onsdag 25 juni 2008

Cool stuff

Min vinkällare är egentligen ett gammalt utblåst badrum i källaren på vår -30 tals villa. Även om den ligger mot en nordvägg så stiger temperaturen oroväckande när temperaturen går över 25 grader utomhus. Från jämna 12 grader på vintern kan det lätt gå upp till 19-20 under värmeböljor. Utan kylanläggning.

Men nu har jag installerat en mycket hemmagjord och billig kyllösning som ser ut att fungera tillräckligt bra. Ett kylbad, 20 meter slang, ett gammalt element, 1o liter glykolblanding och en Biltemafläkt är ingredienserna. Definitivt inget som Prowine skulle ha i sortimentet!
Kylbadet är det mest udda inslaget - och kommer från ett gammalt utrangerat analysinstrument från jobbet. Den består av ett isolerat vattenbad med ett 400 watts kylelement och en cirkulationspump. Vid normal drift ligger temperaturen på glykolblandningen på c:a -2 grader:


Kylbadet står i ett angränsande rum och kylblandningen pumpas in i vinkällaren genom isolerade plastslangar. Kylan överförs genom att en fläkt blåser över det iskalla elementet:



Jag funderar på att åka till skroten och köpa en bilkylare istället för att öka värmeöverföringen - men detta får duga så länge. Det blir en ruskig massa kondens på elementet - och det verkar sänka luftfuktigheten i rummet (all fukt kondenserar ut). Annars fungerar det strålande - och verkar sänka temperaturen i rummet med minst 4 grader.

Visst hade det varit trevligt med ett lite mer sofistikerat system - men som läget är nu så föredrar jag att lägga pengarna på vin :-) Finns det fler halvgalna lösningar därute?

P.S. Nu åker jag en vecka till norra Jämtland och viftar med ett flugspö. En hel del vin kommer säkert att drickas - men jag befarar total radioskugga. D.S.


lördag 21 juni 2008

Castello di Ama 2004

Förra sommaren hyrde vi ett hus i Toscana - och en av kvällarna provade vi det totala utbudet av Chianti Classico i den lokala supermarketen. Jag minns inte exakt vilka viner som ingick i "provningen" , men just denna Castello di Ama 2004 (SB 99844) avgick med en förkrossande seger på altanen. Inte så konstigt kanske - jag antar att detta är den mest ansedda och därmed också dyraste Chianti Classico'n som går att uppbringa.


Vinet hälls direkt i glasen och ger ett lätt intryck i färgen. Den första doften som strömmar ur glaset påminner om ett överoxiderat starkvin, typ sherry som stått i öppnad flaska för länge. Efter en stund försvinner detta som tur är - och de lättstämda tonerna av hallon och körsbärsfrukt blandat med bittermandel dominerar. Doften är god men är inte detta vinets starkaste sida.

Smaken är väldigt finstämd och elegant, med ett superrent inslag av frukt och munkyla. Det finns ek någonstans i änglakören - men bara som en stämma bland basarna. Det är så vackert och elegant att jag byter ut glasen mot Bourgognekupor efter ett tag. Det är ett lyckat drag!

Detta vinet är Brancaia Chianti Classicos totala motsats, och jag föredrar definitivt elegansen och kylan i detta vinet jämfört med den förhållandevis mer plumpa mosade frukt/vaniljblandningen som Brancaian bjöd. Skall man hitta någon kritik mot detta vinet så är det att det är ganska otypiskt för Chianti som jag känner det. Detta är ett vin för rådjursfiléer - inte pasta bolognese.

Prisbilden visar att detta vin med fördel köps på systembolaget. Jag inhandlade mina flaskor på plats till ett högre pris - och speciellt priset för 2001:an i BS är mycket konkurrenskraftigt i Europa (om det nu verkligen finns för beställning). Skall bli kul att testa detta vin med lite mer mognadstoner - jag tror och hoppas att det klarar ganska lång lagring.

söndag 15 juni 2008

La Casella Prugnolo IGT 1999

Vad gör man om man har en eftermiddag och kväll att slå ihjäl i Amsterdam? Självfallet besöker man alla vinbutiker man kan hitta i gula sidorna - samt rekar för kvällens middag! Jag var på tjänsteresa i Amsterdam i början på året - och passade på att åka ner en dag tidigare för att hinna se lite av stan (nåväl vindelen då).

