måndag 29 december 2008

Årskrönika

Mitt första år som vinbloggare är snart till ända - och om jag blickar tillbaka på hur min vinintresse och drickande såg ut för bara ett år sen har det hänt en hel del. Framförallt så har min vinkällare utvecklats väl och nu börjar det likna något! Det totala antalet flaskor har nog fördubblats, och vissa månader har en snudd på ohälsosam andel av månadsbudgeten gått till nya intressanta flaskor. Nu börjar källaren i alla fall ta form, och det finns marginal att börja konsumera det som åkte in först i hyllplanen. I början var inget tillfälle fint nog för ta det där resfyndet eller likn. Det som framförallt har förändrat mitt vindrickande är mitt konto på auktionssajten vinforum.dk. Möjligheten att handla lagrade viner till (oftast) bra priser har gjort att jag nu har en hel del färdiglagrat - källaren producerar redan vin! Inte samma "young cellar syndrome" som infann sej när samlingen bestod av Bordeaux 2004 (och knappt något mer).

Dricker man vin annorlunda med en blogg i ryggen? Kanske att en viss spontanitet har försvunnit, å andra sidan har har man lärt sej mycket av andra bloggare och av att prova många viner.

Det börjar kanske bli dags för lite listmania:


Årets största vinupplevelse:
DRC La Tâche 2004. En helt överlägsen etta. Det var en utomjordisk intensitet, balans och renhet. Om något vin är 100 poäng så måste det vara detta.

Årets Bordeaux:
Här är det ganska jämnt mellan Las Cases 1990, Latour 1998, Gruaud Larose 1990 och l'Angelus 1994. Men om jag skall plocka ut ett enda vin av dessa så blir det nog l'Angelus. Sammet i en flaska har aldrig känts mer sant.

Årets Bourgogne (ej DRC):
Två flaskor känns mest aktuella: Antonin Guyon Corton-Bressandes 2002 och Camille Giroud Beaune 1:er Cru Les Cras 1996. Dött lopp.

Årets Italienare:
Inget snack, Tua Rita Guisto di Notri 1999. Holy smoke vilken kvalitet.

Årets vita:
Louis Jadot Corton-Charlemagne 2005. Så exakt i alla detaljer att jag börjar förstå prisbilden. Litet hedersomnämnande till Neudorf Nelson 2005. Ett väldigt bra vin till den första försommarkvällen...

Årets bubbel:
Bollinger Grand Année 1995. Slår faktiskt Salon 1996 på fingrarna, kanske mest för att den sistnämna är väldigt brutal just nu.

Årets doft: Ett hedersomnämnande går oavkortat till Clerc Milon 1989 - synd att inte smaken kunde hänga med.

Årets budgetvin: Den kvalitet som finns i Bouscassé 2005 är svår att hitta för en hundring, eller 66 DKK...

Årets trotjänare och feelgood: Tror vi drack fem flaskor Chateau Poujeaux under året, och jag blir fortfarande lika charmad varje gång vi öppnar en ny flaska! Bäst i off-vintage årgångar av någon anledning.

Sen kan jag inte låta bli en liten negativ lista också

Årets avloppsrensare
Endast tre viner (utan defekter) har lämnat hemmet genom avloppssystemet utan att passera levern. Ca'Rugate Rio Albo, Allesverloren Shiraz och Clos Sainte Jean Chateauneuf du Pape. Ruskigt dålig kvalitet. Col d'Orcia fick passera som pölsevin, men hade kanske också platsat i kretsloppet.

Årets omvärdering
Ibland ändrar man åsikt efter man har publicerat bloggposten. Girardins Corton-Charlemagne 2001 var trevlig i första glaset - men efter ett par glas stod eksmaken mej upp i halsen. Detta gäller f.ö. ett par till högoktaniga ek-Bourgogner, Jadot som det lysande undantaget. Girardins ekorgie är det enda vin jag har sålt från källaren under året.

Årets relativa besvikelse
1, Två flaskor Leoville Las Cases 1997 konsumerades - ingen av dem var i närheten av normal Las Cases-kvalitet - om än inte direkt dåliga.

