torsdag 1 januari 2009

Léoville Las Cases 1981

1981 var som en lång nyårsafton i Bordeaux - men av det märkte vinslotten intet. Ingen kunde veta att väderförhållandena, tillsammans med en ung vinkritiker från USA skulle förändra Bordeaux från grunden under 1982. Men under 1981 var det ingen som kände till Robert Parker, och vinmakningen gick väl på i vanlig stil efter en lång rad mediokra årgångar.

1981 ansågs som en lovande årgång, speciellt i ljuset av de närmast föregående. Vädret var ganska hyggligt, men massiva regn under skördeperioden spädde ut vinerna, och då ingen ens hade hört talas om omvänd osmos blev en stor del av vinerna tunna, syrliga och snabbmognande. På Léoville Las Cases lyckades man tydligen dock väl under omständigheterna - och 1981 Leoville Las Cases blev senare utnämnt som "wine of the vintage" av Broadbent.

Nyårsaftonens magnumbutelj av Léoville Las Cases 1981 inköptes i höstas på Vinforum - och nog hade jag denna kvällen i åtanke redan då. Flaskan har stått upp i en månad före denna kvällen att få ner allt sediment till botten. Hur skall man egentligen närma sej en sådan här flaska? Ganska många av omdömena på Cellartracker indikerar ett vin i allvarlig nedförsbacke - men detta är ju en magnum...


Vinet dekanteras c:a två timmar innan gästerna kommer och hälls tillbaka på flaskan igen. En liten slatt avsmakas, vinet är ganska stumt och lätt - men onekligen St Julien så huset skakar.


Bubblet sprutar och gästerna glammar när oxfilén bärs in på en bädd av kantareller. Vinet hälls upp och vid en första sniff så känns vinet nästan korkskadat. Men det är bara cederträkaraktären som är så dominerande att det nästan tangerar TCA-känslan. Det är onekligen en relativt lätt version av Las Cases, men allt som man väntar sej är på plats. Cigarrlådan lugnar sej efter ett tag, och stora mängder svarta vinbär fyller glaset. Vinet är gott men det saknar intensitet, längd och syrligheten tar lite för stor plats. Är det mer luft som skall till?

Jag tömmer buteljen i den största tillbringaren huset hava och snurrar runt i frenesi. Vid första omserveringen kommer omdömet från publiken: vad är detta för vin, det är mycket godare än det första... Nu sjunger det verkligen i glaset! Och det blir bara godare och godare för varje glas.

Summa: en mycket trevlig upplevelse, ett moget aristokratiskt vin framplockat vid ett perfekt tillfälle. Kan dock tänka mej att det inte skulle dominera i en vertikalprovning, den lätta finstämda touchen ger inga poäng när man inte får det ensamt. Dagen efter står ett ensamt halvfullt glas kvar bland serpentinerna, och jag kan inte låta bli att stoppa ner näsan. Och minsann - visst är vinet precis lika bra som igår om inte bättre. 12 timmar efter servering! Så om ni sitter på detta vinet i källaren, lufta länge!

2 kommentarer:

Niklas Jörgensen sa...

Bordeaux regerar ;-)

MMM sa...

Till lite uppsträckt nyårsmat finns det inget annat!