måndag 28 december 2009

Krug Grande Cuvée vs Egly-Ouriet Blanc des Noirs

Kvällens champagnemöte är en match mellan det stora och aristokratiskt traditionstyngda och det småskaliga och franskt småtjuriga. Krug behöver ingen närmare presentation, deras champagner är ansedda som världens bästa och dyraste, med tokcuvéen Clos d'Ambonnay i spetsen. Egly-Ouriet är en betydligt mindre producent, utan processorslitande hemsida (ja, utan hemsida överhuvudtaget). Tydligen är gubben som driver Egly-Ouriet lika utåtriktad som en dövstum norrländsk fyrvaktare med social fobi.

Jag har aldrig provat Krug tidigare, men jag blev bjuden på ett glas Egly-Ouriet för ett tag sen som drog mattan under fötterna. Jag kände mej i alla fall tillräckligt kaxig för att utmana Doktorn med min "lilla upptäckt". Han svarar med en flaska av världens förnämsta NV-champage - Krug Grande Cuvée. En multivintagechampagne som är dyrare än Dom Perignon!




Parallella glas:

Egly-Ouriet Blanc des Noirs Grand Cru NV
Färgen är en hårmån från att kallas rosé, med en tydlig grårosa antydan. Doften är oxiderad i starten men lyfter strax bort från sherryns land. Det smakar smultron (som sist) men smaken känns direkt oförlöst med massor av grapefruktbeska. Lite obalanserat i nuläget, och inte lika bra som det glaset jag blev bjuden på (89 p). Kraftig flaskvariation kan anas på Cellartracker, och det kan bero på ganska små batcher med olika degorgeringsdatum och jästlagringstider (som dock är tydligt markerade på flaskan).

Krug Grande Cuvée MV
Färgen är guld - inte gul utan guld. Det doftar allt vackert man kan hitta i ett nykalkat bageri. Bröd, jäst, sten och citrus. Perfekt mousse och balans mellan mognad och fräschhet. Smaken utvecklas mycket med luft och går från röda äpplen och grapefrukt till honung och rostat bröd med lemon curd. Det finns tydligen ännu bättre champagner än detta, så man får väl hålla igen poängen till 94 p. Annars vet i tusan. Hittar man detta under tusenlappen får man vara nöjd.

söndag 27 december 2009

Kluckande klapp

Hur snäll har man varit under året? Efter en stunds skrotande i Vinbanken faller ögonen på ett vin jag aldrig provat, sinnebilden av ett etikettsvin för nyrika ryssar, Lafite Rothschild 1988. Helt perfekt skick, och dokumenterad lagring sedan 1993. Med en nyfunnen julbonus bedömer jag snällheten som tillräcklig. Under tiden jag står och studerar klenoderna får jag ett glas vin i handen. Otvetydigt Chateauneuf, vilket det också är. Domaine Charvin 2005 (84 p) känns inte speciellt spännande. Det osar av alkohol och en blandning av lakrits/hallonbåtar, men är en väldigt trevlig gest från butiken.

Om man skall knyta an till den förra posten så förvånar det inte mej att glaset i högerhanden (95+ RP) har en högre Parkerpoäng än flaskan i korgen (94 RP). Detta tarvar ett par reflektioner och en del statistikberäkningar.

Lite Parkerstatistik: Chateauneuf 2007 har samlat nio stycken konstaterade 100-poängare, vilket mycket väl kan utökas när några osäkra bedömningar avgjorts (t.ex Pegau Da Capo). Som jämförelse har den samlade skörden av 100-poängare i Bordeaux under åren 2003, 2004, 2005 och 2006 varit fem stycken. Och då har vi ändå ett par av de största Bordeauxårgångarna i modern tid i den serien. Bourgogne har inte en enda klar 100-poängare under samma tidsperiod, även om Romanée-Conti 2005 ligger och tuggar på 99+.

Av totalt c:a 322 viner testade från Chateauneuf 2007 har 234 (73%) fått ett betyg på 90 eller högre. Ett enda vin har fått ett betyg lägre än 85. Det säger sej självt att inte nästan allt kan vara outstanding. Och det är det ingen heller som tror på allvar, för hur kan annars 95+ Charvinvinet kosta som en halvdan Bordeaux Bourgeois.

Det finns Chateauneuf som är helt fantastisk, men att använda Parker till hjälp för att hitta dem är uppenbarligen ganska meningslöst. Som en sandpapperskarta i öknen.

söndag 20 december 2009

Cuvée Quet 2007 vs Clos des Papes 2001

Travkungen har nästan som en daglig rutin att gå in på Hansakompaniet och scanna av vad som finns inne. Denna gången hittade han en låda Cuvée de Quet och ett par Deus Ex Machina som helt plötsligt hade uppstått i det tomma saldot. Man undrar ibland om SB's lagerrutiner är lika slumpmässiga som de verkar?

Även om Travkungen inte är någon grenachefantast kräver Parkers notering om Deus Ex Machina 2007 ett smakprov. "Det bästa vin jag någonsin smakat - 100 p". Onekligen ett kontroversiellt uttalande, med tanke på alla Petrus, Latour och DRC som den mannen provat. Jag tror nog Travkungen är lite i chock över det vinet, som han konsumerade igår. Han vill knappt prata om det, men ord som överextraherad och alkoholmonster slipper ut.

Hans förväntningar på denna flaska Mas de Boislauzon Cuvée Quet 2007 (100 RP) är knappast högre och för att ställa in den i ett perspektiv tar jag fram en flaska Clos des Papes 2001 (95 RP) för att ha bredvid.


Clos des Papes 2001 sparkar röv med 100 poängaren i alla grenar. Det är slående hur mer komplext detta vinet är, en myriad av väl åtskilda aromer i perfekt balans. Doften är betydligt svalare utan alkoholhetta. Läder, jordgubbar, svampkorg, vitpeppar. Smaken böljar fram i många olika faser, och tar liksom aldrig slut. Ojdå en släng apelsinskal, ett vitpepparkorn och här kommer det en last kalla jordgubbar med rökta sillar. Superrent och fräscht och blir snarare ännu bättre med mat. Jag kan knappt sitta still när jag dricker detta. Den överlägset bästa Chateauneuf jag någonsin har provat! Parkers poäng känns fullt rimlig, kanske t.o.m i underkant? (95 p).


Mas de Boislauzon Cuvée Quet 2007 är mörkt purpurfärgad och osar av alkohol, tallbarr rökt skinka och julmust. Alkoholväggen är helt dominerande just nu, och med finessens fulländning i glaset bredvid förvandlas detta vinet till rått och kallt. Tokextraherad smak med en tydlig sötma. Varje klunk avslutas med en grimas när alkoholen tar över i eftersmaken. Travkungen kläcker liknelsen 50/50 körsbärslikör och buljongtärning, och jag har inga invändningar. Det är dock bättre än det värsta jag har provat från Chateauneuf, och poängen blir relativt god i alla fall (86 p).

Deus Ex Machina då? Eftersom jag själv inte fick smaka på det får jag lita på Travkungens ord: 1-0 till Cuvée Quet. Han kommer i alla fall göra en god affär på de resterande 11 flaskorna Quet när de skeppas till DK.

En tredjedel av flaskan sparas till dagen efter, men jag tycker snarare det är sämre idag. Det doftar ren vodka och smakar likadant. Det blir lite bättre om man kyler vinet till 12-14 grader, men inte skall man väl behöva kyla 100-poängare? Utan att bli för sarkastisk om Parkers bedömningar kan jag åtminstones dra slutsatsen att jag är djupt oenig. Det är helt säkert hans ärliga åsikt att detta är perfektion, och det finns säkert en mindre grupp som håller med. Detta är ett vin som inte har något gemensamt med traditionell Chateauneuf eller något annat vin i världen. Jag kan inte se att det skulle bli så våldsamt mycket bättre av att lagras, då det är i princip tanninfritt redan nu. För egen del skall jag kanske bara vara nöjd om pengaströmmarna dirigeras om.

lördag 19 december 2009

Canon-la-Gaffelière 1995

Att ta sej hem från Köpenhamn idag var en stor pärs. Obama, jullov och snökaos var som när alla planeter radar upp sej och ordnar extra högvatten i tågväxlarna. Visst tjänar vi Öresundspendlare extra på den svaga kronan, men transporten över sundet påminner oftast mer om en båtscen från Utvandrarna än en civiliserad inre tågresa. Senast igår var det knytnävsfajt över den sista ståplatsen. För denna service och 19 minuters tågresa får man betala 1900 kr per månad. Monopol på vin eller tåg slutar lika illa.

Mycket sen ankomst hem leder till panikluftning och handvärmning av en flaska Canon-la-Gaffelière 1995. Ett halvmoget vin med rejält tanninbett. Källaren håller knappt 10 grader just nu, och vinet behöver lång tid att hitta hem i glaset.

Men vilken hemkomst. Ljuvlig mogen stalldoft, tät tuggig tanninhaltig smak med fin balans. Rätt svårt att pricka så många fler smaker i mognadskitteln, men detta är bra. Förvånansvärt ungdomligt med tanke på årgång. Här finns decennier av möjlig lagring kvar, och denna brist på fullständig mognadsextas begränsar poängen till (91 p). Det kan definitivt finnas mer bakom gardinerna.

torsdag 17 december 2009

En fågelskådare och en livstrött finansman

Ikväll skall jag dra mitt strå till stacken - en ny producent! Men äran är inte min, utan tillhör en fågelskådande kollega på jobbet. Han ägnade en vecka åt att leta upp en speciell kungsfiskare i Ronda i södra Spanien när han snubblade in i en vingård uppe i bergen. Företagsam och törstig tågade han in på gården och fick en rundvisning och ett glas. Denna procedur upprepades visst, och han blev så förtjust att han tog med sex lådor hem (som nu delvis säljs med måttlig förtjänst på jobbet).

Vingården heter Los Aguilares och ligger som sagt i Ronda, en timmes bilfärd från Malaga på solkusten. Grundad av en pensionerad finansman som ville göra mer än flytta PPM-fonder på sin ålders höst. Den stora specialiteten för vingården är Pinot Noir, men de gör även en rosé och ett blandvin på cabernet sauvignon, merlot, tempranillo och petit verdot - Pago El Espino - som vi skall prova ikväll. Men vänta lite... Pinot Noir på solkusten? Vingården ligger på 900 meter och kylan från bergen ovanför rusar ner på kvällarna och ordnar fräschören. Deras Pinot Noir vann f.ö. VM i Pinot Noir i år. Drygt 1100 viner tävlade, men i sanningens namn var inte många av de större namnen där. Någon Bourgogne Grand Cru fick i alla fall på tafsen!

Pago el Espino påminner väldigt mycket om Chateau d'Ampuis från Guigal, trots alla brister på gemensamma nämnare. Det som är gemensamt är lång tid på ny fransk ek - 16 månader i detta fallet. Det osar Viognier-bacon, massvis med ekvanilj och friska björnbär. Smaken är betydligt friskare än väntat, inget övermoget här inte. Fylligt, lite alkoholstarkt men nästan helt utan tanniner. Ganska lång eftersmak av blåbär, rårörda lingon och lakritspulver.

