söndag 30 november 2008

Delad smak!

Travkungen checkar in redan på eftermiddagen för lite travsnack och vinsippande - och sen fortgår kvällen med gäster som kommer och går. Medhavda viner och källarviner blandas under kvällen. Man undrar om man sitter i ett Vänneravsnitt när dörrklockan plingar för tredje gången. När kvällen är över har det konsumerats en hel del flaskor i blandad ordning på kvalitets och sortskalan. Inte allt har fallit oss på synkroniserat på läppen, men det är bara ett vin som inte har några anhängare alls.

I den vita avdelningen får Travkungen blindprova en Dezaley Chemin de Fer Grand Cru 2007. 100% Chasselas från Genèvesjön borde vara nästan omöjligt att hitta - och Travkungen hamnar till slut i en vit Crozes-Hermitage. Inte alls en dålig gissning - vinet har samma känsla av oljighet och låg syra som en Rousanne/Marsanne. Ett av de bästa vinerna som produceras i området och fin dricknjutning (som kräver en del luftning för att komma fram). Alla runt bordet ger tummen upp även om Travkungen muttrar en del om lösgodis.

Sedan tar Travkungen fram ett vitt blindprovningsvin till. Det tar två sekunder att känna att detta är en tokekad Chardonnay - och de massiva doserna av ek drar mej åt USA. Detta är verkligen inte min stil även om man kan känna att detta har kostat en större slant. Eftersmaken är gigantisk med toner av honung och pepparmynta. Vinet känns lite åldrat med låg syra, och trävaniljdunsterna får mej att tappa sugen efter ett glas. Jag tror nästan att Travkungen blir lite putt - för vinet är en Domaine Ramonet Chevalier-Montrachet 2000. Som tur är kommer jag sist i rundan runt bordet - och flera andra bedömer vinet som den bästa Bourgogne de har druckit. Jag är svinet med pärlorna denna gång.

Till den röda avdelningen serverar jag en gigantisk kalkonfilé med färsk pasta och tillbehör. Först ut kommer det en bas-Chateauneuf från Clos Sainte Jean 2005 (de med Deus Ex Machina, ni vet). Ett hårt och ogästvänligt vin med en kladdig restsötma i eftersmaken. Av någon anledning gillar Parker detta vin (93 p), men ingen runt bordet dricker ur glaset. Kvällens sämsta vin utan tvekan och långt ifrån godkänt.

I stället tar jag upp ett restlådefynd från H.J. Hansen, Chateau La Nerthe 1991. 1991 har ett uselt rykte i Chateauneuf, men kollar man Cellartrackernoteringarna framträder en mer lovande bild av årgången. År 1991 gjorde inte La Nerthe någon Cuvée de Cadettes heller, så alla bra druvor hamnade i basvinet. Parker delade ut 78 poäng och förutspår ett stendött vin. Vinet slår knockout på alla inblandade. Det är fullständigt upplöst i kanten och påminnner mest om en Volnay i färgen. Doften är intensivt fullmogen med svampskog, läder och klingande körsbärsfrukt. Eftersmaken klingar länge och är helt perfekt balanserad. Ett mycket positiv överraskning för 100 DKK.

När kvällen övergår i minglande, öppnar jag en Chateau Pipeau 2004. Meningarna går starkt isär om detta vin - och det har det inte lätt efter den lysande La Nerthen. Det är också lite för tanninhaltigt och kraftfullt att sippa utan mat till. Men nog har det hänt en hel del sen vi provade senast! Vinet har kastat mycket sediment, och den där pomerolaktiga sammetsfärgen börjar synas i kanterna. Vinet doftar mycket bättre än det smakar i nuläget. Det är lite bonnigt och rustikt i smaken - och jag undrar om detta någonsin kommer att kunna försvara sina 91 -poäng. Ändock väl prisvärt och ett charmigt vin.

lördag 29 november 2008

Chateau Poujeaux 2004

Om någon kom fram till mej på stan och frågade hur en Bordeaux smakar - skulle jag ta fram en Chateau Poujeaux. Vinet har en stil som nästan närmar sej en karikatyr av Bordeaux, med doser av cederträ och svarta vinbär som t.o.m. skulle få Gruaud Larose att rodna. Redan innan man öppnar flaskan får man en härlig dos av Bordeaux - etiketten! Den känns så innerligt fransk med utsnirklat familjevapen och kaos i typsnitten. Jag räknar till totalt 13 olika fonter på etiketten - ett inofficiellt rekord i min källare i alla fall.