Middagsvalet föll på en italiensk vinkrog som rekommenderades varmt av en av vinaffärerna. Middagen bestod till 50% av snack med vinsommelieren, och efter kaffet gick vi ner i deras vinkällare och snackade vin. Där fick jag denna flaska att ta med hem - ett vin som jag druckit genomgående under middagen. Pluspoäng således redan innan korken dras ikväll!



Det har varit svårt att hitta någon information om detta vin, La Casella Prugnolo IGT 1999, på nätet - vingården ligger i alla fall i Montepulciano-området. Vinet har IGT-status och innehåller 100% av en Sangioveseklon som de kallar för Prugnolo - och det tillverkas bara de bästa åren. Flaskan är numrerad med nummer 2417 av 5000.

Vinet serveras till lite färsk pasta med tryffelolja och Reggianoparmesan. Det passar detta vinet som hand i handske! Det är fullmoget med fin integrerad ek - klara syror och sammetslen avslutning. Det smakar som ett mellanting av Brunello och Chianti. Det är ett matvin - och eftersmaken är väl inte toklång. Vad gör det när tryffeln och olivoljan faller in i vinet som de vore gamla lumparkompisar. Återigen - italienska viner skall drickas till mat!


fredag 13 juni 2008

Kobebiff med Travkungen

Ni har väl hört talas om de glada kossorna i Kobe som blir masserade varje dag av sina skötare och som dessutom står på en ständig pilsnerdiet (nåväl, i alla fall resterna från pilsnertillverkningen)? Låter som rena Keith Richards livet! Jag har aldrig varit ens i närheten av kött från dessa kossor - tills för härom dagen när de helt plöstligt dök upp på SuperBrugsen till kraftigt rabatterat pris (400 kr kilot vs 1300 kr kilot). Nu skall jag vara ärlig och säga att dessa entrecôter inte har druckit japansk öl till frukost - utan säkerligen lite tunnare Foster's. Jag vet inte om det överhuvudtaget går att köpa japansk Kobebiff utanför Japan - och dessa biffar har således strövat på slätterna i Australien. Jag har aldrig sett mer fettmarmorerade köttbitar:






Travkungen tände på alla cylindrarna när jag berättade om inköpet - och kom stormande som ett yrväder med med en systempåse runt halsen. Han har troligen haft en bra vecka på Sveriges travbanor, för upp ur påsen halar han en flaska välkyld Salon 1996. Den har tydligen kommit tillbaka till SB i enstaka exemplar - endast Anitra vet hur. Outgrundliga äro Systembolagets leveransvägar! Det kvalificerar säkert som barnarov att öppna denna flaska 2008 - men Travkungen är knappast känd för sin korkskruvsångest.


Visst kan man känna att detta är ett kanonvin - trots den stålhårda syran. Det är ganska slutet i början men med lite luft så börjar det vakna till liv. Trots 12 år på nacken finns det inte ens en tendens till mognad! Som tur är har Travkungen fler flaskor i källaren - det gäller att vara på rätt plats när han öppnar nästa om 10 år...


Biffarna grillas på högsta värme en kort stund, och ställs undan för att vila. Under tiden häller jag upp kvällens första rödvin, Les Forts de Latour 1999. Jag köpte vinet för bara c:a en månad sen på en dansk vinauktion. Den ingick i en trippel Forts de Latour, 1999 - 2000 - 2004, som ingen verkade vara intresserad av. Jag hade egentligen inga planer att köpa just denna lotten - men då ingen bjöd klämde jag till med 1200 DKK och fick vinerna direkt! Ganska dyrt med tanke på att det är ett andravin - men billigt med tanke på att SB tar 2000 SEK bara för en flaska 2000... Jag dekanterade och luftade vinet redan vid 16-tiden - så det är full skjuts i glaset direkt från start. Vinet är helt fullmoget och har en sammetslen struktur. Medeltät färg med bred tegelfärgad kant. Doften är ljuvlig - med vissa blomsterassociationer blandat med fina mognadstoner. Wow! I munnen är det märkbart tunt - och jag blir förvånad över hur menlöst vinet är. Doften indikerade ju något helt annat! Nja, detta var inte så kul - hoppas det är mer tjong i de andra två flaskorna.