Absolut ingen syltbomb, men jag är inte helt överens med ekbatteriet här. Skall bli intressant att se vad Jay Miller kan ha i sin poänglåda om han hittar detta vinet - för det känns som ett vin för 92-94 WA-poäng. Själv nöjer jag mej med 86 p. Helt OK för en dryg dansk hundring, men det är nog mest ett pimpelvin en ljummen sommarkväll (jisses vad mycket vin jag skall hinna dricka den där enda sommarkvällen nästa år).

söndag 13 december 2009

Svärmor slår till

Bussen som tar oss till svärmors residens påminner mer om en dansbanetransport än en lokalbuss denna lussevakeafton. Det klirrar och ångar adrenalin från alla ynglingar med glitter i håret och promille i blodet.

Svärmor öppnar med en makalös anklever med tryffel och örtgelé på stekt bröd. Utan något som helst tvivel årets godaste förrätt - värdigt ett millennieskifte. Till detta en traditionsenlig sauternes, Mouton-Cadet Reservée Sauternes 2006. Den känns inte speciellt typisk för Sauternes. Låg syra och obefintlig botrytiskaraktär. Söta tropiska frukter, inlagda persikor. Inget direkt fel, men utan Sauterneskaraktär känns vinet obestämbart och literpriset (>300 kr) väl tilltaget. Maten överglänser utan tvekan vinet (75 p).

Till den saffransdoftande huvudrätten kommer ett vin som sätter mej på plats. Lätt frizzante, halvtorrt med grapefrukt och pinot gris-kryddighet. Vinet är en Cameleon Unoaked Chardonnay Reserva 2009 från Jean Bousquet i Argentina. Mycket förbryllande vin, då det i princip inte doftar någonting. Smaken breder dock ut sej desto mer och påminner om en blandning av grappo, pinot gris och barralsmällare. Färskvin! Den lilla sötman och kryddigheten gifter sej bra med maten, men framför allt är det rent och skärt drickegott. En par flaskor sånt här i en ishink på altanen nästa sommar! (82 p - men värt 90 vid rätt väderlek). Det behöver inte alltid vara sofistikerat.

fredag 11 december 2009

Mâcon vs Chablis

Vad är egentligen definitionen för en god vinsmak? När man med nöje har huggit sej igenom vinkapsyler från Jura och njutit av sönderekade Guigalviner finns det ändå ett stort berg kvar att bestiga. Sherryberget. Att säga att man gillar sherry som måltidsdryck och verkligen mena det - det är det slutliga steget före man kan kalla sej mästare av gomupplevelser.

Eftersom jag inte än är mogen för detta steget, kokar jag bort min sherry istället. För god sås blir det, oavsett vad man tycker om oxiderat starkvin. Och i såsen får gärna fina fisken simma, om man skall låna ett Larssonskt idiom.

Eftersom min kära hustru med anhang blandade grogg på mina Domaine Leflaive förra helgen får vi ta något vitt från den billiga hyllan i källaren, numera väl uppmärkt. En flaska från det senaste långtidssläppet - Blason de Bourgogne Mâcon-Villages 2008 och en flaska Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007. I princip två buteljer Mâconvin för en flaska Chablis, men den prisskillnaden skall inte märkas mycket av.

Blason de Bourgogne Mâcon-Villages 2008: Rejält gul färg för att vara en Bourgogne. Doft av smörat rostat bröd, clementin och päron-MER. Doftar riktigt bra, smaken når inte upp i samma klass. Fin balans med syra, päron, hygglig mineralkänsla och precis lagom dos av malo. En aning kort, men ändå ett strålande vin för väldigt lite pengar (86 p).

Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007: Vinvärldens Rammstein. Stålhård batterisyra och stenbrott. Väldigt svavlad doft i starten. Lite malplacerat till kvällens fisk, borde egentligen serverats till en plateau de fruits de mer eller ett klimatupplopp. Lite enformig smak av päron och tavelkrita, men ändå i en större och längre ram än vin 1. Lagring? (87 p). Fullständigt kompromisslöst och odrickbart enligt Leflaivegommen till vänster.

Brocard är som bekant i princip den enda leverantören av Chablis till Systembolaget, och det är lite synd. Enligt min relativt ringa erfarenhet av Chablis befinner sej Brocard i Chablis extremvänster. Det kan bli en aning anemiskt att dela en hel flaska, när allt kommer från en steriliserad ståltank.

lördag 5 december 2009

Viña Tondonia Gran Reserva 1985

Att säga att gammelrioja är bortglömt i bloggvärlden och i min vinkällare är ingen överdrift. Det är så illa att jag inte vet hur det smakar ens. Jag som brukar klaga på överdriven fathantering får mitt lystmäte ikväll - här snackar vi 10 år på ekfat - inte 10 månader. Dessutom på amerikanska vaniljfat.


Viña Tondonia Gran Reserva 1985 kommer med guldnät som sej bör, och med ett fläckftitt yttre. Enligt vinbutiken i Edinburgh hade den nyligen släppts på marknaden, och måste ha blivit etiketterad precis innan skeppning. Endast c:a 1000 lådor görs av Gran Reserva - och endast i c:a tre årgångar per decennium. 1985 var ett sådant "bra år", men skall enligt tabellerna inte vara någon direkt legendarisk årgång.

Vinet ser ut som en lätt Pinot Noir med en bred tegelfärgad kant. Det doftar solmogna jordgubbar, lite fernissa, en aning apelsinskal och tobaksrök. Ingen vanillin eller dill. Klart Bourgogneinfluerad smak, med en frisk syra som stadgar upp vinet. Väldigt komplext vin! Som en hypotetisk blandning av Camille Giroud och Aldo Conterno? Utvecklingen i glaset är häpnadsväckande. Efter en timme i karaffen kickar vinet igång och blir helt magiskt -för att två timmar senare sakta dö till ett syraskelett. Som matvin är det formidabelt med sin låga alkohol (12%) och friska syra - och poängen måste bli outstanding (91 p)

Jag visste ingenting om denna typ av vin före i afton, och jag måste säga att jag blev lite smygförälskad. Det känns ganska bortglömt i den enorma vinfloden, och förtjänar definitivt ett hyllplan en trappa ner.

lördag 28 november 2009

En enkel lunch med Travkungen

På väg till en enkel lunch hos Travkungen, med lite analyserade av veckans V75:a och jordmånen på Bonnes Mares:

Lunchen avslutad c:a 23:30.

Domaine d'Auvenay Chambolle Musigny 2004: 100% nedklassad Bonnes Mares, flaska 253 av 901. Lalou Bize-Leroy's hemmagård, 0.3 ha. Tryffelregn på pastan. Vinet är.... grönt! Inte i färgen men i smaken är det direkt omoget och tufft. En väldigt bra doft av vaxbönor, rökt sill och limstift. Smaken är nästan fruktfri, tanninhaltig men också djupt mineralisk. Detta vinet har en del av Leroy's patentdoft, men känns betydligt mindre öppet för business än de andra 2004:orna jag har provat. Detta är i svårt behov av att luftas, så vi ställer undan karaffen och hugger in på en flaska Ogier Côte-Rôtie 1995. Felfri Syrah! Mogna svarta oliver, vitpepprigt, rostat bröd. En aning märkt av ålder och sviktar kanske en aning i smaken pga det. Bättre vin än allt från fredagen dock (89 p).

Bonnes Mares vinet vill inte släppa hörnflaggan, och efter fyra timmar börjar vi tappa hoppet en aning. Vinet känns lite väl grönt och omoget. Ett bra vin men knappast stort som de andra 2004:orna från Domaine Leroy. Här har vi problemet med Bourgogne i en liten ask. Tre fat från en enda mark. Ingen chans att prova och köpa mer, noll kommentarer från pressen. Vinet är ändå bra nog att förtjäna 91 p, men det känns som en förlust då flaskan kostade 2000 DKK. Att vi är tre man om kostnaden känns bra. En tredjedel av flaskan lämnas kvar när vi går ut och tar en staropramen på lilla torg och snöar in på vinsnack. Vi måste ta en sipp av detta imorgon igen.

På söndagen provar vi vinet igen, och det har delvis ändrat karaktär. Det doftar vit choklad och mer örtigt än igår. Smaken är i väsentligt samma som igår. Ganska lätt, superrent men varken speciellt koncentrerat eller komplext. Det känns som detta vinet har fått för lite sol helt enkelt. Vinet är också helt klart och har inte kastat något sediment överhuvudtaget. Detta är lite udda då 2004:orna från Domaine Leroy har alla varit rejält grumsiga med massor av sediment och tidiga mognadstoner. Vi kan inte bedöma att detta skulle kunna växa till ett "grand vin" med lång lagring - men osvuret är kanske bäst. Men kommer nog inte att investera i en flaska till för att veta. Travkungen har öppnat en flaska Leroy Corton-Bressandes 1983 - men den smakar bara råa rödbetor. Det är heaven and hell med trollkvinnan Bize-Leroy.

fredag 27 november 2009

Fredagsmys med Antinori

När resten av vinprovarvärlden letar upp nya spännande producenter drar vi oss tillbaka med ett av de allra första etikettsvinerna - Tignanello 2004. Vinet med 1:a pris från Wine Spectator och gränslöst gott renommé.

Men kvällen börjar med ett par andra viner. Brocard Chardonnay Kimmeridgien 2008 är först ut. Ett vin som visar hur svårfångad Chardonnay kan vara utan ekfatslagring och malolaktisk jäsning. Min fru serverar vinet blint och jag bedömer vinet som en teoretisk blandning av en bättre Pouilly-Fumé och en torr tysk Riesling, Massor av flinta, svavelsyra - men samtidigt en känsla av massproduktion. Helt OK för det avslöjade priset (83 p).

Sen är det min tur att luras. Vad är det mest udda man kan välja på ett vanligt systembolag i förorten? En argentinsk Malbec? Jag har en romantisk syn på Argentina, och någon gång i mitt liv vill jag besöka Buenos Aires. Ett vackert land med vett på oxkött och musik. Argentina är Malbec, denna Bordeauxdruva som står för kropp och struktur. Att knappt en käft odlar Malbec i Bordeaux längre beror på att den nästan utrotades under den stora frosten 1956. Nog ändrade den köldknäppen Bordeaux för alltid, kanske mer än Parkers "austerity"-avdrag. Jag hoppas att jag skall gilla argentinsk malbec men Catena Zapata Malbec 2006 doftar illa. Riktigt illa. Tänk toarengöringsmedel "vanilj" från Ullared. En riktigt otäck vaniljdoft à la Villa Puccini. En del av det värsta luftas bort - men de amerikanska faten passar inte alls i detta vinet. Bra torr tuggig smak med fina tanniner och lång eftersmak, men denna aromatik är bannlyst i min källare. Jay Miller hittade 91 poäng (78 p).


Huvudvinet, Tignanello 2004, är helt andra doningar. Fransk ek, mustig lussevakadoft av kryddnejlika och kanel. Fullkroppsvin med portvinstendenser. Lite ihålig halvdöd eftersmak. Ett gott hantverk, men en stor besvikelse in alles. Vi brukar gilla Tignanello, men denna är betydligt sämre än den 2003:a vi provade senast. Trött överekad massproducerad aromatik gör mej inte glad. Jag vill t.o.m hålla Marchese Antinori 2004 som ett mer intressant vin. Och då skall vi inte snacka om de riktiga höjdarna som Tua Rita och Gratius. Jag blir ganska orolig av detta smaktest, då det ligger ett antal flaskor i källaren. Min erfarenhet av Tignanello är att det mår bäst av att drickas ganska ungt. 1997:an är en ganska uttorkad historia redan nu, så jag vågar inte hoppas alltför mycket på detta. Inköpt på SB och lagrat under klimatkontroll sen dess (87 p).

