Ikväll öppnar vi en Seghesio Sonoma Zinfandel 2006, vinet som i årgång 2007 hamnade på Wine Spectators 10-i-topp lista. Jag är dels nyfiken på vinet, dels behöver jag ett vin som kan matcha en renskavsgryta som fått en överdådig dos av vinbärsgelé.
Vinet öppnas och dekanteras vid källartemperatur (dvs c:a 14 grader i nuläget). Det har en väldigt tät struktur med en blåbärsaktig ton. Det doftar som när en lastbil med bär kraschar in i en chokladfabrik. Blåbärschoklad, några lakrits-Käck, viss vaniljton. Med ens måste jag skaka av mej alla normala förväntningar på ett vin. Detta är en helt annan dryck, och är säkerligen menat att drickas till helt annan mat än välhängda harar.
Om ett vin kan ha positiv karma, så tycker jag att detta har det. Smaken är explosiv och lång och drivs hårt av den höga alkoholhalten (15.7%). Den bärtäta smaken balanseras av en rejält tilltagen syra. Syran är av den typ man upplevde under hopptornet vid friluftbadet 1983, när man slevade i sej det där pulvret som hoppade och poppade i munnen (är väl förbjudet nu). Överraskande är syran det enda som stör mej - den känns överdriven och illa integrerad. Är detta verkligen en naturprodukt? Doktorn konsulteras, och tydligen är denna typ av syra helt naturlig i Zinfandelviner - och ett av de starkaste kännetecknen.
Sockerhalten kontrolleras i vanlig ordning, och hamnar i nivå med Clos Sainte Jean (dvs 6 g / liter efter min defaultmässiga justering). Detta vinet fixar dock restsötman på ett betydligt smidigare sätt.
Syrligheten är så tilltagen att man nästan får blåsor i munnen (som under hopptornet), men det lugnas när maten kommer på bordet. Till maten kommer vinet mer i fas med sej själv - och ökad temperatur är bara av godo. Sista glaset är bäst, och doften får ganska komplexa toner som lovar mer än vad prislappen anger. Det kan nog hända att vi ses igen till något glaserat revbenssjäll i framtiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar