschar upp sej i duschtältet (betvivlar att Gustav II hade duschtält). Smaken känns mycket komplex för ett så pass billigt vin, men också ganska otypisk. Frågan är om inte jag hade hojtat Pinot Gris om jag fått det blint. Det är en hel del parfymerade toner blandad med lite exotisk frukt och smatterband. Eftersmakens längd är direkt imponerande för ett 79 kr vin.

- Tony Irving kommer in med sitt "MEN". Vad i hela friden skall man äta till detta? Det finns så pass mycket parfym att jag misstänker att vissa bloggare kommer att vråla tvål om detta vinet. Man får i alla fall mycket personlighet och kanske något sviktande elegans för pengarna!

onsdag 1 oktober 2008

Heribert Kerpen Rielsing Auslese 2001

Igår smet jag förbi Systembolaget på Hansakompaniet för att "kolla läget". Det är säkert ett par månader sist - och visst är det en strålande vinaffär. Jag talar mej ofta varm över vinhandlarna i Danmark, men jag blev uppriktigt förvånad av att se så mycket vin som jag trodde hade sålt slut för länge sen.

På nyhetshyllan för september stod en för mej okänd tysk Riesling: Heribert Kerpen Riesling Auslese Wehlener Sonnenuhr 2001. Det såg inte ut som de hade sålt en enda flaska av detta vinet - hyllan var full och hade perfekt symmetri. Priset, 169 kr, kändes anständigt med tanke på läge och att det faktiskt redan var lite halvlagrat. Sen råkade vinet bli ännu billigare då den sömniga kassörskan tog första bästa Kerpenvinet i registret och slog in på bongen. Min moral sträcker sej inte till att rätta systemkassörskor.

En flaska inhandlades således och sen blev det googlande om vem denne Heribert egentligen var. Det visar sej vara ett medelstort familjjordbruk i Wehlen med ganska fina lägen i bl.a. Wehlener Sonnenuhr och Graacher Himmelreich. Bedömningarna är klart anständiga - om än en bit bakom de allra största namnen. Detta vinet klockar dock in på imponerande 92 WA poäng.

Doften är det minsann inget fel på! Det finns allt man önskar i form av ananas, petroleum och en homeopatisk dos av malkula. Smaken är också riktigt god med mer av pärontoner och en liten bitterhet. Det som gör att man känner att detta inte är ett J.J. Prümkvalitet är den något odistinkta syran - själva tältpinnen för vinet. Smaktältet säckar ihop en aning istället för att fara till väders. Men då jämför jag med ett vin som kostar minst det dubbla - så det är inte helt rättvist.

Jag betalar i alla fall hellre 169 kr för detta än 89 DKK för Breuers halvsöta saftsoppa "Charm". Trevligt men inget fynd kan man kanske sammanfatta det - om man inte råkar stöta på samma flegmatiska kassörska som jag.

Tillägg: Det diskuterades restsocker - så jag tog detta vinet till jobbet idag (3/10) och uppmätte glukoshalten till 25 g /liter. Analysen utförd på vårt biosensorsystem!

söndag 28 september 2008

Med tung rygga över bron - part 2

Det är rätt kul att springa i vinaffärer i Köpenhamn - speciellt i affärer man aldrig besökt tidigare. Har man lite tur så får man ett glas i handen medan man skannar av sortimentet - speciellt på fredagar. Svårt att tro att det bara är 25 km till Sveriges alkoholpolitik i alla fall.

Idag startar jag i stadsdelen Frederiksberg - som faktiskt är en egen kommun-enklav omgiven av Köpenhamn. Det finns ganska gott om små vinaffärer men inga spjutspetsar direkt. Efter några mindre butiker, ej värda att nämna, hamnar jag på Frederiksbergs Vinimport (http://www.frederiksberg-vin.dk/). Affären är väldigt liten - men det visar sej att det finns ett gigantiskt vinlager strax bakom. Vinlagret består av Montredon, Montredon, Montredon och en liten samling Bordeaux. Där hittar jag en gammal favorit som jag bara måste köpa! Chateau Poujeaux har en speciell plats i min hjärta sen vi drack oss lyckliga på deras 1997:a förra hösten. Någon beskrev bloggkändisen La Tour de By som Poujeaux's fattiga kusin - och det sammanfattar vinet väl. Det är gammaldags Bordeaux när det är som bäst! De har årgång 2004 till ett pris av 175 DKK / flaska. Inne på lagret ligger det dessutom en storhet som Lafite Rothschild för i sammanhanget måttliga 1300 DKK - en annan gång kanske...