Vi har druckit en del sena 1990-tals årgångar tidigare, och kvällens 2004 är den första ur ett sexpack jag inhandlade i höstas. Jag är väldigt svag för Poujeaux redan tidigare - speciellt 1997:an var helt fantastisk. 1998:an var ett hårdare, mer bretthaltigt vin, som dolde sina behag för tillfället. Som alla bättre Bordeauxer har Poujeaux en stor lagringspotential - även om vinet är fullt drickbart redan från unga år. Parker anger drickfönstret för kvällens vin till 2007 - 2022 (förutom en helt enastående recension).

Kvällens inramning blir lite udda då jag oväntat måste jobba över. De inbjudna gästerna blir inte bara tvungna att inhandla maten - de får även tillaga den i vårt kök. När jag slänger jobbväskan i hallen är den vitlöksspäckade lammsteken nästan klar.

Vinet har redan kastat en del sediment som måste dekanteras bort, vilket nästan alltid är ett gott tecken. Tiden är knapp så det källarsvala vinet hälls upp direkt. Poujeaux är aldrig supertät i färgen, och det gäller även denna årgång. Färgen är ungt blå-röd och ljusgenomsläppet ger vinet en skimrande färg. Trots kylan är vinet väldigt hustypiskt och imponerande intensivt i doften. Man känner igen det mesta: stora doser cassislikör, nyvässade blyertspennor och en del mocca och kaffetoner från eken. Med mer temperatur kommer det köttigare toner och svaga nyanser av brett (ej i negativ bemärkelse).

Vinet har en tanninstruktur som föreslår ett betydligt högre klassat vin. Det är som silke i munnen. Smaken känns inte alls så hästskitsdammig och brettorienterad som 1998-an. Nej, det är ren och pur Cabernet Sauvignon-njutning med alla attribut på plats. Vinet sägs innehålla 50% CS, men det är svårt att tro att det innehåller något annat överhuvudtaget.

Bästa Poujeaux vi har provat - och så bra att det slår mången cru classé på fingrarna. Och ett extremt bra köp för 175 kr. Theilfamiljen som står bakom vinet säger att de har samma terroir som Lafite - kanske man kan kalla Poujeaux för en fattigmans-Lafite? I år sålde familjen Theil slottet till Philippe Cuvelier (ägare till Clos Fourtet) - låt oss hoppas att stilen och charmen stannar kvar.


torsdag 27 november 2008

Restaurang Årstiderna

Ikväll åker representationsslipsen på för en multikulturell sammankomst på restaurang Årstiderna i Malmö. Tungornas band lossas med ett kort besök på Bishop's Arms, innan vi i samlad tropp anländer till denna anrika restaurang.

Restaurangen har bytt adress några gånger genom åren, men håller sedan en lång tid tillbaka till i källaren under Kockska Huset. Medeltiden ångar ur källarvalven, och miljön är magnifik om än något allvarstyngd. Årstiderna har också varit den mest prestigefyllda (och dyraste) restaurangen i Malmö fram till nu (bild från deras hemsida).


Hela menyn är förutbestämd och hemlig - och krögaren har fått fria händer med vinvalet - så det är bara att följa med i karusellen. Vinlistan ser inte speciellt lovande ut, i alla fall i urvalet av Bordeauxer. Mycket off-vintage viner till smaskiga priser. Kan man locka med en Chateau Belgrave 1998 för 1200 riksdaler eller en Giscours 2001 för 1400? I denna grenen ligger S:t Markus Vinkällare skyhögt över i både mängd intressanta viner, och viner till bra priser. Lite underligt, Årstiderna har funnits sen 1960-talet och borde ha samlat på sej en del gott genom åren som lyxkrog.
Förrätten bärs in - Kalixlöjrom med rostat bröd, hackad rödlök och creme fraiche. Vi snackar kanske inte höjden av kreativitet - men med en sådan råvara tycker jag att det är lovvärt att inte spåra ur med chutneyburken. Vinet som serveras till är en vit Bourgogne: Domaine des Valanges Saint Veran 2006.


Det är ett enkelt men fullgott vin, med stark ekfatkaraktär. Det är som sagt inget fel på vinet, men det känns som en underlig matchning till löjrommens mildhet. Är det som att sätta in Christer Sjögren i en kammarensemble?

Till huvudrätt kommer det in en renfilé med potatis och svampbakelse på en spegel av hårt reducerat rödvin och svarta vinbär. Köttet är helt perfekt tillagat och rätten gör stort intryck på våra långväga gäster. Tänk att äta upp tomtens fortskaffningsmedel - strax före jul! Till detta serveras en Saint Gayan Gigondas 2003.

Helt och hållet min stil! Tätt djuprött i färgen med vissa mognadstoner. Fin ekfatskarakär med mogna och lite multnande toner av höstlöv och tryffel blandat med djup och ren körsbärsfruktighet. Passar som hand i handske till maten. Säljs via BS, och kan vara värd att kolla upp igen!

Till dessert kommer det in något så enkelt som vaniljglass med varma hjortron. Till det serveras ett sydafrikanskt portvin från Allesverloren. Eftersom jag och portvin har ganska svårt för varandra avstår jag en bedömning.

Totalt sett hade vi det väldigt trevligt, och servicen var alldeles lagom uppsträckt och uppmärksam. Varenda detalj som kom in på tallriken var helt perfekt tillagad och av perfekt kvalitet. Men visst måste köksmästaren gått på tomgång när han komponerade menyn? Det var bara enkla, säkra (och förvisso goda) kort som spelades ut. Det krävs nog något besök till för att vara säker - men det känns som Årstiderna har hamnat lite i bakvattnet av restauranger som Trappaner och Blooms. Å andra sidan var detta hundra gånger bättre än maten på S:t Markus Vinkällare. Det är synd på den rara vinlistan.

söndag 23 november 2008

Guigal Crozes-Hermitage 2005

Plötsligt händer det! Inte bara i Trissreklamen utan även i det verkliga livet. Tonårssonen fäller ner toalettlocket, eller ICA Maxi säljer färska plockade duvor. Svärmor står för upptäckten, och länsar lagret på denna högst ovanliga delikatess bland ICA Maxis vanligtvis mediokra köttutbud.
Jag vet inte när jag åt duva senast, men det är säkerligen 10 år sen. Fågeln har det mörkaste och smakrikaste köttet av allt svenskt viltkött, och det krävs en kunnig tillagning och noggrant vinval för att få det perfekt. Svärmor bräserar fåglarna i timmavis, och resultatet är enastående. De är fulla av smak och härligt möra när vi hugger in på lördagskvällen.

Till detta dricker vi en Guigal Crozes-Hermitage 2005 . Guigal må ha en enorm produktion, men är likaväl självklar för titeln Kungen av Rhône. Detta vinet kommer från marker som Guigal har köpt upp från Domaine de Vallouit, som tidigare ägdes av en gammal racerförare som var bättre på att köra bil än att göra vin. Druvorna i detta vinet är således från egen odling, även om etiketten indikerar ett vin i negociant-serien:

Vinet är ovanligt tätt och har lite mer röda reflexer än motsvarande vin från Delas eller Graillot. Det är ingen större tvekan om att detta är ett Syrahvin, alla bekanta beståndsdelar finns där men det finns också en varmfruktigare och köttigare ton i doften.

Den varmare stilen går igen i smaken, där de bekanta björnbären blandas med lite varmare toner av hallon och jordgubb. Vitpepprigheten finns där men är nedtonad jämfört med t.ex Delas. Den varmare stilen framhäver den köttiga charkuteritonen, som passar ypperligt med viltsmaken. Eftersmaken stramar en del och visar att det nog kan finnas en del lagringspotential.

Ett vin i en helt annan stil än de Crozes som vi vanligtvis konfronteras med, men ändock ett riktigt bra exemplar från området. Det är säkerligen vinifierat med tanke på tidig konsumtion, som också indikeras av Guigals rekommendation "Drink now". Jag kan i alla fall inte tänka mej ett bättre vin för pengen till kvällens mat.

fredag 21 november 2008

Domaine Charvin Chateauneuf du Pape 2003

Årets Wine Spectatorlista över årets mest "spännande" viner är ute på stan - och det var kanske inga stora överraskningar i den absoluta toppen. Listans relevans är ganska låg, och viner som alltid är bra blir liksom aldrig aktuella för listan. Årets skräll måste vara att Seghesios standard-Zinfandel tuffar in på en tiondeplats på listan. Någon som testat?