Så där ja, storsågen framme igen. Vi har druckit mycket bra vin på sistone, så alla skillnader framstår mycket tydligt. Jag har fortfarande kvar smaken av den där Haut-Carles 2004 från förra helgen. Så skall ett riktigt vin smaka för att förtjäna mina 90 p.

tisdag 24 november 2009

E-beställning utförd

Jag har sagt många onda saker om Systembolaget, och i sak anser jag dagligen att det bör förstöras. Men den senast lanserade tjänsten , e-beställning, är verkligen ett steg i rätt riktning. Speciellt i en tid då nyhetslanseringarna är planerade utifrån fortsatt finanskris. Det är ganska intressant att lägga nyhetslistorna för 2008 och 2009 bredvid varandra. Snacka om kursändring. Trots att majoriteten av arbetande och amorterande människor snarare har mer pengar över till vin nu än för ett år sen.

Beställningssortimentet verkar fortfarande vara en fredad zon dock, och en del viner som säljer slut på en halv dag som nyhetslansering finns senare för obehindrad beställning. Med e-beställning kan man t.o.m sitta och spontan och impulsbeställa. Min första e-beställning blev några flaskor champagne Egly-Ouriet och Wittmann Riesling Trocken 2007- och efter bara ett par dagar var flaskorna på plats.

Vi knäcker en av Wittmannflaskorna. Detta är en vin jag har skrivit om förrut, och min intention att lagra de första flaskorna till dieselstadiet funkade inte. Nu får jag en ny chans, men det lär inte gå bättre tyvärr. Det är lika gott som tidigare, knastertorrt och stenigt (90 p), (återvinnen bild - riktigt så mycket sommar är det inte i Malmö nu):

På tal om Wittmann så lyckades de stå för den enda tyska rieslingen på Wine Spectators topp 100 lista i år - vilket kan tyckas vara lite snålt då 2007 är en toppårgång och tysk riesling är en av världens tungviktare i kvalitet. Men den listan är ju mer en rolig grej, lite som vinbloggarnas årslistor över postiva överraskningar. Med nyfunnen smak för Barolo skall jag ut och shoppa Rattis Marcenasco 2005 (årets 7:a på listan) imorgon - finns till bra pris hos Philipson. Lite inflytande har den nog trots allt den där listan. Fast jag tvivlar på att Brancaia Tre (10:a) kommer att rusa ut ur butikerna.

lördag 21 november 2009

En tryffellördag

En massa tryffel kvar och inga gäster. Färsk pasta doppas i kokande vatten och serveras helt utan tillbehör förutom lite olja och parmensan. Blandas med rikligt med hyvlad gotlandstryffel. I detta formatet har tryffeln fullt spelrum, och det är en helt magisk middag.

Vinet har så mycket draghjälp här att det är svårt att vara objektiv. Det är i alla fall inget snack om att nebbiolo känns som ämnad enbart för denna rätten. Vinet har precis samma grundsmak som maten, och det är svårt att skilja maten från vinet. Jag har varit lite gnisslig över mina Fontanafredda Barolo Lazzarito Vigna La Delizia 2000, men ikväll är det bara helt perfekt.



Detta vin är det absolut mest prestigetyngda vinet i hela Fontanafreddas portfölj. Tre glas i röda räkan, 93 WA, 90 WS. Fortfarande på den unga sidan, men visst börjar vinet mogna nu. Det varma året ger en nästan Chateauneufaktig tyngd (14.0% EtOH), men jag föredrar detta fruktstinna paket jämfört med t.ex Aldo Conternos bottenmålningsprojekt. Ljusa slingrande nypon och lingonsyror. Tryffelaromatik. Modernt vinbygge helt klart, helt i klass med Scavino som jag minns det. En litet avdrag för opersonlighet i allt det perfekta (92 p), men det sitter kanske i väggarna hos Fontanafredda. Etiketten är fortfarande den mest smaklösa i min källare.

Denna helgen har modernisterna firat stora segrar. Haut-Carles och Fontanafredda. Fruktmassivt och ekigt - det som jag trodde jag var emot. Jag få inse att min smak håller på att förändras snabbt. Vem kunde tro att jag skulle slå frivolt över en Aussie-Shiraz (Run Rig) för någon månad sen? Jag brukar hålla mej med några tillfälliga hatobjekt - och för ett tag sen var det Barolo och Shiraz. Just nu spyr jag galla över Chateauneuf - hypen som detta område har just nu är helt oproportionerlig. Och nu börjar det dessutom bli lika dyrt som bra Bourgogne, Côte-Rôtie och Bordeaux. Dagskursen är att dra av 6-7 poäng från advokaten för att hamna rätt i detta slödricksdelta. Men vänta bara, inom kort kommer det säkert en bra flaska Ch9 i min väg och allt är förändrat.

En tryffelfredag

Snacka om kundservice! Gotlandstryfflel missade sin leverans med ett par dagar, och levererade sedan ett gigantiskt paket helt gratis som kompensation. Golfbollar torde vara mindre i diameter. I alla fall de jag försöker få ner filtmattans gömslen:

Vi hyvlar tryffel på allt, men gör inte ens slut på en av tryfflarna. Smaken är väldigt mild, betydligt mildare än de svarta tryfflar vi har smakat från Perigord eller Piemonte. Det krävs mycket för att få igenom tryffelsmaken, och mina väldigt höga förväntningar på svensk tryffel uppnås kanske inte helt. Vi fattar efter ett tag att en viss uppvärmning ökar upplevelsen. Detta med egenhyvlad tryffel är helt nytt för oss. Resterna ligger nu i en påse med arborioris för morgondagen. (lördags morgon - vilken äggröra!)

En helt makalöst mör rostbiff med tryffelsnö agerar blindprovningsledare:



Sällan har tre viner varit så separerade i kvalitet. Det överlägset bästa vinet ikväll är Haut-Carles 2004. På sätt och vis mer lik en bra Côte-Rôtie än en Bordeaux. Lite mint och torrt gräs i doften - fullmatad smak som en städad aussie-shiraz med smatterband - stram torr eftersmak. Mycket mycket bra - och outstanding ikväll (91 p). Ett riktigt tuggigt oxköttvin!

Tvåan kommer i två flaskor. Första flaskan av Sociando-Mallet 2001 är så där smygkorkad att jag inte riktigt kan uppfatta mer än att vinet är trist. När Doktorn ger diagnosen känns det mer uppenbart. Flaska 2 är bättre men jag är fortfarande kritisk till denna RP 93p. En våldsamt massa ek gör ett dåligt försök att täcka över ett ihåligt vin. En väldigt torr och tanninrik avslutning. Doften är fin-Bordeaux, smaken är Seguin (85 p). Kan vara en av advokatens mest felsatta poäng?

Allt är relativt, och jag vill be om ursäkt för att jag har gett kvällens trea ett 90-poängs betyg en gång i tiden. Chateau Bouscassé 2005 må vara billigast ikväll, men mot de andra vinerna är det bara vaniljsocker och tråksötma. Vad hände med bandidostanninerna? Detta vinet borde slå alla på käften ikväll, med det är tydligt att Bouscassé har ändrat inriktning de senaste åren. (82 p).

torsdag 19 november 2009

Chardonnay för massorna

Världens mest spridda druva? Kan det vara chardonnay? Nästan uteslutande tillsammans med stora doser ekfat, i alla fall de som odlats utanför Frankrike. Skall man ha den enklast tänkbara vita Jadot-Bourgogne på SB får man hosta upp 115 kr, och nog är det så att många nya världen chardonnayer ger betydligt mer för pengarna i denna prisklass. Eller hur är det med det egentligen?

Vi steker skinkfärsbiffar och serverar med färska ravioli och pinjenötscreme.

Vin 1: Louis Jadot Couvent des Jacobins 2008 Bourgogne Blanc. Väldigt tydlig körvel/aniston i doften, samma som vi hittade i deras Corton-Charlemagne 2005. Tillbakahållen ek, stram struktur, lite väl anemiskt i starten men ändå klassigt på något sätt. Till maten blir det helt överkört av glas 2, men när jag provar det flera timmar senare är vinet faktiskt riktigt bra (87 p). Det finns kvalitet här, men man måste locka fram det med lång luftning och mildare mat.

Vin 2. Rustenberg Chardonnay 2008. Stellenbosch, Sydafrika. I intensitet är detta helt överlägset vin 1. Smörig nya världen doft med mogna päron och nätmelon, oväntat stram struktur i smaken med en lite bitter och svag mineralisk eftersmak som varar länge. En lite väl hög alkohol (14.5%) blir märkbar närmare rumstemperatur. Gifter sej väl med maten ikväll, men bör drickas ganska kylt (87 p).

Underlig match där båda får anses vara segrare - väl värda sina 115 SEK respektive 90 DKK. Tänker på gamla Stoneslåten, You can't always get what you want. Om Jadotvinet är introt med Keith på ensam gitarr så är sydafrikanen det galna slutet med kyrkokören. Det är den egna dagsformen som får avgöra vad man gillar bäst.

lördag 14 november 2009

Gruaud Larose 1983

Julmustigt, tunn kropp och allmänt svårdrickbart. Så låter det strax efter dekantering av en gammal kämpe, Gruaud Larose 1983. Strax före middagen skall jag rusa ner efter en annan flaska, men stannar till vid karaffen. Du heliga moder, vilken doft.



Hur kan ett vin man bedömer som dammigt och ohjälpligt slut bara uppstå ur askan? Det mörkröda vinet doftar stall, halvrökt cigarr, ett par drag med fernissapenseln och en aning ljuva jasminblommor. Allt i en mycket tydlig Cabernetram. Doften är i princip fulländad - så här skall Bordeaux dofta. Inte ett spår av julmust och rutten kork. Ingen volatilitet.

Smaken är fortfarande lite sviktande i mitten, men för varje minut verkar det bli mer och mer stöddigt. Till maten är det succé, svagheten i mitten fylls ut av maten. Och eftersmaken behöver inte skämmas för sej någon gång, kristallren cassis men kanske inte riktigt någon större komplexitet. Doften är betydligt bättre än smaken. När allt skall summeras går det inte att blunda för att vinet börjar bli för gammalt nu. Men samtidigt har vinet kvalitéer som inte går att köpas för pengar på SB. 89 poäng känns rättvist.


Flaskan och korken är märkt "CORDIER" och vid denna tiden var slottet ägt av denna storägare i Bordeaux. Gruaud Larose hade några årgångar under Cordiertiden som fick slottet att verkligen höra hemma i supersecondligan, framförallt 1982, 1986 och 1990. Sen Cordier lämnade skutan har inte Gruaud Larose riktigt hittat tillbaka igen. Vissa kallar stilen under Cordier för "funktiden" (nu var iofs denna flaskan helt utan "funk"). Funk som brettangripna fat och halvdan hygien? Vet ej, och ärligt talat har jag aldrig provat en Gruaud yngre än 1990... Jag har en flaska 1986 och 1990 i källaren, båda märkta Cordier. Det känns nästan musealt att vända dessa dokument från svunna tider.


Lustigt hur börskurserna för Bordeauxslotten kan fluktuera. Om du köpte vin 1985 var Gruaud Larose och Talbot något av det bästa på marknaden. Pavie och Pontet Canet något av det sämsta. Det kan vara bra att komma ihåg när man härjar på andrahandsmarknaden. En Pontet-Canet 1983 var ett uselt vin redan 1985, men kostar ändå en rejäl slant idag.

lördag 7 november 2009

Chateauneuf eller Bourgogne?