Nästa flaska till rakning är en källarsval nyinköpt Alain Graillot Crozes-Hermitage 2006. Det räcker att ta en sipp av detta vinet så glömmer man allt om Forts de Latour. Det är så bra att jag nästan blir gråtfärdig. Knivskarp mineralitet - enorma mängder av kristallklar Syrah-frukt. Vi drack 2005:an av detta vin för ett tag sen - och jag bedömer denna årgången som ett snäpp upp. I alla fall för nära konsumtion - de tuffare kanterna som 2005:an hade finns inte i detta vin. Om 2005:an var Bordeaux - så är 2006:an Bourgogne. Travkungen börjar också mumla om La Tâche - och det finns faktiskt en del beröringspunkter!

Utan att darra vill jag påstå att detta är den bästa årgången av Graillot Crozes-Hermitage någonsin.

söndag 8 juni 2008

Léoville Las Cases 1992 vs. 1997

I min allra första bloggpost provade jag och mina föräldrar en (tyvärr) lätt korkskadad Léoville Las Cases 1997 - och den kvarvarande flaskan har känts omgärdad av en viss negativ aura. Det tar hårt när ens höga förhoppningar faller platt till marken av en infekterad kork!

Jag har klurat ett tag hur jag skulle återupprätta äran för denna flaskan Léoville Las Cases 1997 (SB 99680). Ett sätt skulle kunna vara att prova den side-by-side med en annan nedvärderad årgång av Las Cases - och se hur den står sej.

Min far började att lagra vin i slutet av 70-talet och fastnade tidigt för just Las Cases - därav en ganska imponerade vertikal samling från både bra och dåliga år. 1993 var den sista årgång som han inhandlade en primeur - då priset översteg 300 kr för 1994:an. Inte kan en Bordeaux vara värd mer än 300? Idag låter det väldigt billigt - men så har det hänt en hel del i Bordeaux sen dess. Min flaska packas in en kylväska och familjen i bilen - så bär det av mot föräldrahemmet.

Väl på plats inventeras förråden - vad skall vi välja som sparringpartner? 1997 klassas som ett av de sämsta Bordeauxåren de senaste 12 åren - men det är inget emot undergångsprofetiorna för 1992. "Simple and diluted" är Wine Spectators grovhuggna avfärdande av årgången. Den skall vi ha! Nu skall man iofs komma ihåg att just Las Cases har en häpnadsväckande jämn kvalitet - även i svaga Bordeauxår.
Vinerna kyls till ca: 16 grader - och korkarna dras. Rätt i glaset:


1992: Tät mörkröd färg med bred tegelfärgad kant. Doften är nobel högoktanig Bordeaux med starka toner av cederlåda och mognadstoner av läder och tobak. Smaken är förädlat fullmogen och silkenlen - med en kraftig fruktattack kvar.

1997: Något lättare färg och en svag antydan till tegel i yttersta randen. Doften är väldigt fin med antydan till blommighet - dock saknas alla igenkänningstecken av Bordeaux. Inte en vässad blyertspenna på mils avstånd ens. Smaken är betydligt lättare, och känns faktiskt utspädd jämfört med 1992:an. Detta vin skulle egentligen kunna vara en Bordeaux blend från någon annan del av världen, företrädelsevis USA

Med lite mer luft till vinerna så lägger 92:an in en överväxel till - medans 97:an (trots sin ungdom) börjar kippa efter andan. När sista glaset av -92:an hälls upp i glaset inser jag att detta vin inte bara skalperar 97:an, den tillhör dessutom en av de allra bästa Bordeauxer jag någonsin har konsumerat. En klar surprise med tanke på förhandstipsen!

fredag 6 juni 2008

Högsommar på altanen

Lika rättvist som livet kändes igår (med dansk nationaldag) - lika orättvist kändes det idag när hela Sverige firade någonting som ingen riktigt vet. Jag var i alla fall på jobbet hela dagen - med en halvhavererad luftkonditionering.