2. Sociando Mallet - vad är egentligen all hypen? Efter ett par trista gräsklipparavfall har det slottet en del kvar att bevisa. Tur att jag har halva källaren full...

torsdag 25 december 2008

Graham's Six Grapes Port

Det är ingen överdrift att säga att Portvin är långt från mina kompetensområden - men när vi ikväll knäcker nötter och slaktar resterna av julcheddarn åker min enda, säger enda, flaska fram. Det är en flaska enkel Graham's Six Grapes Port som tas upp ur mörkret, och vi kan inte riktigt enas om hur gammal den är. Det är en gammal julklapp - och den borde ha legat i källaren i åtminstone tre år. Flaskan visar sej innehålla en större fällning som måste dekanteras bort. Fällningen ser ganska lustig ut - den består av helt perfekta små kvadrater - inget annat.



Vinet har en tydlig mognadston - som syns väldigt väl i Rieslingglasen (äger inga vettiga portvinsglas). Det är mycket njutbart, och eftersmaken klingar balanserat och distingerat. Jag skall inte ge mej in på ranking - den befinner sej trots allt i den låga änden av prestigeskalan. Men nog fanken är detta betydligt roligare än den Grådask som alltid uppstår vid gåsmiddagarna eller Allesverlorens grovhuggna syra. Till nötter och vår jul-bossanovaplatta blir det nästan löjligt mysigt!

(SB hävdar att den inte vinner på lagring, men jag tror denna kvällen bevisar motsatsen.)

tisdag 23 december 2008

Tua Rita Giusto di Notri 1999

Den senaste tidens "devalvering" av den svenska kronan har gjort vininköpen i Danmark mindre lönsamma - men knappast mindre intressanta. Diversiteten på de flaskor som läggs ut på auktionerna är munvattnande för en svensk. Iofs har priserna också sjunkit markant - bara för en månad sen gav jag 500 DKK för Leoville Poyferré 1996. Idag läggs samma flaskor ut för 400 DKK utan att hitta en köpare. Ganska prisvärt trots att man får ge mer än 3 SEK för 2 DKK. De som gav 3500 kr för Leoville Las Cases 2005 på SB kan också känna långa näsan - bottenpriset för såld flaska hittills på auktionen är 1400 DKK...

Kvällens vin är också ett auktionsinköp, som jag faktiskt får tacka Frankofilen och Parker för. Tua Rita är ganska okänt för den gemene bolagsbesökaren, men jag mindes en gammal recension av Frankofilen när denna flaskan dök upp på Vinforum. Att sen Parker gav det 96 poäng på sin tid triggade köpknappen (kan jag erkänna).

Tua Ritas prestigevin, Redigaffi, innehåller 100% Merlot men detta vinet görs på en blandning av Merlot och Cabernet Sauvignon (35/65). Årgång 1999 fick 15 månader på ekbarriquer - men jag förstår att senare årgångar har fått lite mer ek. Parker anger att det endast görs 800 lådor per år av detta vin, så visst känns det lite speciellt.

Vinet har en mogen ton ur flaskan, och en rejäl bottensats à la smält glass dekanteras bort. Det är en minst sagt ljuvlig doft som strömmar ur karaffen. Visst doftar det Bordeaux, men ändå inte. Det finns en del cederträ, stall, tobak - men cassislikören har bytt plats med en italiensk känsla av rosmarinhäckar och körsbärsfrukt. Trots den stora andelen Cabernet hade jag nog snarare gissat Pomerol eller St Emillion GCC om jag fått det blint - det är flytande munfyllande silke i glaset. Trots mognaden är vinet tätt och har säkert 10-tals år kvar på en absolut toppnivå. Detta är ett sånt vin kan kan sitta och vrida ur sista droppen ur glaset - och ändå ha toppintensitet.

Jag har haft en del dåliga möten med Toscana-cabernet, men detta vänder min misstro mot icke-sangioveseviner. Superelegant, ändå kraftfullt med en helt perfekt avvägd syra och tanninnivå. Min fru går i självsvängning över detta vinet och utnämner det till det godaste hon har druckit. Så långt vill jag inte sträcka mej, men visst är detta vinet en av mina höjdpunkter under 2008. Jag gav 94 poäng till Leoville Las Cases 1990 på Cellartracker - och detta känns faktiskt som en liknande upplevelse. Maddafakking good wine (som Elvis hade sagt)!