Jag har gnisslat understundom om att Chateauneuf är en dålig ursäkt för att inte dricka Bourgogne (tillspetsat naturligtvis). Men visst är vissa Chateauneufer väldigt lika en yppig version av Bourgogne? Och hur skulle det se ut om man blandade dessa viner i en blindprovning? Doktorn med familj är inbjuden på en parvis provning av Bourgogne och Chateauneuf. Kan Mr Tvåbetyg och Mrs Trebetyg spika rätt område?

Flight ett Dödens Fält
Vin 1: Gammal volatil doft, plommonfrukt. Ligger på gränsen till drickbart. Tyvärr skulle detta vinet druckits för länge sedan och Doktorn slipper gissa. Facit: Louis Jadot Beaune Boucherottes 1990 (inga poäng).

Vin 2: Ganska obehaglig ålderdomlig volatil känsla i detta vinet också. Viss klass, lite bättre än glas 1, men påminner mest om en välklädd gammal dam med dagsgammalt inkontinensskydd. Gissningsfrikort återigen. Facit: Clos des Papes 1998 (inga poäng).


Oops - vilken mardrömsstart. Clos des Papes borde verkligen inte vara död redan nu även om jag allvarligt börjar tvivla på 1998 i Chateauneuf. Övermoget och syrafattigt - och dålig lagringskapacitet? Vad säger vi om 2007 år 2017? (skall erkänna att Bousquet des Papes 1998 är helt fantastiskt fortfarande). Jag tror dock att denna flaskan har fått sej en släng av defekter. Jadotvinet kan kanske vara ursäktat, inte många Beauneviner överlever 19 år utan allvarliga skador.

Flight två Return of the Titans
Vin 1: Yo Bro. Vilken helt underbart mogen men ändå fräsch doft. Har detta vinet växt på en ostronbank? Djupt kalkig doft, friska hallon, drömlika tanniner. Kvällens överlägset bästa vin och jag är storligen imponerad av Doktorns geografikunskaper. Han står och velar mellan Clos de la Roche och Chambertin- och väljer rätt. Facit: Lecheneaut Clos de la Roche 1994 (92 p).

Vin 2: Visserligen en budget-Chateauneuf men detta vinet är helt solklar för kvällens andraplats. Det är inte stort som vin 1, men det har en balans i pepprighet och lakritshallon som inte så många av mina senaste Chateauneufer har visat. Ogier är en groteskt stor negociant i södra Rhône, och detta vinet är ett enkelt supermarketvin som överpresterar i afton. Eftersom Doktorn redan har spikat rätt hektar på jordklotet för vin 1, är resten formalia. 99 kr på Superbrugsen för min sista flaska Ogier Les Closiers 2004 (88 p).


Hela idén med provningen föll tyvärr när två av de bästa vinerna var skadade/för gamla. Och att skilja en Grand Cru Bourgogne från en stormarknads-Chateauneuf är kanske inte så värst relevant.

torsdag 29 oktober 2009

Vieux Donjon 2006

Ingen dålig urladdning i lördags, och visst finns det inslag av kvalitets cold turkey när man går ner i källaren. Minisemester i Tyskland med grabbarna boys hägrar, och i morgon åker vi till EM i blues. Ingen färja utan Bordershopbesök, och visst har man kollat in vinlistan. Trots påstådda reapriser är det mesta ganska överprisat - men ett guldkorn har jag vaskat fram. Bara att hoppas att det finns kvar... Poliziano Asinone 2004 för 189 DKK. Ett favoritvin från en bra årgång. Någon som minns vad det kostade på SB? Jag gav runt 40 Euro för 2003:an i Italien vad jag kan minnas. Har ni några andra tips får ni gärna lägga en kommentar.

Vi firar tidig helg med en flaska Vieux Donjon 2006. Också en favoritproducent, men en så ung årgång har vi aldrig testat tidigare. Årgång 2000 var helt magisk för några månader sen, och idag inser jag varför man skall lagra vin. Absoluta toppviner, som de från i lördags, verkar inte ha någon jobbig fas - det är otroligt gott om man så skulle dricka dem direkt från tappningsmaskinen. Vieux Donjon 2006 kommer säkert att bli lika bra som årgång 2000, men idag är det ingen rolig syn.

Rätt OK doft, dock med vissa filmjölkstendenser. Lite alkoholvasst (14%), ruffiga tanniner och körsbärskärna i smaken som dör rätt tidigt. Jag har ändå gott hopp om att detta kan bli rätt bra som fredagsvin om några år (85 p). Är man intresserad finns det gott om flaskor på califraita.com för 210 DKK styck (med prutmån till 190 visade det sej).

söndag 25 oktober 2009

Thanksgiving

Thanksgivingparty hemma hos Travkungen, med representation från både Gomseglets Vinklubb och Kjaer-Sommerfeldt. Kan det bli gott vin i glaset? Ingen Thanksgiving utan kalkon, och den enorma fågeln med stuffing, gravy, sweet potato, sweet corn och mashed potatoes står också mitt i rummet på något som liknar ett offeraltare. Kalkon är en väldigt tacksam vinrätt - nästan allt utom ung Bordeaux passar. Vi har alla tagit med oss vin från källarens finhylla, och listan över alla vinerna blev till slut ansenlig. Inget anteckningsblock, men mitt smakminne är relativt hyggligt (bortsett från de mest flyktiga associationerna).

Scen ett: Ingång till salen.
Bollinger R.D. 1996 och Pommery Louise 1990 på magnum. Bollinger känns mest intressant i glaset, har en mer utvecklad brödig ton än den vrålunga stålhårda Louisen. Inga av dem är dock i närheten av den Egly-Ouriet vi provade förra helgen, och jag måste säga att i kvällens sällskap står inte Champagnen ut som det mest minnesvärda. I alla fall inte för mej som inte har blivit så kysst av Champagne som flertalet på finewines.se.


Scen två: Vitt vin passar bra till Kalkon
Relativt tidigt kommer det vin som jag kanske håller som den största upplevelsen för kvällen, Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon 2006. Ett vin som får tiden att sakta in en stund. Detta vinet är allt som 2004:an inte var. Fullpackad med smak, en osannolik doft och perfekt balans av ek, citrus och nötighet (95 p).

En joker i sammanhanget kommer in som vin nummer 2: Guigal Condrieu La Doriane 2007. Välkommen fröken ananas och herr mandelmassa! Med lite luft kommer det också en del baconfett (jaså det är därifrån det kommer!). Vinet sitter knappt ihop just nu, med en våldsam dos ek och ananasringar som slåss. Jämfört med Domaine Leflaive är detta som en elefant i en systembutik. Kan kanske bli något gracilare med åren? Återigen visar Guigal var extremlinjen skall dras. (hur skall man kunna sätta poäng på detta?)


Scen tre: Rött vin passar bra som eftersläckare
Först ut kommer en av Travkungens favoritproducenter i Bourgogne, Anne Gros med sin Echezeaux 2007. Detta är den första årgången av detta vin som har nått marknaden - vinet har tidigare enbart gjorts för egen konsumtion. Relativt lätt i färgen, kryddig grön doft, lite nya världenkänsla återigen (fick samma vibbar av hennes Hautes Côtes de Nuits). Det sviktar en aning i koncentrationen, och jag börjar få allvarliga misstankar om att Bourgogne 2007 inte är något att lägga i källaren. Eller kan tid skapa koncentration? Säkert 90-91 poäng i alla fall, vilket är lite lågt med tanke på vad denna kostar.

Vikt finns det mer av i nästa vin, som spelar upp en totalbalans som nog slår det mesta ikväll. Och vi som var besvikna på 1993:an... Detta är mycket bättre. Armand Rousseau Mazi-Chambertin 2006. En ganska återhållen doft som blommar ut under kvällen. Mörka bär, mineral, finaste eken i skogen. Doften hamnar på andra plats i kväll, men smaken får pokalen bland rödvinerna. Trots sin ungdom finns det inte en vass kant någonstans. Om jag tvivlar lite på 2007 i Bourgogne, känns 2006 riktigt högklassigt (94 p).
Ett udda vin i sammanhanget är en kanadensisk version av Gruaud Larose, Osoyoos Larose 2004. Ett samarbete mellan fransk och kanadensisk vinnäring - klassisk Bordeauxblend med alla fem fruvorna i flaskan. Det är inte lätt för en ung och lite kantig Bordeauxkopia att hamna bland dessa giganter, och vinet platsar inte alls ikväll. En vanlig fredagskväll med slöstekt biff skulle detta säkert vara betydligt mer tacksamt för (86 p).

Nästa vin delar in kvällens gäster i två läger, där jag oväntat tar australiensarens parti. Detta är mer Rhône än La Mouline 2003. Torbreck RunRig 2003. Ganska grön och örtig doft som jag inte har något emot om det kan backas upp av en fenomenal balans och kraft i smaken. Det är Côte-Rôtievibbar hela vägen med en liten minttvist. Vissa klagar på en lite för utvecklad vanlijarom, men det känner jag för en gångs skull inte. Mitt livs bästa australiensare är ingen större överdrift (93 p).

Och till sist kommer då mitt vin för kvällen. Jag skall inte tjata om Domaine Leroys problem under 2004, vi har trots allt druckit deras vin tre gången på ett par månader nu. Denna gången tar jag med en Domaine Leroy Gevrey-Chambertin 2004, som innehåller en blandning av Chambertin, Latricieres Chambertin och två premier cru gårdar i Gevrey Chambertin. Detta vinet osar av... sexualitet. En högst fertil sådan. Mer explicit än så och det blir plumpt. Förutom denna observation som alla män greppar är vinet väldigt likt den enklare Bourgogne 2004. En aning mer vikt men å andra sidan lite mindre utvecklat. Då skall man komma ihåg att Bourgogne 2004 nästan enbart innehåller vin från Côte-de-Beaune. Det är Bize-Leroy vinstil som lyser igenom. Doften är bedövande och osannolikt komplex. Smaken har samma lite stjälkiga känsla av brända grässtrån och silkeslen Pinotfrukt, men den indiska kryddhyllan är inte så stark i detta vin. En aning syrligare också minsann. Detta är i samma nivå som Bourgogne 2004, men kostar fyra ggr mer. Vinet klarar sej återigen väldigt väl mot tufft motstånd, och skall man mäta antalet Ahhh och Ohhh är det vinnaren (95 p).

fredag 23 oktober 2009

Domaine Charvin 2003 vs Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2006

En klart udda matchning får jag erkänna, men efter ett glas av det rätt galna Charvinvinet var vi tvungna att kalibrera munnen. Frugan vägrar nämligen att dricka mitt hemliga vin för kvällen, Domaine Charvin 2003. Blandning av alkoholskadade hallonbåtar och gammeldansk är hennes bedömning. Jag är lite mer positiv än så, men visst, den där snapskänslan hade jag också kunnat vara utan. Doften är helt magnifik - lätt stallig och ändå mineralisk doft av krossad sten och färsk timjan. Hallonbåtar och finkel.

Men smaken.... Vad har egentligen hänt här. Det är grova bittra tanniner och för hög alkohol. 14.5% på etiketten är nog snarare 16.5% i munnen. Till maten fungerar det inte alls, men i TV soffan börjar vinet ändå att spela på rätt planhalva. Då har vi redan öppnat Pio Cesares Langhe Nebbiolo 2006 och det är kul att reflektera om skillnaderna och poängsättning i allmänhet. Etthundra kronor vs trehundra kronor.