Med en halvtung rygga med sex Poujeauxer tar jag sedan bussen till Västerport och en gammal känd affär, H.J. Hansen Vin (http://www.hjhansen-vin.dk/). De har delar av en privat samling till kommissionsförsäljning just nu - även om det inte finns så mycket kvar längre. Två lådor Pavie McQuin 1998 står och skräpar på golvet. Priset 430 DKK är väl helt OK - men mannen i affären avråder direkt från köp. Tydligen har vinerna lagrats helt galet - för enligt honom har en majoritet av flaskorna kommit i retur som defekta. Den risken orkar jag inte ta - så jag skannar av deras normala sortiment istället. Sociando-Mallet 2001? Priset är nedsatt till 260 DKK, och det hugger jag på direkt. Min erfarenhet av Sociando Mallet är liten men god - här kan det finnas chans att bättra på det!


På vägen ut från affären finns en liten fyndlåda med enstaka flaskor som blev över till låga priser. En flaska Chateau La Nerthe 1991 står och ser väldigt ensam ut. Flaskan ser fin ut och har en hög nivå - men hur står den sej i årgångstabellen? Skit samma - 100 spänn för en 17 år gammal Chateauneuf är oemotståndligt. Väl hemma slår jag upp Wine Spectators omdöme om 1991: Past peak - thin, lean wines... Den får bli en surprise efter någon framtida Chateauneufprovning!

fredag 26 september 2008

Chateau Latour à Pomerol 1995

Min hjärna vill gärna koppla ihop bra vin med klassisk musik - gärna harmonisk musik från t.ex Mozart. Man hoppas varje gång ett bra vin korkas upp att en koppling skall uppstå och man skall känna basfiolerna och oboen upplösa alla specifika associationer om körsbär och eklagring.

Jag är rätt utschasad efter en veckas arbete med otillräcklig sömn - bebisen är egentligen ovanligt snäll men visst sover man i tre timmars pass varje natt. Sömnbristen gör att man blir ovanligt sugen på lite gott vin och mys utan prestationskrav.

Svärmor inhämtas traditionsenligt och en ryggbiff med rotsakslåda och rödvinssås tillagas till lite småsnack om finanskris och kommande orkanväder. Hur kan det komma sej att det inte finns en enda aktieanalytiker som har förutspått att några av världens största banker skall gå omkull? Under tiden serverar jag Georg Breuer Rielsing Charm 2007. Vinet är inköpt i Danmark och torde ingå i samma serie som Breuers Sauvage - Charm är samma vin fast i version halbtrocken. Vinet har en klar sötma och en viss skalbitterhet. Det är helt OK som fördrinksvin - men jag uppfattar sötman som något hög för ett halvtorrt vin och mineraliteten som frånvarande. Nja - Sauvage är faktiskt ett bättre vin! Jag gav 83 DKK - men oboerna tiger still.

Till huvudrätten har jag dekanterat ett vin som ingick i den blandade Bordeuaxlådan jag ropade in för ett tag sen på Vinforum.dk. Chateau Latour á Pomerol 1995 har begåvats med ett namn som rymmer ungefär allt av det dyraste man kan hitta i Bordeaux. Latour och Pomerol låter som en hel orkester i sej - men min förväntning på denna flaska är ganska låg. Travkungen har provat flera gånger men gav tummen ner när jag visade mitt inköp. Flaskan ser helt perfekt ut med hög nivå och intakt kork.

Vinet är ovanligt lätt och ger en tydlig Bordeauxkaraktär av cassis. Det finns en stallton, men jag undrar om det är hästar som bor där. Det känns mer som dynghög av gris eller ko. Smaken har en kraftig syra och eftersmaken är ganska kort. Detta vinet vinner många poäng på att vara helt fullmoget - men något stort vin är det inte. 86-88 poäng? Min gom hittar inga stråkkvartetter i alla fall - även om vinet funkar väldigt bra till maten.