(Vad gäller de senaste auktionsköpen så har det mest blivit väldigt underliga viner: Poyferré 1969 och 1974, Moulin Touchais 1969, Pichon Baron 1972, Phelan Segur 1996. Nästan till priset av en kattunge per styck - men en hel del säkerligen inte så livfulla. Det kan nog komma någon sågning snart igen således).

måndag 22 december 2008

Würzburger Stein Riesling Kabinett 2007

Gästerna har precis gått, och jag samlar ihop resterna av den varmrökta laxen från "hoddorna" i Malmö. Varmrökt lax kräver sitt vin, och det är väl ganska omöjligt att inte hamna i Tyskland för att hitta rätt.

Vi började med den ganska utmärkta Divino Nordheim Silvaner Kabinett Trocken 2006. Den har vi provat tidigare med gott resultat - och för 79 kronor tror jag att det är svårt att hitta högre kvalitet på SB i denna genren. Denna flaskan kändes friskare och lite piggare än den förra. Silvaner har lite lägre syra och är mer "tungt aromatisk" än Riesling - men den tvålkänslan jag hade förra gången var som bortblåst.

Men denna posten skall inte handla om Divino, utan om vinet som följde: Würzburger Stein Riesling Kabinett 2007.


När detta vinet kommer i glaset känns det som att gå från vapenhuset in i kyrkorummet. Redan den inbjudande doften av mineraler och vita blommor lyfter vinet gentemot Silvanerns lite tyngre persikadoft. Smaken går som vågor i munnen - det börjar med en vågkam av ung lätt spritsig fruktighet som stannar upp i lätt bitterhet. En tiondels sekund senare slår vågen upp på stranden och efterlämnar en hög och ren syra och mineralkänsla.
Det är alltid svårt att prova ett riktigt bra vin efter ett hyggligt - det är lätt att gå fullständigt i superlativer som är svåra att hålla mot tuffare konkurrenter. Men detta är riktigt bra - och slår mången Moselriesling. Det jag framförallt gillar med denna stilen på Riesling är att det helt har lämnat päronsodafällan. Distingerat kanske är ordet.
Juliusspital går från klarhet till klarhet - detta är i alla fall en av mina absoluta favoritproducenter i ämnet tysk Riesling (deras Silvaner är inte kattpiss heller)!

lördag 20 december 2008

Seghesio Sonoma Zinfandel 2006

Zinfandel ligger troligen så långt bort man kan komma i smakprofil jämfört med de viner som normalt huserar på denna bloggen. Men vilken chans har jag egentligen gett dessa viner? Min erfarenhet bygger mest på kylsvala prov från någon forntida BiB. Hade jag gett Bordeaux samma chans hade det knappast funnits i källaren nu.

Ikväll öppnar vi en Seghesio Sonoma Zinfandel 2006, vinet som i årgång 2007 hamnade på Wine Spectators 10-i-topp lista. Jag är dels nyfiken på vinet, dels behöver jag ett vin som kan matcha en renskavsgryta som fått en överdådig dos av vinbärsgelé.

Vinet öppnas och dekanteras vid källartemperatur (dvs c:a 14 grader i nuläget). Det har en väldigt tät struktur med en blåbärsaktig ton. Det doftar som när en lastbil med bär kraschar in i en chokladfabrik. Blåbärschoklad, några lakrits-Käck, viss vaniljton. Med ens måste jag skaka av mej alla normala förväntningar på ett vin. Detta är en helt annan dryck, och är säkerligen menat att drickas till helt annan mat än välhängda harar.


Om ett vin kan ha positiv karma, så tycker jag att detta har det. Smaken är explosiv och lång och drivs hårt av den höga alkoholhalten (15.7%). Den bärtäta smaken balanseras av en rejält tilltagen syra. Syran är av den typ man upplevde under hopptornet vid friluftbadet 1983, när man slevade i sej det där pulvret som hoppade och poppade i munnen (är väl förbjudet nu). Överraskande är syran det enda som stör mej - den känns överdriven och illa integrerad. Är detta verkligen en naturprodukt? Doktorn konsulteras, och tydligen är denna typ av syra helt naturlig i Zinfandelviner - och ett av de starkaste kännetecknen.