En sak är säker, Pio Cesarevinet (89 p) har en balans som Charvinvinet (86 p) saknar. Charvinvinet har å andra sidan en vacker doft och lång alkoholdriven eftersmak. Vill man hellre ha en vällagad fläskkorv än en lätt överstekt lammfilé? Mina preferenser är helt klara - aromatik och balans - där balans är den viktigaste faktorn. Fläskkorven. Jag tycker Pio Cesarevinet visar en imponerande renhet, med soltorkade tomater och nedlagt båtvarv i doft och smak. Tydlig fruktsyra och ett mineraliskt lyft. Ett gott hederligt vin om än i en något "mindre förpackning" än Charvinvinet.

Jag tycker att Charvin har fått oförtjänt gott rykte. Parker värderar deras vin till mellan 93 - 96 poäng beroende på årgång, och det är det inte värt i mina ögon. I en direkt jämförelse med Vieux Donjon kändes vinet alkoholstarkt, hallonosande och med bristande djup och komplexitet. Nu är frågan vad jag skall göra med mina resterande fem flaskor...

tisdag 20 oktober 2009

Censur på tåg

En av bloggens agenter är ute och åker X2000 idag - och inom kort kommer en uppdaterad lista över vilka vinsajter som blockeras av SJ's nätfilter.

Vi fick nyss ett meddelande från SJ (se kommentarstråden). Det är rätt otroligt att ett inlägg på en liten vinblogg kan sprida sej till SJ på mindre än ett dygn - men så var fallet. Allt skall vara fixat nu och det skall vara fritt fram att surfa på vinsajter - även på svenska tåg. Väldigt snabbt jobbat får jag säga! Jag väntar dock på svar från Travkungen som skall sitta på ett tåg från Göteborg i detta ögonblick.

Hej Alla! Jag jobbar på SJ Affärsutveckling och är ansvarig för tjänsten Internet Ombord. Jag fick nys om ert bloggande och era problem att nå sajter och hoppas kunna bidra direkt här i bloggen. Vi vill inte spärra några sajter och jag kände inte till problemet förrän ni hittade det. Nu har vi konstaterat att när vi bytte brandvägg i förra veckan, så halkade ett förinställt värde med, vilket med automatik spärrar en del sajter. En miss från vår sida som vi är ledsna för, som åtgärdades precis nyss - tack vare er input! Tack!/Med förhoppning att ni kan fortsätta blogga om viner och annat av intresse/ Johan von Porat

Uppdatering 23.00 - Travkungen bekräftar att alla sidor om vin, tobak och spel nu fungerar. A small step for man...

lördag 17 oktober 2009

Léoville Poyferré 2001

På lördagen slår vi dank rejält. Jag rostskyddsmålar en halv stolpe, och anser sedan att en tvåtimmars middagssömn är välförtjänt. Ett glas Tahbilk Marsanne vid spisen och maten börjar ta form. Rösti, skogssvamp och gotländsk frilandsryggbiff (jag antar att det inte bara var ryggbiffen som betade på ängen). Léoville Poyferré 2001?

Jag hade inte en aning om att det är Michel Rolland som står som vinmakare hos Léoville Poyferré. Jag har egentligen inte någon uppfattning om Mr Rolland, men den allmänna meningen verkar vara att han är ett otyg för claretkonnässörerna. Gör han vin som Léoville Poyferré 2001 kan i alla fall inte jag ha något emot den mannens metoder.

Helt tät svart färg, stallig svartvinbärsnickelaktigt doft, finrostad ek. Smaken är tät och tuggig med massor av fina tanniner som signalerar riktigt hög klass. En fullständigt perfekt mat-Bordeaux som inte visar någon årgångssvaghet överhuvudtaget. En grillad ryggbiff och detta vinet sjunger häst och cigarrosande chansoner. Drickfönstret är öppnat!

Detta vinet är på ett mycket lyckligt ställe just nu, och jag är faktiskt lite överraskad. Visst trodde jag att det var ett bra vin, men detta är i min Bordeauxtopp 2009 (92 p). Fullt drickmoget redan, vilket kanske signalerar att detta inte är ett vin att lämna till barnbarnen. Jag köpte denna flaskan för 39 Euro i Amsterdam - men vinet finns faktiskt på SB. Lite dyrare men ändå inte helt ur fas med omvärlden.

Tryffelodling

Hösten 2007 planterade vi sex stycken hasselbuskar med inympat tryffelmycel vid stugan på Österlen. Man får nog se som en trisslott, sannolikheten att få igång en liten tryffelproduktion är inte hög - men bara som källa till konservationsstoff är plantorna värda pengarna. Det är endast svart Bourgognetryffel som går att olda, och man kan välja mellan ek eller hasselplantor. Båda går bra, men hasselbusken växer fortare och blir inte lika stor (man kanske inte bör ha sex ekar på sommarstugetomten).



Plantorna köpte jag av Christina Wedén som är skaparen av svensk tryffelodling på Gotland. Priset per planta var strax under 200 kr/st om jag minns rätt.

Vad krävs för att tryffeln skall trivas? En kalkhaltig mullfattig väldränderad jord, naturligt bestånd av hassel och ek och jämn temperatur. Exakt så här ser det ut på Gotland där tryffeln stortrivs men alla krav uppfylls med råge också på strandremsan mellan Skillinge och Brantevik. Även delar av sydvästra Skåne borde vara idealt för tryffel. 5-7 år efter plantering vet man om tryffeln har tagit sej eller inte. Sen krävs det ju också en hund för att hitta läckerheterna, men det problemet får vi ta senare...

lördag 10 oktober 2009

Chateau Tahbilk Marsanne 2007

Man känner sej verkligen priviligerad av att få sitta och samtala och prova viner med en vinmakare från andra sidan jordklotet. Det känns helt klart annorlunda att korka upp en flaska Tahbilk Marsanne denna gången efter Alister Purbricks genomgång av hur unik deras Marsanneodling faktiskt är. Planterade 1927 är det troligen världens äldsta rankor av den, på global basis, försumbart lilla druvan Marsanne. Dessutom på en plats där skadedjuren heter känguru och inte vinmätarlarv.

Alister berättade att årgång 2002 var den sista som buteljerades med skruvkork, men det kan ju inte stämma? Denna flaskan av årgång 2007 har också skruvkork, och då undrar man om Sverige har fått en egen tappning? Långlagring av detta vin med skruvkork var i alla fall inget som rekommenderades av Alister.

Doften är magnifik. Riktigt bra! En fin petroleumkänsla parad med melonkulor och honung. Den här petroleumkänslan är mer som krossad lerskiffer än gammelrieslings-symaskinsolja. Smaken har en start som är på gränsen till tunn och lite godisaktig. Underlig känsla då eftersmaken kickar in med en lång förförisk citrus och honungsmelon som varar riktigt länge. Men hej, vinet kostar 92 kr och är definitivt värt de pengarna (86 p). Detta vinet är i behov av en bra matmatchning, och kvällens sushi kan tyvärr inte räknas dit.

På tal om Marsanne så svängde jag förbi Travkungens residens i eftermiddags för att visa upp vår Leroyflaska. Han slängde fram ett blint vitvin som fick att smälla av fullständigt (hyggligt kockvin alltså). Jag kände igen vaxljuskänslan, ekfaten och de slingrande citrusoljorna. Det var vit Hermitage, men i en klass som jag aldrig har provat tidigare. Chapoutier Ermitage Blanc L'Orée 1991. Inte ett spår av oxidation, på gränsen till fulländat. Och så var jag ganska självnöjd över att ha spikat ursprunget.

fredag 9 oktober 2009

Bloggens dyraste inköp

Madame Lalou Bize-Leroys imperium är sannerligen som en rysk docka. Min kunskap om Leroy var noll för ett år sen, men efter ett smakprov av hennes Domaine Leroy Bourgogne 2004 var jag bara tvungen att leta vidare. De flesta som provar hennes viner brukar bli som kallögda abstinensmonster, men inte alla. Det finns ett tydligt grönt stjälkigt stråk i vinerna som ger ett motstånd till all renhet och frukt. Jag är i alla fall helt frälst, och tyvärr är det en ganska dyr insikt. Hon kan vara hur mycket stråltant hon vill - bara hon fortsätter.

Den första ryska dockan man möter är negociantdelen Leroy SA. Redan där är vinerna uppe i pris och kvalitetsklass som slår 95% av allt som produceras i Bourgogne. Nästa betydligt mindre docka är Domaine Leroy, som är familjens egna marker. Allt inom Domaine Leroy odlas biodynamiskt enligt "den kosmiska rytmen" som det kallas på baketiketterna. Jag visste inte att det fanns en ännu mindre docka, ett hemligt skrymsle dit få når. Men visst finns det detta i Bourgognes hemliga ordenssällskap. Domaine d'Auvenay är namnet på Lalou Bize-Leroys helt egna marker som producerar viner som hon har 100% kontroll över och som vinifieras i hennes egendom i Mersault. 99% av allt vin som produceras på Domaine d'Auvenay är vitt, men hon har också c:a 0.3 hektar mark på de röda Grand Cru-lägena Bonnes Mares och Mazi-Chambertin. 0.3 hektar - det är ungefär som två normala villatomter det.



Och så kom katastrofen 2004. Den älskade maken dog och druvorna ruttnade av mögel och annat som biodynamiker måste räkna med. Jag har skrivit tidigare om hur hela Domaine Leroys skörd ned klassades till enklast möjliga kommunvin. Men samma sak hände på Madames egendom. Hela skörden från Mazi-Charbertin och Bonnes-Mares såldes som Gevrey-Chambertin AOC och Chambolle-Musigny AOC, vardera. Knappt ett fat från varje mark.



Och visst har jag köpt en flaska av detta 100% Bonnes Mares vin som normalklassat kostar c:a 6000 SEK per flaska. Flaska 253 av 901. Normalt producerar hennes Bonnes Mares plätt c:a 1400 flaskor, men mögelangrepp minskade uttaget betänkligt. Travkungen och jag delade på auktionspriset som var 2000 DKK. Det blir en fest och om inte mr TCA kommer på besök. Lalou-Bise Leroy är en upplevelse för livet. Frågan är vad som händer när hon dör - tanten är snart 80 år gammal. Hon har ett helt magiskt uttryck i sina viner som slår allt som jag har provat hittills. Det var en stor upplevelse att se att det enklast klassade Bourgogne 2004 kämpade till målfotoförlust i den blinda tävlingen mot 100 poängaren La Mouline 2003 förra helgen. Det är alltså inte bara etikettsdrickning.

söndag 4 oktober 2009

Bloggens första 100-poängare

Bloggens första 100 Robert Parkerpoäng är ett faktum när flaskorna avslöjas efter en något hedonistisk middag med Travkungen och S. från Gomseglet. Vinet? La Mouline 2003 från Guigal. Världens bästa vin om man ser till antal 100-poängare genom åren (totalt 9 st).

Då är klockan 3 på morgonen, men kvällen startar redan vid 6-tiden med ett glas Champagne som jag vill utropa som det bästa bubbel jag har druckit i hela mitt liv. Och det är i konkurrens med Salon, Cristal och Bollinger Grand Année. Egly-Ouriet Blanc de Noirs Non-Vintage Grand Cru är gåshudsframkallande. Stor kalkstensdoft med smultron. Smakrymden är oändlig (96 p).