Den lättande oboen i serenade of the winds hittas överraskande nog i kvällens avslutande whisky. Äntligen lättas man över den gråa dyngan och bilköerna i smaken av min egen Springbank Portwood 11 years. Jag börjar inse vilken guldgruva vi nördiga teknologer investerade i för 12 år sen...

tisdag 23 september 2008

Allt Om Vin

Jag har varit prenumerant av tidningen Allt Om Vin i ett par år nu, och även om tidningen är ganska ojämn och lite navelskådande så är det nästan nödvändigt med en tidning som fokuserar på den svenska, extremt speciella, vinmarknaden. Det senaste numret av tidningen, 9/2008, kom i brevlådan i dag. Efter lite snabbt bläddrande får jag säga att detta numret ser ut att vara ett av de bästa sen jag började läsa tidningen (det är väl bara reportaget om de snyggaste etiketterna som faller ur ramen lite grann). Det är väl inte världsklass - men tillräckligt puttrigt för mej.

Dock blir jag ganska förvånad av att tidningen överhuvudtaget inte nämner den kanske största vinhändelsen under 2008 - släppet av Bordeaux 2005 den 15:e oktober. Med lite fantasi hade man kunna se denna händelse ur flera olika perspektiv:

1. Visst hade det varit naturligt att köpa in flaskor och prova de viner som kommer i flest antal och som, låt oss säga, understiger 1000 kr i pris? Flaskorna har funnits tillgängliga på öppna marknader i lång tid och nu kan man ju beställa allt över Internet. AoV's omdömen hade kunnat sammanlänkas med t.ex Parkers eller Wine Spectators omdömen (som redan nu är ganska gamla). Jag tror det hade rönt ett stort intresse! Även om många av vinerna är överprissatta så blir det förmodligen svenskens enda möjlighet att handla Cru Classé 2005 i Sverige.

2. En genomlysning av Systembolagets minst sagt icke transparanta system för tilldelning av vinerna till kunderna. Det är nog många som har på känn att detta beställningssystem är som gjort för att manipuleras. Hur säkerställer Systembolaget att allt går rätt till? Varför har det aldrig skrivits en rad om kaoset och problemen med fusk under släppet av Bordeaux 2004?

3. En allmän genomgång av varför 2005 har höjts till skyarna, och problemen som Bordeaux står inför med vikande konjukturer och följande dåliga årgångar?
I alla fall punkt 1 känns nästan som ett obligatorium för Sveriges största vintidning!

Generellt sett är Bordeaux som vindistrikt väldigt underrepresenterat och överprissatt på den svenska marknaden, något som också skulle kunna tas upp i tidningen. Jag hade gärna hört Systembolaget svara på frågor som vem som sätter priserna (1800 kr för en Forts de Latour 1999?) eller varför det i princip inte går att handla Cru Classé utanför primörsläppen.

lördag 20 september 2008

Castello di Querceto Il Picchio 2003

Kvällens skeende blev direkt påverkat av socialistkongressen som pågår i Malmö just nu. Nästan hela Malmös centrum har varit avspärrat under kvällen - och svärmor fick inte lov att komma genom avspärrningarna till sin lägenhet. Med lätt darr på stämman ringde hon till oss och fick komma på middag för att slippa undan den värsta stenkastningen.

Väl i soffan erbjuds hon ett glas av Georg Breuer Riesling Sauvage 2007. Vi var ganska skeptiska till detta vinet förra gången - men nu är det ny årgång och nya givar. Nu faller det oss bättre på läppen. Nu försvarar det sin prislapp med en tydlig stenrökskaraktär, citrus och fläder. Fin syra och en minimal antydan till fruktsötma. Det är inte på något sätt enastående - men kan bli ett säkert fördrinksvin under vintern.

Till kvällens pasta öppnar jag en Castello di Querceto Il Picchio 2003 Chianti Classico. Vinet är inköpt på plats under vår resa i Toscana under 2007. Detta vinet var det som imponerade mest på oss - trots att det inte på något sätt var det dyraste i sortimentet. Vinet innehåller 100% Sangiovese, av en klon de kallar Sangiovese Grosso. Nu tar vi den första flaskan och hoppas på en fin upplevelse!

Direkt efter dekantering så har vinet en direkt frånvarande doft. Det kan lika gärna vara kranvatten i karaffen. Doften tar sej under kvällen, men blir aldrig något nämnvärt.

Jag fattar inte alls vad vi såg i detta vinet när vi smakade det på Querceto. Smaken har starka drag av torkad frukt och en bränd ton som mynnar ut i en viss stickighet. Tanninerna bråkar i bakgrunden och jag kan ge mej den på att detta vin har en viss restsötma. Jag tycker mest det smakar dålig amarone som ger mej halsbränna. Skadat av den varma årgången?