Sockerhalten kontrolleras i vanlig ordning, och hamnar i nivå med Clos Sainte Jean (dvs 6 g / liter efter min defaultmässiga justering). Detta vinet fixar dock restsötman på ett betydligt smidigare sätt.

Syrligheten är så tilltagen att man nästan får blåsor i munnen (som under hopptornet), men det lugnas när maten kommer på bordet. Till maten kommer vinet mer i fas med sej själv - och ökad temperatur är bara av godo. Sista glaset är bäst, och doften får ganska komplexa toner som lovar mer än vad prislappen anger. Det kan nog hända att vi ses igen till något glaserat revbenssjäll i framtiden...

tisdag 16 december 2008

Vinkällarpornografi

Jag handlar en hel del vin på danska vinauktioner - och då kommer man i kontakt med allsköns sköna danskar som försöker tjäna en krona på överblivna vinflaskor.

Häromdagen var jag och hämtade två stycken Ducru-Beaucalliou 1975 i en dammig källarlokal i Köpenhamn. Nere i mörkret fanns en imponerande gammal Bordeauxsamling. Killen berättade att han hade kommit i kontakt med ett dödsbo där det tydligen ingick en vinkällare som behövde avyttras. Sen kommer detaljerna som kan få vem som helst (läs bloggnördar) att rysa:

Gubben som hade inhandlat alla vinerna hade avlidit för många år sen, och vinkällaren hade bara bommats igen. När tanten till slut avlider i år får en låssmed dyrka upp låset, och en dammig Tutanchamonkänsla måste ha infunnit sej. Där inne ligger mängder av årgångar av bl.a. Poyferré, Ducru-Beaucalliou, Lafite och Pichon Baron. De äldsta flaskorna var från slutet av 1800-talet. Gubben hade bestämt sej för några Bordeauxslott och fått det automatiskt levererat från K&S varje år - bara rätt ner i källaren. Tyvärr (eller tur nog för gubben) hade i princip alla klassiska årgångar redan konsumerats.

Resterna är dock allt annat än lättsålda. Vem vill köpa en halvlåda Poyferré 1974?Katastrofårgångar mest över hela linjen. Vinerna verkar pyttsas ut i små portioner nu på andrahandsmarknaden till låga priser. Priset för Ducru 1975? 250 DKK.

lördag 13 december 2008

Chapoutier Côte-Rôtie Les Bécasses 1999

Den stekta sluttningen - Côte-Rôtie. Normalt skall vinerna härifrån vara täta och koncentrerade av den stora solexponeringen, men samtidigt väldigt eleganta. Det är ingen slump att Rhonedalens dyraste viner kommer just härifrån.

Därför blir jag ganska perplex när jag dekanterar kvällens Chapoutier Côte-Rôtie Les Bécasses 1999. Vinet är tunt i färgen som en Bourgogne, och mycket av doften påminner om en hygglig Pinot. Smaken är tunn och extremt syrlig - i alla fall i starten.


Med lite luftning händer det en hel del - den urtypiska medwursttonen dyker upp efter ett tag tillsammans med en del lingon och blåbär. Vinet känns svalkande i munnen, men jag tvivlar på om det beror på den extrema syran eller mineraltoner. Vinet vinner på att komma upp i rumstemperatur, då det känns fylligare och lite mer vänligt mot gommen. Det är rent, har en del finess trots allt - men klarar inte upp att serveras till en enkel ryggbiff. En kycklingsallad kanske hade varit lagom motstånd?

Det är inte direkt dåligt - men syran gör vinet obalanserat och vinet saknar den koncentration jag hade räknat med. Det är inte första gången jag blir besviken på Chapoutier, och jag skall nog helt enkelt hålla mej undan denne egensinnige producent.
Samtidigt kan man undra om jag och vinkritikerna har druckit samma vin? Wine Spectator ger 91 poäng med motiveringen "Thick, rich and oh so seductive. Ultrasupple and ultraripe tannins get this full-bodied red started, and the lovely black fruit (plum, currant) keeps it going, with a nod toward milk chocolate, smoke and spice flavors. A very soft-style red.
Jag skulle säga ungefär samma sak - fast tvärtom.