Kvällens vin, Domaine Charvin Chateauneuf du Pape 2003 vin uppmärksammades med en 13:e plats i WS lista för 2006, med imponerade 96 Sucklingpoäng. Vi har druckit en del Cotes du Rhone från Charvin tidigare, men detta blir faktiskt första gången vi ger oss på deras Chateauneuf.

Charvin gör endast en cuvée av Chateauneuf (dvs inga prestigecuvéer), och den innehåller normalt c:a 80% grenache, 15% Syrah och 5% Mourvèdre/Vaccarèse. Charvin använder ingen ek överhuvudtaget, och kan väl totalt sett anses som en av traditionalisterna i området. Jag köpte en hel låda på Vinforum för ett tag sen - och nu bänder vi upp lådan (nåväl - den är bara i papp). Starten på en lång kärlekshistoria? Inga konstigheter i köket = entrecôte, sås och potatis.



Vinet är lite burgundiskt i färgen, lätt beslöjad av fint sediment. Doften är helt otrolig redan i karaffen. Jag kan nog säga att detta är den bäst doftande Chateauneuf jag någonsin har erfarit. Det som ångar ur glaset är dock inte entydligt Chateauneuf - en viss stallton, vinbär och plommonfrukt hade nog kunnat lura mej norrut om det inte vore för färgen. Summan av det hela får mej dock att bara blunda och skriva under på Sucklings extremt höga poäng. Det är väldigt förnämt och väldigt franskt i anslaget.

Smaken visar en helt annan sida - och bekräftar 2003-misstanken att detta är ett monstervin som borde få sovmorgon ett tag till. Vinet är väldigt kraftfullt och kanske inte helt balanserat med en ruskig tanninnivå och hög alkohol. Det finns en hel del av den där hallonfrukten som jag förknippar med grenache, men också lite köttiga inslag som räddar vinet från hallonbåtsdöden (Janasse Chaupin i gott minne).

Sammanfattningsvis så ger jag nästan full pott för doften, som är helt sagolik. Smaken blir lite påfrestande i längden just nu och vi avslutar inte flaskan ikväll. Vinet är både kanonbra och oroande på samma gång - och totalt sett så knuffar den inte ner Bosquet des Papes 1998 från min Chateauneuftron.

(Dagen efter har vinet fullständigt kantrat över och tanninerna påminner mest om mannagrynsgröt. Av doften återstår intet. Detta kan bli hur bra som helst med mer tid i källaren, men helt säker är jag inte.)

lördag 15 november 2008

Vevey-Montreux Chasselas 2007

What the hell! Frun är ute och rumlar och barnen har somnat.

Jag korkar upp en flaska av det enklare kooperativvinet från Montreux med det geniala namnet Montreux 2007. Vinet består av 100% Chasselas och kommer från de fotbollsplansstora plättarna strax ovanför staden. Kul att se vad vinet går för när man inte sitter med en ocean av överprisad smält ost framför sej.

Jag hade överhuvudtaget aldrig hört talas om vitvinsdruvan Chasselas innan resan, men den odlas tydligen ganska ymnigt i Frankrike. Fast det mesta slutar tydligen som industrietanol. I det unika klimatet vid Genevesjön trivs druvan uppenbarligen bättre - där det t.o.m finns angivna grand cru lägen för druvan (kommer ett sånt vin senare).

Chasselasvinet är lätt gult i färgen och doftar ungefär som en blandning av Pinot Gris och Chardonnay. Det är blommigt och kryddigt i doften, med en viss tung ton av mysk. Smaken är lättare än doften antyder och är lite pepprigt chardonnayaktig med en frisk syra. Detta vinet dör ganska snabbt i munnen, men det kunde man nog förutsäga redan efter prisnivån. Ett helt passabelt rent vin, väl värt sina 10 CHF. Och visst - det passar väldigt bra till smält ost.

fredag 14 november 2008

Schweiz

Så har man varit i landet som gick med i Förenta Nationerna 2002. Det är en ganska förvirrande plats, och man inser snabbt att detta landets affärsidé är diskretion. Det är inte bara den berömda banksekretessen ett tecken på, utan även i vinaffärerna finns stora skyltar som informerar om affärens känsla för diskretion. Jag antar att de extremt välbärgade inte önskar skylta med sina vinkällarinköp?