Kvällens vinlista:
Emmanuel Rouget Vosne-Romanée 1er Cru Les Beaumonts 2000
Jean Grivot Echezeaux 2006
Chateau Angelus 1994 (mitt vin)
Domaine Leroy Bourgogne 2004 (mitt vin)
Guigal La Mouline 2003

Alla dessa viner var helt fantastiska med en individuella poäng på mellan 94-100 poäng. Chateau Angelus 1994 faller något under de andra med en snittpoäng på 93. Detta var ändå den bästa flaskan hittills av mina gamla Angeluser, så det säger något om konkurrensen. Kvällens abosluta överraskning var att Domaine Leroy Bourgogne 2004 var en hårsmån från att väljas som kvällens bästa vin. Till slut drog Guigal hem spelet, och jag är väl skyldig Marcel en liten ursäkt.

Guigal La Mouline 2003 öppnas ganska sent på kvällen och serveras vinskåpskall och oluftad. Faktum är att jag upplever den som allra bäst just i det ögonblicket. Det finns så mycket aromer som vill ut ut vinet att man kan plocka nya associationer på löpande band. Det är baconfett ihopknådat med violpastiller och limesaft, smulad grillkol. Smaken är fullpackad men ändå fräsch som en fjällbäck. I det ögonblicket kan jag se vad som krävs för 100 poäng. Tyvärr upplever jag att vinet snarare blir sämre av luften och en högre temperatur. Doften får mer och mer av ekiga kaffe och chokladtoner, och smaken tappar lite i nyansrikedom. Det är högsta volym på alla instrument, och då hör man som bekant ingenting. Fullständigt galet vin som ändå får mej helt på fall trots att jag börjar kladda Aussie i blocket (100 poäng i starten - 95 poäng efter ett tag). 13% alkohol, inget restsocker.

Emmanuel Rouget Vosne-Romanée 1er Cru Les Beaumonts 2000 är en sällsynt fågel på våra breddgrader. Detta är vårt matvin (tack Travkungen för den väl behandlade ankan!). Detta är den varmaste och mest munfyllande av Bourgognerna i afton. Perfekt balans och fullständig knivskarp (94 p).

Jean Grivot Echezeaux 2006 har allt i paketet för att kunna bli en legend om sisådär 20 år. Det doftar starkt av rosor, salmiak och bildäck. Smaken har samma "bränt gräs" känsla som Domaine Leroy. Aromatiskt väldigt tilltalande, men tanninerna får kinderna att kännas som sandpapper (95 p). Jag är storligen imponerad.

Chateau Angelus 1994 står klart ut som den udda fågeln i kvällens sällskap. Denna flaskan känns betydligt mindre mogen än de andra jag har provat, med ett rejält tanninbett i avslutningen. Om man kunde mäta hur mycket ett vin kan osa är detta kvällens tvåa. Vinet är nästan kolsvart och helt fullpackat med läderhandskar och varm plommonfrukt. Som Bordeaux är det enastående, men i sällskap med Bourgogne och Côte-Rôtie är det inte lätt (93 p). Detta lär vara en av årgångarna där Angelus nästan enbart gjordes på merlot, men mesigt är inte det ord man tänker på.

Domaine Leroy Bourgogne 2004 överraskar alla, inklusive mej. Travkungen säger Domaine Leroy efter två sekunder, så typiskt doftar vinerna från Lalou Bize-Leroy. Älvdrottningen. Detta vin har den överlägset starkaste och bästa doften av alla viner under kvällen. Eftersom kvällen blir lång får detta vinet för första gången sitta i glaset under ganska många timmar och det känns som smaken börjar komma ikapp den snudd på 100-poängiga doften. Det finns något vegetabiliskt i både smak och doft som är helt förtrollande, men för full pott krävs det lite längre eftersmak och tyngd. En rejäl poänghöjning är dock på sin plats (96 p).

Tyvärr har jag bara foton i mobilen, och de ser för j-vliga ut. Kanske lägger upp någon bild senare om jag kan trixa till dem något.

lördag 3 oktober 2009

Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet 2007

Jag är verkligen ingen större kännare av vit Bourgogne, men det känns som om poletten börjar trilla ner nu. De ekade vita Bourgognerna passar till nästan vad som helst, utom just fisk. Och vad har jag parat ihop mina Corton eller Puligny-viner med hittills? Efter denna basala insikt börjar mitt samliv med de vita Bourgognerna att bli riktigt skapligt. En annan basal insikt är att ett vin som detta mår väldigt bra av att luftas i karaff, gärna i flera timmar.

Lite nötter i maten gör underverk för balansen när vi smakar kvällens Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet 2007. Det möter upp den ton av rostade mandlar som finns i doften. I övrigt känns vinet väldigt måttligt ekat och rejält friskt. På ekskalan ligger det någonstans mitt i mellan Puligny-Montrachet och Corton-Charlemagne, och det passar mej utmärkt. Det är väldigt ungt såklart, och både doften och smaken domineras av mineraliska äpplen. Helt klart en viss längd också. Trevligt vin, men ord som prisvärdhet skall nog inte nämnas i närheten av detta varunumret (89 p).

Några ord om världskartan: Det blir till att börja om på ny kula pga problemen med utfällning i vinerna. Jag litar helt enkelt inte på de spektra jag hittills har mätt upp. Nu kommer jag att samla ihop de viner som konsumeras för en mätning per vecka. Om jag överfyller varje provrör med vin tror jag att de kan klara en vecka i rumstemperatur utan att förändras för mycket. Projektet lever ännu! Men förvänta ingen ny karta på åtminstone ett par månader...

fredag 2 oktober 2009

Världskartan version 0.1

Det blev väl varken succé eller katastrof, men här är den i alla fall - världskartan av de senast 26 provade vinerna:

Kartan är en PCA plott av deriverade NIR-transmissionsspektra. Att derivera spektra före PCA analysen är ett vanligt sätt att korrigera för hur grumliga proverna är. Och tyvärr visade sej grumligheten vara något som äventyrar hela projektet - i alla fall om jag skall fortsätta frysa proverna. Eftersom det inte finns några kvalitetsviner som är kylstabiliserade hade salter och syror fällt ut i de flesta av proverna. Syrorna är säkert en av de viktigaste parametrarna i analysen, och eftersom jag inte kan mäta på dem i partikelform blir bilden troligen inte helt korrekt.

Om man skall ge sej på en kort analys av kartan i alla fall så kan man säga att skillnaderna mellan vita viner (gröna punkter) och röda viner (röda punkter) var betydligt mindre än vad jag hade väntat mej.

1. Det ser ut som att väl mogna viner (som Clerc Milon 1990 och Ogier Côte-Rôtie 1995) är på väg över i fältet för vita viner.

2. Unga och oförlösta rödviner som Beaucastel 2006 och Rocca Guicciarda 2006 placerar sej i fullständigt motsatt riktning från de mest syrahaltiga och icke-malolaktiskt jästa vinerna som Champagnen och Alvarinhoproverna.

3. Nebbiolovinerna verkar ha hittat en helt egen plats på kartan! Och de ligger helt i motsatt riktning från de röda Bourgognerna, som de ofta liknas vid.

4. Det enda vitvinet som genomgått fullständig malolaktisk jäsning, Neudorf Chardonnay, placerar sej på en helt annan plats än de andra vitvinerna.

Ett försök till visualisering av metoden:

Varje typ av molekyl som finns i ett vin, låt det vara t.ex äppelsyra, citronsyra, glukos, etylacetat, brett eller etanol, absorberar ljus vid olika våglängder. Om man sänder en stråle ljus genom ett vin kommer varje molekyl i vinet att påverka det ljus som till slut kommer igenom provet. Man har då fått ett spektrum som beskriver provets kemiska sammansättning. Ett spektrum i numerisk form är helt enkelt ett absorbansvärde för varje våglängd. Noll betyder att ingen molekyl har fångat upp den våglängden. Ett värde över noll betyder att någon molekyl i provet har fastnat för den våglängden. Storleken på absorbansen beskriver hur mycket av den molekylen som finns i provet. En plott med våglängder på x-axeln och absorbansen på y-axeln kallas för ett spektrum.

Nu kommer PCA-analysen in i bilden. Säg att vi mäter vid tre våglängder och får ett absorbansvärde för varje våglängd. Säg att varje våglängd är en axel i ett vanligt rätvinkligt koordinatsystem (xyz). Då kan vi plotta varje spektrum som en punkt i detta koordinatsystem (ett värde per axel). En punkt i en xyz-rymd. Sen kan vi gå med en ficklampa i detta rummet och lysa på pricken i olika vinklar. Skuggan av pricken kommer att synas på en "duk" som är tvådimensionell (kartan). Vi människor kan inte tänka oss mer än tre rätvinkliga axlar i ett koordinatsystem (tre dimensioner), men rent matematiskt är det inga problem att räkna med ett oändligt antal rätvinkliga axlar eller dimensioner. Varenda av de 3000 våglängder som jag mäter får en egen rätvinklig axel, och varje vin kan då plottas som en punkt i detta ofattbara koordinatsystem. Sen gäller det att "lysa med ficklampan" i rätt vinkel för att få en bra tvådimensionell bild. Allt sker såklart via en mjukvara som optimerar vinkeln på "lampan".

Kort sagt: viner som är lika i sin kemiska sammansättning kommer att ligga nära varandra i den tvådimensionella bild som uppträder. Viner som är olika långt ifrån varandra.

Busenkelt. Men sen drar vi till med en gymnasie-A-derivering av spektra för att dra bort den konstanta absorbans som partiklar i prover medför.

lördag 26 september 2009

Massor av vin

Det märks att kvällarna har blivit längre, det dricks mer vin än på länge. Högt och lågt, men det mesta har varit godkänt. Vi kör i prisordning:

Periquita Reserva 2005: Inköpt till normalpris på Bilka i Köpenhamn för 39 kronor. Helt ren lätt ekad doft med varm plommonfrukt och polermedel. Enkel anonym smak av russin och fikon. Men fullständigt rent och helt klart en viss längd. Utmärkt för en slapp tisdag och klart bättre än Vila Santas tvådagarskalsonger (80 p).

Wittmann Riesling Trocken 2007: Jag gav visst 92 poäng senast vi sågs - och det är inte helt galet fortfarande. Våra gäster blir förtrollade av detta vinet till en fullmatad krabba - men jag vill nog hålla igen poängen till 90. Galet gott för 134 kr fortfarande. Saltstänkta stenar på Koster.

Sen går vi över till den geriatriska avdelningen:

Aldo Conterno Barolo Bussia Soprana 1999 (25o DKK) blir jag inte riktigt klok på. Aldo Conterno måste höra till barriquebrännarorden, för här finns inte en molekyl av rostad ek. Blanda lika delar Tondonia med Simon Bize så har vi detta vinet. Jag vill döma ut vinet som oxiderat och för gammalt, men efter ett par timmar i karaffen uppstår det plöstligt en massa frukt ur ingenting. Doften är inte mycket att hänga i granen, men smaken blir närmast förtrollande efter midnatt (88 p?). De här gammelvinerna behöver ibland lite konstgjord andning.

Michel & Stephane Ogier Côte-Rôtie 1995 (300 DKK) är däremot helt magisk i doften. Det sägs att Côte-Rôtie skall dofta violpastiller, och här är det ingen tvekan. Burgundiskt och helt min stil med tydliga Syrahkännetecken. Eken sitter som en tunn passepartout (sug på den Guigal). Jag blir bara glad. Smaken är på väg att börja rämna med en lite väl dominant fruktsyra. Ett gott hantverk och bäst på lördagskvällen (90 p).

fredag 25 september 2009

Clerc Milon 1990

Är ni också skeptiska till det sydamerikanska köttet som säljs med tre månaders hållbarhet vid 4 grader? Idag hände det för tredje gången att köttet var fullständigt förruttnat inuti den täta påsen. Hur många köttdiskar i Sverige kan klara 4 grader, om ens 8 grader?