Dilemma

När skall man sticka ut näsan - och när skall man tiga? Igår kväll var jag bjuden på en liten herrmiddag där egentligen ingen var direkt intresserad av vin. I alla fall hade värden slagit till rejält på en magnumbutelj av Castello di Brolio och vinet var redan upphällt och avsmakat när jag dök in genom dörren. Nå "konnässören" - vad tycks om detta praktexemplar?

Vinet var fullständigt korkskadat och i princip odrickbart. Skulle man då såga alla andras hyllningar? Sänka den höga stämningen? Eller skulle man se det som ett pedagogiskt exempel på en typisk korkskada?

Jag valde att hålla tyst - men valet är inte lätt.

måndag 8 december 2008

Leon Barral Jadis 2004

Jag har fortfarande en gås oplockad med Leon Barral, efter ett par (troligen) felhanterade flaskor tidigare i höstas. Theis Vine har av någon anledning bara äldre årgångar av Barral, och den 1999:a och 2002:a som vi provade då var uppenbarligen inte helt fräscha. Det var inga problem att lämna tillbaka 1999:an som var helt defekt - även fast jag inte kunde hitta kvittot (vill gärna slå hål på myten att SB är ensam om att byta ut dåliga viner!). Kvällens 2004:a inhandlade jag bara för någon månad sen på SB, strax före släppet av 2005:orna. Den stod bland spanska viner under 70 kr, och hade uppenbarligen hamnat där av misstag. Tur för mej - den har varit tvärslut enligt hemsidan en längre tid.

Doktorn stormar in för att hämta grytorna från i lördags, och jag lyckas truga på honom ett glas "hemligt" vin = Leon Barral Jadis 2004.



Detta är något helt annat än de trötta danska flaskorna! Vinet spritter av liv, med ett lättfull syra, djungelvrål, tändsticksplån och fin ren fruktighet. Det ligger inget nobelt över vinet, utan det är lätt, rent och fantastiskt drickegott. Jag är svårt charmad och Doktorn nickar också över sitt glas - men har förtvivlat svårt att pricka ursprunget. Fraser som maceration carbonique mumlas genom skägget - och till slut kommer domen: Detta är en högkvalitativ något lagrad Beajoulais Villages.

Vi enas om att det är ett formidabelt gott och lättsvalt vin, som kanske passar bäst att dricka rätt upp och ner - eller till lite goda korvar. Inget man drar fram till chateaubrianden. Det hade känts betydligt roligare om vinet kostade en femtiolapp mindre - 199 kr är lite i överkant. Vad jag förstår får man ungefär samma glädjefyrverkeri i basvinet?

(Sockermätaren hostar ur sej: error 21 - value below limit of detection.)

söndag 7 december 2008

Hembesök

Doktorn ringer på dörrklockan med både huvudrätt och hemligt vin i famnen. En ärligt dödad hare från Ven och en alubeklädd flaska. Själv har jag kletat ihop en av Sveriges vanligaste förrätter, Toast Skagen, och beklätt en flaska i undercoverkostym.

Förrättsvinet serveras dock inte blint - eftersom det är en pikant kuriositet från Schweiz som inte ens en trebetygare beräknas känna till. Vinet är ett vin på druvan Petite Arvine från Charles Favre. Druvan odlas enbart i kantonen Valais i Schweiz och den totala kvantiteten av detta vin räknas i tusentals flaskor per år. Detta vin kostade c:a 120 kr på plats i Montreux.

Vinet är väldigt intressant och gott! En ganska tydlig grapefruktton blandat med en frisk syra, skiffertoner och salmiak. Vinet är helt torrt och har en lång vindlande eftersmak som smakar lätt salt (trot om ni vill!). Kanon till fiskrätten och nu önskar jag att Samsoniten har orkat med någon mer flaska hem från tjänsteresan.