Landet verkar drivas runt av asiatiska gästarbetare, tror inte jag såg en enda person inom servicesektorn som kunde misstas som schweizare. Säkerligen med betydligt sämre villkor än de infödda. Visste ni t.ex att ett schweiziskt pass ger fria resor med kollektivtrafiken? Det är möjligt att man kan hitta något äkta och genuint i detta landet om man ger det lite tid - men på tre dagar var det inte lätt. Genève var bottentrist - Montreux ganska mycket bättre.

Schweiz som vinland är nästan helt okänt i Sverige. Vinproduktionen är liten och exporten hindrades tidigare av exporttullar. På södersluttningarna mot Genèvesjön har det i alla fall odlats vin i minst 1000 år - och de antika terassanläggningarna i sten är med på Unescos världsarvslista. Det finns ganska många små appellationer på sluttningarna, och så även ovanför Montreux. Vi tog en halvdag ledigt från konferensen och åkte upp en bit i vinodlingarna. Det odlas framförallt Chasselas, men även en del Pinot Noir (som fortfarande inte var skördad). Det var här upp ibland terasserna som min börskurs för Schweiz steg markant. Helt unik miljö, och dödsföraktande vinbönder som kämpar mot fel klimat.

I princip alla druvor ovanför Montreux hamnar i vinkooperativet - och kvaliteten var väl inte fantastisk när vi provsmakade. Pinot Noiren var direkt fientligt syrahaltig, men Chasselasvinet var friskt och blommigt. Flaskorna gick på måttliga 60-70 kr, vilket det vita väl motiverade.

Vinhandeln i Montreux var ganska imponerande. Sortimentet av Bordeaux och Bourgogne var väl c:a 5 ggr större än hela SB's - och priserna betydligt lägre. I en enda affär. Nu släpade jag dock bara schweiziskt vin hem på planet - det fanns en hel del intressant. Det odlas en himla massa olika druvor i Schweiz, varav en del är helt unika för området. Ett vin som vi fick smak för på plats hette Le Chemin de Fer från Luc Massy. 100% "vertikalodlad" Chasselas med toklågt uttag. Den kommer snart på bloggen!

måndag 10 november 2008

Efterdyningar från helgen

Efter en formidabel vinhelg kommer måndagen med horisontellt duggregn och datorhaverier. Det står några tomflaskor på diskbänken som hamnade utanför bloggen när de gamla Bordeauxerna bars fram till giljotinen.


1. Egon Müller Scharzhof QbA 2007. Egon Müller blev en ny bekantskap för mej i helgen. Hans Auslese finns också på SB, men kostar ungefär som en vecka på Mallorca. Hans QbA-vin är i ett betydligt humanare prisläge, och förhoppningsvis får man en känsla av kvaliteten redan i instegsmodellen. Hans dyrare viner heter Scharzhofberger som är en liten brant sluttning i Saar. Rankorna växer i 50 graders lutning och uttaget är väldigt lågt. Nu vet jag inte riktigt om druvorna till detta vin har vuxit där - men jag misstänker att det inte är fallet. Vinet är i alla fall fullständigt färglöst och helt packat med mineraler. Den nykrossade flintastenen är detta vinets starkaste kännetecken. En perfekt knivskarp syra, blandat med en liten dos sötma från druvorna. Detta vinet håller minst Spätlesekvalitet, och borde bli ännu bättre med lagring. Rekommenderas!

2. Pieropans La Rocca 2004. Sist vi provade denna var den aningens oxiderad - och denna flaskan är i sämre skick. Fullständigt stendöd skulle jag säga. Rätt korkat att släpa hem flaskor på flyget, och sedan lagra sönder dem. Grrr....

3. Chateau de la Roulerie Coteaux du Layon 2005. Perfekt vin till mangosorbeten! Frisk fin syra, noll botrytis, noll yllekofta och mängder med exotisk frukt och karlssons klister. Man kan inte låta bli att förundras hur mycket man faktiskt får för pengarna i Coteaux du Layon (90 DKK).