På vägen hem handlade jag på ICA Maxi som till min stora förvåning hade färsk svensk Skillingesparris. Mitt barndomshem ligger ganska nära Skillinge - och jag har många ggr handlat deras utmärkta sparris i gårdsbutiken.

Väl hemma låg hemmalaget helt utslaget efter en heldag på sveriges äldsta nöjespark, Folkets Park i Malmö. Av med fin-skorna och på med Hawaishortsen! Den färska sparrisen fick ett kort dopp i kokande vatten och blandandes sedan med smörbrynta mandelspån och en skvätt citronsaft. Till detta öppnades en flaska Neudorf Chardonnay Nelson 2005 SB 99228. Normalt sett hade jag inte sprungit benen av mej för en Nya Zeeländsk Chardonnay - men detta tilltag har sin egen historia. Doktorn ringde nämligen och berättade att detta vin slängdes in som en joker bland en hög exklusiva Corton-Charlemagnes i en munskänksprovning i södra Skåne (för c:a en vecka sen). När röken hade lagt sej kom detta vin ut som WOTN no. 2 - ingen hade ens haft en tanke på att detta inte var en fullblods-Bourgogne. Vinet kommer med skruvkork och en "jag har just hittat Paintprogrammet-etikett". Plus en skriftlig ursäkt om att vinet är svårt att hitta pga begränsad tillgång. Extremt ofranskt således.

I glaset så faller vi fullständigt till marken! Detta är so far min största vitvins-upplevelse under 2008! Det kan kanske skyllas på det varma gräset under mina fötter eller den smörtäckta mjälla sparrisen på tallriken. Vinet har en knivskarp mineralitet som samsas med perfekt avvägd fatsmörighet och exotiska frukter. Eftersmaken avnjutes bäst med stängda ögon.

Till huvudrätten öppnar jag en juninyhet Chateau Sénéjac 2000 SB 99296. Jag missar hela dekanteringsbiten så vinet hälls direkt från flaska till glas. Initialt så kommer det en otroligt stark ton av rökt fläsk - men efter ett tag förvandlas det till en ganska enveten ton av rå kalvlever. Vinet är helt fullmoget och charmigt - och väldigt likt t.ex Noaillac eller Courteillac 2000 i stilen. Jag vill påstå att detta vin visar samma symptom som de nämnda: en ganska enkel Bordeaux som visar hur bra det kan bli med ett toppår i vingården och sju år i flaskan. Detta vin kommer inte att bli bättre än så här och är inget jag kommer att lägga ner i källaren. För 100-150 kr hade jag jublat - men för 219 kr känns det klart tveksamt. För de pengarna kan man köpa Poujeaux, Chasse-Spleen eller Pipeau i Danmark. Viner med klass och framtidsutsikter.

När vinet tar slut häller jag upp resterna av Brancaian från igår. Kommentaren från en av gästerna säger allt "-detta vinet var mycket godare - det smakar ju vanilj". Vem var det som pratade om Broiler-Chianti?

onsdag 4 juni 2008

Brancaia Chianti Classico 2004

Många höjde nog på ögonbrynen när den blåa varianten av detta vin Il Blu 2004 hamnade på Wine Spectators 10-i-topp lista för 2007 med hela 96 poäng. Det vinet såldes på Systembolaget i höstas, och återkom nu som nyhet i juni tillsammans med sin något brunare kusin, Brancaia Chianti Classico SB 96135.