Nåväl, kvällens lammstek förvandlades till fläskkotletter och förrättsvinet hälls upp. Hederknyfflar bland hederknyfflar - Domaine Weinbach. Pinot Gris Cuvée Laurence 2005. Jisses vad sött detta vinet är! Som matvin är det en total katastrof och sockermätaren visar hisnande 23.8 g / liter. Det är bara att acceptera att Grand Cru viner från Alsace passar bäst till gåslever eller Creme Brulée. Om vi bortser från detta har vinet en jättefin balans mellan syran, russinfruktigheten och en enorm rymd och eftersmak. Men det känns omodernt att paketera detta som ett torrt Alsacevin. Har jag växt ifrån Weinbach? Eller vice versa? Inga poäng, men gott är det även om sockermolekylerna får mina kapillärer i foten att värka (det är helt sant).


Till fläskkotletterna kommer nästa vin till världskartan - Clerc Milon 1990. Vinet som Parker avverkade som dött redan 2003. I helvete heller! Detta är ett vin som man snabbt känner av som en mogen trevlig cassis-Bordeaux i första sniffen. Sen bara växer och växer det till ett stort vin. Cigarrök, läderhandskar, plommonfrukt, böckling - perfekt balans. Supermoget utan att vara tunt i frukten. Ganska likt Beychevelle 1982 utan spindelväven. Denna flaskan är helt identisk med den jag drack i Schweiz, och det blir en identisk poäng (92). Håll i hatten när min nästa 1989 skall luftas, för den är ännu bättre. Clerc Milon är en av de bästa price/performance man kan hitta i Bordeaux.

Alain Graillot Crozes-Hermitage 2003? Om inte - så för världskartans skull. Detta är fortfarande, i mitt tycke, den sämsta Graillotårgången på 2000-talet (undantaget den katastrofala 2002). Det doftar helt OK - olivolja och bensin. Men smaken dras med samma problem som de få Aussie-shirazer och US-Zinfandel jag har provat. Det är inte sötman, för den känner jag inte ens i detta vinet efter Weinbachvinet. Det är den aggressiva lösgodissyran som ligger och hugger med ispikar i tungspetsen. Artificiellt och fysiskt obehagligt. Jag vill inte tro att Graillot tillsatte syra 2003, men fan vet. Detta är långt ifrån det jag väntar mej från Alain (82 p). Skall bli kul att se var denna anomali kommer att placera sej på klotet.

torsdag 24 september 2009

Franken Silvaner med 2 x Sauer

Än är inte alla viner samlade till min kartritningsövning, men nu ingår det i alla fall två Franken Silvaner i den blivande världskartan. Det är Doktorn som har varit på snabbvisit i Franken och nu frikostigt delar med sej av inköpen.

In min inskränkta världsbild existerar det bara en producent av kvalitetssilvaner, Juliusspital, men det är såklart inte sant när lämnar Systembolagets katalog och går ut i verkligheten. Små producenter med hög lokal efterfrågan:


Vin 1: Rainer Sauer Echerndorfer Lump Grosses Gewächs 2008. Historien om Rainer Sauer är en saga på repeat i vinvärlden. Det är sagan om den entusiastiske sonen som skaffar sej en gedigen vinutbildning hos de bästa producenterna i världen, för att sedan ta över hemmagården när pappan börjar tappa stinget. Vid skördetid plockas druvorna för hand i minst tre omgångar för att bara få med de mogna, inte övermogna eller omogna druvorna. Är man noggrann blir det oftast bra, även med viner.

Vinet är lätt grönt med en djup mineralig och lätt jästig doft som påminner lite om Pommac. Det är i smaken som detta vinet briljerar. Vilket syralyft det finns i detta vinet! Man får den där stora känslan av att stiga in i ett kall katedral. Extremt primärt i smakpaletten, päron och stenkross. Detta måste ha en enorm potential, men bör nog få vila ett par år till nästa gång (92 p).


Vin 2: Horst Sauer Echerndorfer Lump Grosses Gewächs 2007. Släktskapet med Rainer blev aldrig helt utrett, men nog har det en koppling till den förre. Här har vi ett gulare vin som är rejält typiskt för silvaner. Physalis och väl mogna päron, lite fetare i strukturen, högre alkoholhalt. Det känns som om druvorna i detta vin har varit väldigt mogna, kanske lite väl mogna? Inte alls dumt, men kvällens extas ligger i glas 1 för mej (89 p)

tisdag 22 september 2009

NIR-PCA analysis of fine and not so fine wine

Här står de. Två milliliter av alla viner provade den senaste månaden, nedfrysta i små provrör. Domaine Leroy och Fumées Blanches - sida vid sida.


Min vinlaborativa sida har legat avslumrad en lång tid, men detta är det mest ambitiösa projekt jag har dragit igång hittills med målet att skapa vetenskap kring mina subjektiva bedömningar. Vad vill jag göra med mina små frysta prover, och vad är målet med hela projektet? Och vad är NIR-PCA analysis?

NIR står för near-infrared, vilket är den del av ljusspektrat som består av våglängder som är lite för långa för att uppfattas av ögat men samtidigt lite för korta för att kallas infrarött ljus. Om man skickar en NIR-stråle genom en provrör med t.ex vin kommer varje enskild molekyl i vinet att fånga upp våglängder som är specifika för den struktur som molekylen har. Om man sedan mäter skillnaden i det ljus man skickar in och det ljus som kommer igenom har man fått ett NIR-spektrum. Eftersom ett vin innehåller ett närmast oändligt antal olika molekyler kommer spektrat att vara som en skog av olika signaler. Ett fingeravtryck av det vin man har analyserat.
Om detta var något så när enkelt att förstå, är PCA-analys det inte. Jag tänker inte gå in exakt på hur det fungerar, men det är i alla fall en statistisk metod för att hitta likheter och skillnader mellan olika "fingeravtryck". När hela analysen är klar kommer varje vin att vara en punkt i ett tvådimensionellt plan. Viner som är kemiskt lika kommer att ligga nära varandra, viner som är olika långt ifrån varandra.

Som en världskarta av viner helt enkelt. Var placerar sej de olika vinerna? Kan man hitta ett område som ger höga mmm eller RP-poäng? Finns det oväntade likheter mellan olika röda och vita viner? Hur placerar sej ett korkskadat vin? Hur flyttar sej ett vin genom kartan under lagring? Det finns också en risk att det inte fungerar överhuvudtaget. Den som lever får se.

söndag 20 september 2009

Blint hos Doktorn

Det har pirrat hela veckan inför helgens middag med Doktorn. Vi har kommit överens om att servera ett rödvin var av hemligt ursprung och god kvalitet (som om det fanns en risk för något annat).

Jag har valt ut en flaska Domaine Leroy Bourgogne 2004. Det är jag säker på att Doktorn aldrig har provat, och att det kommer att väcka känslor. Detta är vinet som Lalou Bize-Leroy tillverkade genom att blanda ihop 2004 års skörd från Clos de la Roche, Clos de Vougeot, Corton-Renardes, Savigny les Beaune Les Narbantons, Volnay Santenots och Pommard les Vignots. Inte kattskit för att heta Bourgogne AOC. Anledningen till denna anmärkningsvärda nerklassning brukar hänföras till att Lalou var så förkrossad över makens död samma år, men man skall nog inte glömma bort att 2004 var en vinmässig katastrof för biodynamikerna i Bourgogne. Fuktigt väder gjorde att de obesprutade druvorna drabbades av svår röta, och det fanns helt enkelt inte så många friska druvor som de kunde plocka in. Trots att hela skörden från dessa områden blandades samman räckte det enbart till 15.000 flaskor.



Vinet ser onekligen underligt ut. Det är blekt som väl utspädd saft, samtidigt som det är väldigt grumligt. Men vilken doft! Kan detta vara det bäst doftande vin som jag har provat? Doktorn är knappt kontaktbar. Så oerhört mångfacetterat, och med en intensitet som nästan bedövar näsan. Man tas tillbaka till det fuktiga diket där jag som barn högg gångar i den meterhöga körveln. Sen har det visst kraschat en kryddleverans i samma dike. Helt hypnotiserande. Doften får nära 100 poäng, men smaken drar ner vinet till lite mer jordnära poängnivåer. Vinet är onekligen väldigt lätt, och det klarar inte alls av Doktorns tournedos med karl-johanssvamp. Vi ställer undan vinet och hugger in på Doktorns hemligheter till maten.

Vad kan då detta vara? Näsan är fortfarande bedövad av Leroy, så detta vinet upplevs som nästan doftlöst. En del ekbarriquer tränger igenom, och sakta börjar det komma en känsla av dov tung frukt, piptobak, gummi och fernissa. Vinet är mörkt som en vänster-Bordeaux, och känslan av rostad ek för mej fel i geografin. Smaken är mycket stram och kraftfull. Det finns massor av frukt i vinet, men de starkaste kännetecknen är snarare åt tobak/fernissahållet. Jag gissar Bordeaux, men det är en Scavino Barolo Carobric 1996. Jag har aldrig provat en Barolo som har varit så kraftfull som denna - helt otrolig koncentration. Som matvin är detta helt överlägset Leroy (92 p).


Vi sitter sedan och inhalerar Leroy i soffan resten av kvällen. Det är ett helt galet vin. Religiöst diskvatten. Att sätta en objektiv poäng är helt omöjligt, men om hjärna och hjärta skall enas så får det bli 93 poäng. Ett vin att begå brott för, men samtidigt kan jag på sätt och vis förstå att detta inte gärna kunde släppas som Leroy Grand Cru för 8000 kr flaskan.

onsdag 16 september 2009

Landskamp i Alvarinho/Albarinho

Flaggorna vajar i vinden till de två nationalsångerna. Det portugisiska laget som består av Soalheiro Alvarinho 2008 lattjar lekfullt med trasan. Men så har det också pigga ben av av att vara direktkvalificerat till matchen (det finns inte så värst många andra A-landslagsspelare att välja på från Portugal). Spanjoren, Terras Gauda O Rosal 2007, har däremot kämpat sej till sin plats mot en femtontal andra Rias Baixas under vår resa i Spanien i våras. Det var helt klart den bästa spanska Albarinhon på den resan.



Och där gick avsparken. I den kylskåpskalla inledningen är det ganska svårt att skilja lagen åt. Spanjoren är lite gulare i färgen jämfört med den blekgröna portugisen. Både är ruskigt uppfriskande med en fin balans mellan syra, en liten bitterhet och mängder med gröna äpplen. Tur färgen skiljer dem åt, för här kan man lätt blanda ihop korten. Med lite värme i glasen utvecklar spanojen en högre intensitet, lite tuffare bitterhet och lite exotiska frukter. Banan? Jo, nog är där lite känsla av banan men det är OK för min del. Portugisen forsätter sin fräschhetstaktik med utvecklad gräsighet på mittfältet.