söndag 9 november 2008

Gräsänklingsmiddag

Ikväll är Travkungen på väg hit med en hemlig flaska och ett stort V75-system. Fruarna är bortresta och köket ser ut som Barsebäcks kontrollrum, med datorer uppkopplade mot diverse spelsajter och ATG-Live.
Inte så mycket att orda om själva spelet på hästapållarna. Travkungen briljerar som vanligt, och är rysligt nära (ett hästhuvud) från att bli miljonär denna eftermiddag. Travkungen har med sej en hemlig flaska, och jag har på känn att det kan vara något alldeles extra (det brukar liksom vara det varje gång). Själv har jag tagit upp en Chateau Gruaud Larose 1990, som jag har ganska stora förhoppningar på. Det är ett vin som Parker inte direkt hurrade över på 90-talet - men det verkar som den hoppar upp några poäng för varje ny recension. Jag köpte vinet (som vanligt) på en dansk vinauktion, för c:a 600 DKK. Flaskan är i helt perfekt skick, men jag blir lite konfunderad när jag dekanterar vinet. Korken är fullständigt ofärgad av vin? Denna flaskan måste ha lagrats stående sen dag 1. Nu verkar det inte spela någon roll, för korken sitter som sten och vinet är fullständigt magiskt redan i karaffen.

Jag steker på några biffar och reducerar ner lite Madeira och kalvfond. Inga grönsaker.



Travkungens glas: Tätt vin som doftar som om det vore definitionen av Syrah från norra Rhone. Riktigt högklassig köttig doft med den där patenterade twisten av vitpeppar, gummi och blåbär/björnbär. Vinet känns väldigt ungt, men har redan en eftersmak som klingar i minuter.
Vinet är en Jean-Louis Chave Hermitage 2002. Det kunde man nästan ana... 2002 var en katastrof i norra Rhone, men uppenbarligen lyckades Chave sortera ut de bästa druvorna och göra ett riktigt bra vin. Detta vinet är abslout i världsklass, men det är ingen tvekan om att 2001:an av detta vin är ett par storlekar större.

Mitt glas: Tätt vin med obetydlig mognad i kanten. Det är första gången jag provar Gruaud, men man har ju läst en del om hästmord och extraherade sadeldon. Nog finns det en viss rustik känsla av stall och läder - men framförallt är detta vinet extremt elegant och kraftfullt. Det är fullständigt fullpackat med cabernetfrukt, en viss grönpepprighet och stora doser cederträ. Eftersmaken är helt gigantisk, och om man skall försöka sätta poäng på detta så måste man en bra bit in på 90 poängsskalan. Ingen tvekan om att detta vinet får priset som denna veckans bästa vin. Enda man kan anmärka på är att vinet känns lite för ungt - och det märks mest i doften. Clerc Milon 1989 var mer hypnotiserande i doften, men "what the hell", smaken på detta vin utklassar Pauillackamraten.
En ganska lyxbetonad helg är till ända - det har druckits helt fantastiska viner rätt igenom. Det är inte så dumt med mörka höstkvällar!

lördag 8 november 2008

Clerc Milon 1989

Vätskenivån eller ullagen i äldre flaskor beror på många saker, men ålder, kvalitet på kork och lagringsförhållanden nämns som de vanligaste. Helt klart är att det finns en "normal kurva" på hur mycket vin som dunstar ur en flaska genom decennierna. Lika dåligt som en B-nivå är på en tio år gammal flaska, lika misstänksamt är det om en Latour 1961 kommer ut på marknaden med perfekt A-nivå...

Kvällens flaska är egentligen den enda flaska som jag har köpt på Vinforum.dk, där det verkliga skicket inte har stämt överens med auktionsbeskrivningen. I denna flaskan har nivån sjunkit med c:a 4 cm - vilket är för mycket för ett 19 år gammalt vin - och definitivt för mycket för att betecknas "perfekt skick". Misstanken att korken inte mår så bra bekräftas när jag skall dekantera vinet - korken sitter helt lös i flaskan. Finns inget att göra annat än att trycka ner den i flaskan och snabbt hälla över vinet i en karaff.

Sen utspelar sej en kamp mellan det goda och den onda, som hade passat vilken rollspelsförening som helst. Men de mörka krafterna, här spelade av papplåda och källare, förintas till slut helt av en fantastiskt mogen frukt och cigarrlåda. Två timmar senare när jag häller upp vinet i Doktorns glas finns det inga defekter kvar alls i karaffen.

Ahhh - doften är helt magiskt komplex. Det går nästan att hitta vad man vill i doften, men jag tycker att den fullmogna cabernetfrukten går ihop med lite asiatiska kryddor, lite citrusskal, lite rökt fisk (?) och en del hästgödsel. Alltsammans inbakat i en ädel cigarrlåda, innehållande halvrökta Cohibas. Frågan är om detta inte är en kandidat för Bästa Bordeauxdoft 2008.