Vi drack en flaska av Il Blu vid den tiden, och visst var det ett maffigt vin med ändock lite bortkastad tid. Vinet var helt slutet och så tanninhaltigt att munnen såg ut som man hade provat en tandborstningstablett för första gången sen 3:e klass (måste bättra på den distala bortningen). Jag måste säga att jag är lite imponerad av Wine Spectator att kunna se förbi de vresigaste ungdomsdragen - och hitta framtidspotentialen. De resterande blå flaskorna ligger nedspikade i källaren (ej i stället!) i alla fall! 96 poäng är ju samma som La Tâche från det legendariska året 2002 - så mina förhoppningar är höga ;-)

Hela 16 månader i ekbarriquer har detta vin fått - och det skall visa sej vara ödesdigert...

Detta vinet visar upp mycket mer lättillgängliga drag direkt från flaskan. Så innehåller det också en ansenlig portion Merlot och är säkerligen inte så hårt extraherat. Vinet har en fin tät Chiantifärg med klart tegelfärgade kanter - skulle nästan kunna misstas för en Brunello.

Doften avslöjar ekfaten, men är fint Chiantibetonad med vissa "varma" drag. Smaken är helt öppen körsbärsfruktig, men även här känns vinet varmare än standard-Chiantin. Lite syltade moreller - typ. Tanniner och syror är helt lagom - i alla fall till mat. Det känns inte som att man behöver vänta ut detta vinet speciellt länge om det inte hade varit för ekplankan. Någonstans i eftersmaken slår eken obarmhärtigt till och munnen förpassas till ett möbelsnickeri för en stund.
Till mat dämpas denna tendens, men jag tror nog ändå att det krävs tid för att få in ekspånen på sin plats. Känns lite onödigt att göra ett vin som kräver flasklagring enbart pga överdriven ekbehandling? Totalt sett så är detta dock ett riktigt bra vin, och kan säkert bli en killer om trälådan hittar rätt.

Får jag lov också att presentera årets sämsta mat-vin matchning: Chianti och kåldolmar med nypotatis. Krocken mellan syrorna i vinet och den söta kålen var en rysare. Till enbart sås och potatis gick det bättre...

söndag 1 juni 2008

Côtes du Rhône

Den här kvällen är allt annat än vinprovningsbetonad - vi öppnar upp kvällen med att svinga krocketklubbor till magnumflaskor av Errazuriz Cabernet Sauvignon Rosé. Inga provingsnoter känns motiverade - det är iskallt - jordgubbigt - och väldigt nära blandsaft.

På grillen ligger 2.7 kg lammkotletter ingnidna med färska örter och vitlök - när jag korkar upp en liten blandning av Côtes-du-Rhône viner. Varför köpa många av samma! Våra gäster är fullständigt ointresserade av vinprovning - så jag går undan en liten stund och häller upp en slatt av vinerna i var sitt vinglas.


Jaboulet Parallèle "45" 2006 (SB 22800): Lättast i färgen av alla tre vinerna - doften är helt inriktad på skumgodis och bränd plast. Smaken känns också bränd. En hel del Brett? Detta vin var en av mina favoriter på 90-talet - men det verkar ha gått utför rejält sen dess.

Guigal Côtes-du-Rhône 2005 (SB 2011): Medeltät i färgen - doften visar att detta vin måste innehålla en hel del Syrah - björnbären och blåbären kommer ångande ur glaset. Detta vin är väldigt mycket bättre än Jaboulet - om än ganska profillöst.

Chateau Saint-Jean "Plan de Dieu" Côtes-du-Rhône Villages 2005: Inköpt av min lokala vinhandlare på Amager för c:a 90 DKK - vinet är helt okänt för mej annars. Tätast i färgen av alla tre. Doften är nästan på pricken lik en Crozes-Hermitage - undrar om det inte är 100% Syrah i detta vinet? Smaken är lite varm och mullig - utan den svala munkänslan av en Crozes. Smaken är betonad på mörka bär och, faktiskt, prickig korv. Kanske lite för snällt i syran och tanninerna för min smak - annars ger detta vinet mest pang för pengarna.
Vinerna är väldigt olika i stilen - och om man föredrar Guigal eller Saint-Jean beror nog mest på situationen.