söndag 15 februari 2009

Maréchal Pommard 2005 vs. CastelGiocondo 1999

Ikväll kommer att bli en omvälvande kväll: dels kommer ett nedskrivet vin få en gruvlig come-back - dels kommer våra vinprovarkunskaper att framstå som obefintliga.

Doktorn med fru är inbjudna hem till oss, och jag har bett honom att ta med ett "hemligt vin". Själv kör jag undercover-dekantering av en Maréchal Pommard La Chanière 2005. Vinet som fick mej så på fall under en Bourgogneprovning tidigare i år.

Mitt vin är först ut på banan - och undersöks grundligt av gästerna. Jag kan säga att i princip alla vinregioner i Europa är med i diskussionen, utom just Bourgogne. Till slut hamnar nog gästerna i Bordeaux - alternativt sydvästra Frankrike. Hur smakar det då denna gången? Vinet är väldigt tätt för att vara en Côte de Beaune, och det osar av en komplex blandning av fin hallon/jordgubbsfrukt, gummi och en hel del ek. Smaken är minst lika bra som sist, men vinet känns tuffare än förra gången. För att inte ge onödiga ledtrådar serveras vinet i Bordeauxglas, och det förändrar definitivt vinet åt det tuffare hållet. Jag kan förstå att man kan ledas bort från Bourgogne, men det finns en pepprig Pinotton som jag aldrig skulle placera i Bordeaux. Men då vet ju jag vad som är i glaset! Oavsett så är vinet väldigt bra för sitt pris, men bör lagras.


I Doktorns hemliga glas är det helt andra bullar. Vinet har ett moget utseende och betydligt större doft. Un grand vin? Doften är komplex med allt som jag normalt sett placerar i mogen Bordeaux. Det finns en animalisk touch, kryddhylla, lite läder och en typisk ekton från ett vin från den högre delen av cru-skalan. Smaken är nästan sammetslen med en lång helt integrerad smak. Jag drar så klart till med Bordeaux - men vinet känns lite för lätt för Paulliac och inte tillräckligt carbernetdominerad för S:t Julien. Margaux? Jag sitter och fumlar med poänglådan - och detta är definitivt värt en bra bit upp i 90-poängsdelen. Jag är som ni förmodar helt ute och cyklar - vinet är en CastelGiocondo Brunello di Montalcino 1999. Tänk vad de där ekbarriquerna kan luras.

Vilken skillnad det är på detta vinet och den trötta 1997:an vi drack för ett par veckor sen!!! Detta vinet är så otroligt mycket bättre - och med största sannolikhet den bästa Brunello jag har provat (där åkte nog Talenti ned från tronen). 1997:an hade kollapsat under ekfaten men denna bär upp 3 års ekfat som ingenting. Det är ingen slump att Doktorn valde just detta vinet - han hade också läst vår kyliga recension. Jag antydde då att detta är en budget-Brunello - men det stämmer knappast längre då släppriset nuförtiden ligger på mellan 400-500 kr. Mitt åt.

Doktorn korkar upp flaskan på plats och vinet serveras helt utan luftning. När kvällen fortskrider och vinet blir genomluftat tycker jag snarare att det tappar i intensitet - och de där ekfaten tar allt mer plats på komplexitetens bekostnad. När vi avslutar slattarna framför TV'n upplever jag det inte längre fullständigt självklart vilket som är kvällens vinnare. Kan kanske ge en antydan hur denna matchen skulle sluta om den skulle upprepas om 5 år... Jag hade i alla fall inte väntat alltför länge med att öppna 1999:an om jag hade någon i källaren (vilket jag har).

4 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant att än en gång se hur lurigt det kan vara med blindprovningar! Vad tror du kan vara ett vettigt drickfönster för La Chanière?

MMM sa...

Med tanke på att det är en 2005:a och kraftfullheten i vinet så tror jag att det klarar 10 år utan att blinka. Jag tror det räcker med 1-2 år för att få ett positiv effekt på ektonen som var lite väl dominant i denna flaskan (upplevde det inte alls så starkt i förra flaskan). Lite otypisk Bourgogne i nuläget - men riktigt riktigt god!

Anonym sa...

Jag provade 1999 års version av La Chanière sent i höstan o den tycker jag låg på toppen. 05 bör nog klara ett par år längre.

MMM sa...

Tack Mikael, det låter lovande! Det finns en del flaskor kvar för de som vill följa med.