När Santa Ducs Gigondas klockar in på nära 17% alkohol flyr i alla fall jag hellre till deras utmärkta Côtes du Rhône Les Quatre Terres. Ikväll skall vi prova Santa Duc's billigaste röda vin - Les Plans Vin de Pays de Vaucluse 2006 - och se om trenden håller i sej.
Lite hårda data: 49 kr, 12.5% alkohol, Carignan/Grenache, endast ståltankar. Ugens Hit i Jyllands Posten.
Vi öppnar med ett glas Rotari Brut Riserva 2004, som visar sej vara allt annat än min melodi. Det är kemisk tuttifrutti och alkoholstank - noll elegans och längd. Något mot mördarsniglarna i sommar? Det finns betydligt bättre bubbel för hundralappen.
Tillbaka till Santa Duc - betydligt bättre doningar! Det doftar fint mörkfruktigt av björnbär och blåbär. Smaken är inte helt olik Barral Jadis - jag hittar klara toner av de himmelska smatterbanden även om de inte är riktigt så uttalade som hos Barral. Komplexiteten är inte heller riktigt i klass med Barral - men å andra sidan är detta vinet betydligt mer tanninhaltigt och mer lämpat för köttbiten. Syror och mineralitet är i fin balans. Ugens hit kan nog bli sommarens hit - speciellt om den svenska kronan kommer tilbaka från leksakspengarnas land.
3 kommentarer:
Santa Ducs Gigondas ligger mig veterligen på 15% alkohol (årg 2006), vilket inte är speciellt uppseendeväckande när det rör sig om viner från området. Jag tror misstaget många gör med dessa alkoholstarka macho-viner från Gigondas och CdP är att konsumera (och döma ut dom) när de är på tok för unga. Har testat 10-15 år gamla Gigondas-viner som utvecklats till något helt enastående, även i fall där jag varit ytterst tveksam till vinerna i sin ungdom.
Den riktiga alkoholhalten brukar inte riktigt stämma med uppgiven alkohol. Har för mej att Hautes Garrigues 2003 blev uppmätt till 16.7% (15.8% på etiketten) - men om det är helt sant vågar jag inte svara på. Gamla Gigondasviner har jag kvar att uppleva - en Goubert2001:a tronar som det enda halvgamla exemplet. Den var iofs bara på 14%, och hade nog redan passerat sin topp.
Instämmer med Laffen! De här mörka och bråkiga vinerna behöver framför allt tid, minst sju år är en bra början. Det är lätt gjort att döma hårt på ett tidigt stadium (Les Gouberts prestigecuvée sticker ut från resten med sin italienskt inspirerade fatbehandling).
När vi bodde på Domaine de Cabasse erbjöds möjligheter att dricka 1990 samt flera andra nittiotalare. De hade mognat ut väldigt fint, onekligen portlika men komplexa och goda...
Skicka en kommentar