Om doften når 95 poängsnivåer, så klarar inte riktigt smaken att hänga med. Här har nog misshandeln av vinet satt spår trots allt. Smaken är betydligt slankare än vad man hade kunnat vänta sej, och frukten känns lite tunn. Dock väldigt elegant och ädelt! Clerc Milon ingår i samma ägarkonglomerat som Mouton Rothschild och d'Armailhac. Man kan undra om inte baronen fått tag på ett dåligt korkparti i slutet på -80-talet, för den Mouton Rothschild 1989 vi provade hade också en undermålig kork. I vilket fall som helst håller jag Clerc Milon som överlägsen i 1989-horisontalen.
När vinet tar slut häller jag upp en panikluftad Chateau Bouscassé 2005 . Jag vill gärna se vad Doktorn tycker om detta vin som jag hyllade så våldsamt senast. Inte lätt att komma efter en mogen Bordeaux - men vinet klarar sej förvånansvärt bra. Jag är kanske inte lika överväldigad som senast - och nu framstår vinet som väldigt ekat. Doften är dominerad av smörkola, som jag inte hittade senast. Ändock - ett strålande vin med fantastisk koncentration och renhet. Jag bara måste lägga ner några flaskor i källaren!

söndag 2 november 2008

Gäss te dej

Veckans mysterium har varit den gås som landade utanför Doktorns dörr i början på veckan, färdigurtagen och redo för ugnen. Nytt led i Haloweenfirandet? Terroristaktiviteter bland grannarna? Efter en del efterforskande visar det sej att det är en lotterivinst från granngrabbens klassreselotteri - helt bortglömt av Doktorn och Doktorinnan. För att förekomma förruttnelsen blir vi sålunda snabbinkallade på gåsamiddag.

Som vanligt får vi vinerna blint, och det börjar redan vid porten med ett glas kallt, kruttorrt vitvin. Vinet doftar av honung, lite tunga aromatiska blommor och en viss ekton. Smaken har samma honungskänsla, men med en frisk syra och ett kruttorrt slut med en liten besk tvist. Det smakar som södra Frankrike, men sen tappar vi helt orienteringen. Oljigheten hos Rousanne är frånvarande - och jag landar tills slut i Jurancon vilket är fel. Vinet är en Chateau Simone 2002 från den pyttelilla appellationen Palette i Provence. Appellationen är den minsta i hela Frankrike med endast 24 hektar, varav Chateau Simone står för sjutton. 80% Clairette och resten en blandning av vita Rhônedruvor. Väldigt elegant och gott - och ovanligt!

Att det skall serveras Bourgogne till gåsen är lika säkert som en tågförsening på fredagar. Två glas står framdukade vid varje kuvert.

1. Camille Giroud Volnay 1:er Cru 1998: Lätt ljusröd färg med blåa reflexer. Fin doft av hallon som övergår i smultron, och ett uns av vit choklad. Fantastiskt vin med stort mineraliskt djup och renhet.

2. Camille Giroud Vosne-Romanee 1:er Cru 1988: Något mörkare vin som inte är helt klart. Här är kanten betydligt brunare, och doften drar mer åt tryffel och skogssvamp, blandat med lite sötare frukt som jordgubb. Vinet känns kraftfullare och samtidigt mer moget än 1:an. Det blir ett litet avdrag för grumsigheten (som tydligen var hopplös att dekantera bort), men det är verkligen en ynnest att få prova en mogen Bourgogne av denna klass. 2:an leder länge och väl under kvällen, men 1:an kommer mer och mer och det känns rätt jämnt när sista slurken dricks upp. Helt klart är att Camille Giroud slår an något speciellt hos mej - det är rysligt hög kvalitet och extremt matvänliga viner.

Det känns som 2009 kommer att bli ett Bourgogneår för mej. Här har jag mycket kvar att upptäcka och när de massproducerade Bordeauxerna har gått om i pris känns det naturligt att byta fokus lite. Här har vi viner som tillverkas i ett-två fat per vin, på hantverksmässiga grunder. Matvänligt och med stor lagringspotential. Ingen oro över om man har fått den första eller tredje tappningen av Sociando-Mallet. Sen är det ingen nackdel att området är en tabula rasa - eller att Parker inte verkar fatta ett spår. Här skall provas viner förutsättningslöst!