Vi installeras i soffan med lite snittar och ett glas förtjusande "bubbel". Våra vinpavor tas fram i ljuset. De vankas en ganska intressant provning - tre olika årgångar (2003, 2004 och 2005) samt viner från tre olika kvalitetsnivåer (kommun, 1:er cru samt grand cru) skall provas! Men jag kan inte slita blicken från mitt champagneglas - eftersmaken vill liksom aldrig ta slut. Det är kondenserade snäckskal och ung lasersvärdssyra över hela linjen... Vinet är en Cristal 2002. Gangstarapparnas förstaval. Travkungen förnekar sej inte - och det är bara att tacka för möjligheten att smaka ett "ouppnåeligt" vin, dessutom presenterat lite i förbifarten.
Provningen av de röda sker öppet, med och utan mat till. Eftersom vinerna provas parallellt blir det en jämförande provning:
Camille Giroud Vosne-Romanee 2003: Det tätaste och mörkaste vinet av de tre. Visar en del mineral i doften. Mycket solmogna jordgubbar, portvinstoner och en del restsötma. Säkerligen ett skolboksexempel på den varma årgången - men tyvärr blir mitt vin rejält frånåkt i provningen. Vinet saknar struktur och komplexitet jämfört med de andra. Inte dåligt, men väldigt likt saft och utvecklingspotentialen känns minimal.
Maréchal Pommard La Chanière 2005. Wow!! En förföriskt komplex doft av rosor, blåbär, gummi och en ton som jag får till "avbruten maskros". Vinet har en ganska kraftig tanninstruktur, och kan upplevas en aning hård. Smaken hänger kanske inte riktigt med i doften, men detta är ett vin som kommer att vinna extremt mycket på lagring. Ett kanonvin!
Tollot-Beaut Corton 2004. Lättast färg av de tre. En klockren ton av smultron dominerar doften, tillsammans med en del svaveltoner (krutrök). Detta vinet har en elegant framtoning, men känns en aning för snällt. Någon runt bordet utnämner vinet som slampigt. En annan klagar på en grön ton. Jag tycker det är kanongott - men det slår inte det föregående vinets charm. Till den robusta maten är detta vinet som passar sämst.
Till efterrätten serveras ett kanadensiskt icewine, Gehringer Rielsing 2007. Ett vin jag inte vet något om - men det var som en efterrätt i sej själv. Till kaffet kommer nästa överraskning: Domaine de La Romanée-Conti 1979. Fast det är inget DRC-vin, utan en Fine de Bourgogne från samma egendom. 1979 var en katastrofårgång för DRC, och nästan hela produktionen förvandlades till vinsprit. Vi dricker således destillerad Romanée-Conti - kan man tänka en mer hedonistisk tanke? Spriten tappades ur faten under 2004, och har således 25 år på fat bakom sej. Det smakar alldeles förträffligt - men om det är kvaliteten på spriten eller min fascination av etiketten är svårt att säga. Fast spelar det någon roll....
2 kommentarer:
Jag har druckit Marechal 1999 ett par gånger, och det är en utmärkt god och fruktig och nästan färdig bourgogne. Den är dock inte särskilt komplext, så för mig är det "ett bra kommunvin". 2005 kanske är ännu bättre?
Jag har ingen tidigare erfarenhet av varken Marechal eller Pommard - men jag blev faktiskt imponerad. Höll utan tvekan jämna steg med det nästan dubbelt så dyra Cortonvinet! 2005 är nog rätt bra årgång också.
En kommentar också om Camille Giroudvinet: detta var den första årgång jag har testat från det nya "amerikanska" styret. Det har varit lite gnäll över att vinerna gjorts snabbmognande och "ofranska". Det kan nog ligga något i det - de gamla CG vinerna kunde man inte ens titta på innan 10 års ålder. Detta vinet var nästan i nerförsbacke redan...
Skicka en kommentar