Till haren har jag plockat fram ett gammalt systemfynd från Antonin Guyon, Corton-Bressandes 2002. Jag tror det är fler bloggare än jag som har detta i källaren, för det kom verkligen till ett enastående pris förra hösten. Doktorn får vinet i en Bourgognekupa och letar och letar i sitt enorma vinminne, och hamnar till slut i Côte de Nuits. Tillräckligt nära för mej, även om det inte är helt rätt.

Då är jag värre ute med Doktorns hemliga vin. Vinet känns nästan helt utan frukt i doften - det är bara gräs, torkade örter och grön paprika över hela linjen. Jag är ganska skeptiskt till detta, och måste bara gissa 100% Cabernet Franc från Loire. Vinet är dammigt och småtrist, men jag försöker hålla lite god min. Vinet är en Chateau Montrose 1995... Inte alls vad jag hade väntat mej av en höghet från S:t Estephe.

Till haren dominerar Bourgognevinet till den grad att vi ställer undan Montrosen för luftning. Det är sällan man träffar på ett sådant symbiotiskt förhållande mellan vin och mat, som den mellan Cortonvinet och hargrytan. Vinet matchar den ganska tuffa maten utan problem, och har ändå mod att göra småtricks med vänsterhanden. En av de bästa Bourgognerna jag har provat!

När osten kommer fram är Bourgognen slut, och Montrosen får en ny chans. Nu har gräsigheten förvandlats till ädelt cederträ, och kryddorna är mer åt det orientaliska hållet. Fast det är ett nervöst vin - som ändras för varje sipp. Mycket komplext och betydligt bättre än under provsmakningen.

Sockernivåer: Montrose (ej detekterbart) - Corton-Bressandes (0.6 g/liter)

torsdag 4 december 2008

Clos Sainte Jean - spiken i kistan

Kanske lite långsint att dra upp den stackars Chateauneufen ur rännstenen igen - men jag tänkte att det kanske fanns ett allmänintresse av sockerhalten i nämnda vin. Jag har i alla fall aldrig upplevt ett sötare "bordsvin" i hela mitt liv. Sagt och gjort - Clos Sainte Jean 2005 har idag varit en sväng i glukosmätaren på jobbet.

Resultaten av tre mätningar var: 2.7 - 3.1 - 3.1 gram glukos per liter, med ett medelvärde på 3.0 gram per liter. Eftersom det finns andra sockerarter än glukos i vinet (främst fruktos) kan vi anta att den totala sockerhalten ligger uppåt det dubbla - dvs 6 gram per liter. Inte att undra på att det smakar apa - vinet hade nog snubblat på epitet halvtorrt om det vore vitt.

Å andra sidan räcker det att köra ner en kanelstång så är julen här.

måndag 1 december 2008

Clos Sainte Jean 2005

Vi var verkligen inte snälla mot Clos Sainte Jean Chateauneuf du Pape 2005 i förra posten. Det var sågning rakt av, och jag fick rusa ner efter reservvin mellan tuggorna. Den nästan fulla flaskan har nu stått igenkorkad i källaren i två dygn - läge att kolla igen!

Clos Sainte Jean gör tre olika cuvéer av Chateauneuf - varav detta är det enklaste. Basvinet innehåller 75% Grenache, 15% Syrah och småskvättar av fyra andra druvor. De två mer exklusiva varianterna, Combe des Fous och Deus Ex Machina, innehåller mer Syrah än grundvinet men proportionerna är relativt lika. Clos Sainte Jean har haft exempellösa framgångar hos Bob de senaste åren med hela sex (!) viner mellan 98-100 poäng.

Vinet är definitivt i det mörka laget, trots den stora andelen grenache. Doften och smaken av vinet är relativt konstant sedan i lördags, tyvärr. Doften består mest av ren etanol blandat med granbarr och cocktailbär. Smaken är fortfarande en blandning av oren sadomasoschism och saftparty. Det närmaste jag kommer i associationsväg är en blandning av brettosande Chateau Valcombe och Blossa vinglögg.

Käre Bob - Nu släpper jag din hand i Chateauneuf-riket! Det är ganska solklart att mina preferenser ligger åt ett helt annat håll än dina. Nu går jag och borstar tänderna.