Eftersom vi köpte vinerna för sin krispighet vinner Soalheiro kampen på övertid med 88 - 86. Jag tror spanjoren lider lite av att komma från en varmare årgång, samt av att vara ett år äldre. Alvarinho/Albarinho skall nog helst drickas så fort som möjligt efter buteljering. Så var det ju det här med priset... 184 kr för en flaska Vinho Verde är onekligen styvt, men det är så gott att det nästan motiverar det. Priset i Portugal? Sju Euro, inkl. VAT. Kan du vara så att Portucastas AB sätter ett rekord i påslag här?

Liten titt på kartan! Det är minsann inte långt mellan växtplatserna. Det spanska vinet (litet grönt B) växer faktiskt en aning söderom det portugisiska (litet grönt A) - och båda vingårdarna ligger i samma dalgång. Inte konstigt att de var ganska lika i karaktären.

söndag 13 september 2009

Chateau Beaucastel 2006

Denna helgen är en vändpunkt för min vinkällare. Från ett konsekvent påfyllande av källaren har jag sorterat ut en del viner skall lämnas till försäljning. Viner som jag har tappat hoppet om, viner som jag aldrig kommer att välja för en skön fredagsmiddag. Risken känns överhängande att man annars kommer att sitta med en ointressant samling när bara de trista exemplaren finns kvar. Ut åkte t.ex hela samlingen Sociando-Mallet. Inget dåligt vin egentligen, men de pengarna kan jobba bättre och roligare någon annanstans. Jag stod och fingrade på mina Beaucastel också. Skall jag verkligen ge upp hoppet om dessa klenoder?

Inspirerad av Mina Vinares utmärkta inlägg om Beaucastel måste jag bara prova en 2006:a innan jag sätter kniven i ryggen. Och det var en himla tur det!


Doktorn, som är en flitig samlare av just Beaucastel, hade kokat lim på mina kvarlevor om han visste att jag öppnade en Chateau Beaucastel 2006 ikväll. Ett vin som skall toppa sisådär 2030 enligt de gängse teorierna.

Underbart vin. Det finns inte mycket mer att önska från en Chateauneuf. Doften är djupt stenig, lätt vegetabilisk (råa sockerärtor?), en magiskt lagom släng av Framboise Sauvage och läderhandskar. Brett? Nej, eller i alla fall helt i samklang med resten. Smaken är inte alls svårtillgänglig, en ganska hög syra gör vinet friskt och balanserat. Det finns en hel del tanniner men de känns inte som den lagringskrävande sorten. Enormt lång eftersmak av tranbär och röda vinbär. T.o.m när jag kranar ur den sista droppen ur glaset är intensiteten på topp.

Det blir en juckande pudel om Beaucastel. Helgen det vände. Men nu undrar jag verkligen om inte mina 2001:or har legat i en trailer i San Fransisco och stekt. Detta är ju en helt annan planet! Eller vill jag ha mina Beaucastel unga? Se 94 poäng som en aning konservativt.

lördag 12 september 2009

Sociando-Mallet 1995 + Sidekick

Jag har varit stygg mot Sociando-Mallet. Hur kan en amatörbloggare ha något emot en av de stora Parkerfavoriterna i Bordeaux? Vinet som skulle erövra ett 2-3 Cru om klassificeringen gjordes om idag. Men jag är inte helt frälst i den stil som vinet har uppvisat hitills, och även känt ett sting av kejsarens nya kläder. Är det gott med julmustindränkta Lovikavantar?

Men idag blir det avbön och liggande pudel. Eller i alla fall delvis för detta vinet är väldigt mycket bättre än allt annat jag har provat från Sociando. Fantastisk djupröd färg. Doft av grillgaller, svartvinbärsnickel och lite grön cigarrlåda. Inte speciellt mycket ek, eller i alla fall inget som sticker ut från bilden av en klassisk Bordeaux. Med den doften väntar jag på stordåd i smaken, men det vill sej inte riktigt ända fram till 90-strecket. Det finns något skogshuggaraktigt över Sociando-Mallet 1995 som ändå placerar detta vinet utanför cruskalan. Lite väl opolerade tanniner, en svag gleshet i mittsmaken. Men totalt sett en fin upplevelse av balans, renhet och fullständig frånvaro av blöt hund och enbärsdricka. I cru bourgeois landet är detta vin kung! Men att betala samma pris för detta som för t.ex Branaire-Ducru, då är man lite snett ute (88 p).


Så var det det med kvällens side-kick. Kockvinet som nu avslutas framför TV'n. På tal om TV så visade gårdagens "Kändisdjungel" att det finns en botten under botten i kvalitetsskalan. Äntligen fick man dock se Fritiofson nykter, och han verkade berusad även då. Om han nu inte hade smusslat med en BiB i packningen.

Nåväl, vinet i fråga heter Byron Santa Maria Valley Pinot Noir 1998. Den danska vinhandeln präglas just nu av en sak - rea. Den finanskris som knappt märks i Sverige är en hård verklighet i Danmark. Theis Vine har halva sortimentet på rea nu, även om normalpriserna är lite orealistiskt höga ibland. Detta vin kostade 60 kr... En åldrad helt okänd Pinot Noir från US. What the hell!


Jamen, detta är ju bara ett helt enastående bra vin. Superren pinot som har flödat över kalla flintstenar ner i flaskan. En skätt soltorkade tomater och clementinskal. Jag tycker detta smakar väldigt nära en Robert Chevillon Nuits-St-Georges Travkungen bjöd på en gång. En gigantisk överraskning, och ett bättre vin än huvudvinet ikväll (89 p med bud på högre - två flaskor kvar)

Uppdatering 22:00: Vinet tog slut så vi plockar upp en flaska Camille Giroud Vosne-Romanée 2003 till eftertexterna. Nope, detta vinet kan inte sätta jänkaren på plats. För luddigt och russinfruktigt. Massiva doser av ekig gräddkola motsäger faktan att faten i USA är smaklösa i en filosofisk mening. Rätt gott ändå (85 p).

måndag 7 september 2009

Le Moulin des Nonnes 2007

Tycker lite synd om svärfar när han korkar upp flaska nummer två av kvällens vin Le Moulin des Nonnes 2007. Förrättsvinet var oxiderat och den första flaskan av Minervoisvinet ovan doftade sump och gamla avloppsrör. Flaska nummer två doftar precis som den första.


Det är doften som är värst - och den påminner om den doft som ett gammalt vattenlås med lagrade hårbollar kan erbjuda. Gamla oluftade element som får möta atmosfären. Det är metalliskt och svavelhaltigt. Det smakar en aning bättre än det doftar, men det är svårt att dricka vin utan att andas. En så reduktiv doft borde man kunna vädra bort, men det visar sej stört omöjligt.

Årgång 2006 släpptes under hösten 2008, och fick då bra omdömen av bl.a. BKwine (14 p), Göteborgsposten (4 fyrar) och Kronstam. Det är uppenbarligen något som gått alldeles på tok i den nya årgången. I retur! 70% Syrah, 30% Mourvedre. Ekologisk odling och förslutning med skruvkork. Kan det vara korken som är för tät? Eller har de tappat hela sulfitburken i vinet?

Detta vinet blev faktiskt stoppat av SB pga att vinet inte stämde överens med det varuprov som låg till grund för lanseringen. Men sedan frisläppt igen på oklara grunder - det senare troligen ett felaktigt beslut.

lördag 5 september 2009

Smaken är som baken

Ibland är jag mer positiv än min medmänniskor. Det gäller bland annat Neudorf Chardonnay Moutere 2006 som jag hyllade i förrförra posten. Travkungen kom förbi dagen efter och fick prova ett glas - och hans dom var hård. Ekad tuttifrutti var hans omdöme. Jag kände överhuvudtaget ingen tuttifrutti, men väl en del exotiska frukter som mango och persika. Jag tycke att eken var synnerligen väl formad runt vinet, betydligt bättre än hos många överekade Bourgogner. Vi var inte speciellt överens om det heller. För mej är det vinet en av de största vitvinsuppleveslerna under detta året - tänk så olika man ka se på saken.

Samma scenario upprepas ikväll när jag skruvar upp en flaska Roodeberg White som fördrink till en utgång på stan. Ett enkelt budgetvin som serveras kylskåpskallt. Jag tycker vinet är ovanligt balanserat med en fin citrusskärpa, smakfull ekbehandling och en del av de där exotiska frukterna. Helt klart en kandidat för 84-85 poäng. Doktorn tycker det är avskyvärt, också med hänvisning till tuggummismaker. Om ni vet med er att ni inte gillar exotiska frukter i vin, bör ni således undvika både Neudorf och Roodeberg. Jag har uppenbarligen inga som helt problem med det.

Det har varit lite dåligt med kvalitetsvin de senaste dagarna, men snart lugnar fritiden ner sej och de härliga höstkvällarna kommer. Men det har i alla fall inhandlats några flaskor. Av en slump var det tre flaskor Clerc Milon 1990 till salu på vinforum när jag kom hem från Schweiz. Handeln av dessa tarvar ett par reflektioner:

1. Med en Parkerrating som lyder "87 p, Old" är Clerc Milon ett stendött vin för alla de som köper och säljer vin för att tjäna en krona. Sen spelar det ingen roll att vinet är helt på topp nu, med många mil kvar i tanken. Eller att Rothschild själva håller Clerc Milon högre än självaste Mouton Rothschild årgång 1990. Priset är lågt, i nivå med primörpriset för 2008:an. Tacka gudarna för Cellartracker!

2. Många ligger och småhöjer sina bud med fem kronor i taget. Det gör att man nästan med 100% säkerhet vet vad maxbudet är när auktionen avslutas. Då glider man in ett par sekunder innan och lägger på en tia - och plockar hem vinerna. Många auktionssajter utökar budtiden automatiskt när ett nytt bud kommer in, men inte vinforum. Lite fult kanske.

onsdag 2 september 2009

På resa

Vårt huvudkontor ligger i Schweiz, så det har blivit några resor dit på sistone - den senaste i början på denna veckan. Det görs en hel del riktigt bra vin i Schweiz, men när man är på tjänsteresa finns sällan utrymmet att gå och skrota i vinaffärer. Flygplatsen är ett stort skämt - vad sägs om drygt 1300 spänn för en Giscours 2006? Jag vill ju bara ha en flaska till av ett Petite Arvine-vin...

På det lilla hotellet vid sjökanten dyker så ett ljus upp i bedrövelsen. Vinlistan är gammal och säkerligen inte uppdaterad de senaste 10 åren. En flaska Clerc Milon 1990 för 52 schweizerfranc? En snabb omräkning ger ett pris på 350 kr. Och visst finns vinet kvar i lager! Det är helt enastående bra, fullmoget som siden med en kraftig och en fin cabernetfrukt (92 p). Långt ifrån det requiem som Parker förutsåg i sin rating och en dröm till solnedgången över Mont Blanc. Jag tycker kanske att 1989:an är ett litet strå vassare - men det är petitesser. Det är inte ofta men ibland dyker de upp - vinlistor som inte har upplevt prisutvecklingen på vin de senaste 10-15 åren.

I övrigt kan jag inte låta bli att förundras av rapporterna från det senaste nyhetssläppet. För mej som nästan enbart handlar vin i Danmark låter det nästan osannolikt. Här åker folk i tiotals mil för att handla en kvoterad flaska av en fullständigt okänd Vacqueyras. När kan det passa att ta fram en dylik klenod? Jag kommer aldrig att glömma baklängesstormningen av kassorna när det helt unika Trittenheimer Apotheke släpptes. Nog har vinjournalisterna stor makt över efterfrågan, men kan ingen ta ett steg tillbaka och se dårskapen. Skrota monopolet nu.