söndag 31 maj 2009

Medelprisad ekchardonnay

Det är lite lustigt - med rödviner är jag lika bakåtsträvande som ett dragkampslag. Restsocker och ekvaniljstaliban. Men jag har abslout inga problem med tokekade nya-världen -chardonnayer. Även i en tid då ekade chardonnayer är ungefär lika hippa som glenn killingskämt.

Allting med smör på passar utmärkt till ekchardonnay - och idag gör vi en repris på förra årets Neudorf Nelsonprovning. Ångkokt svensk sparris med mandelflarn brynta i stora mängder äkta smör. Några korn flingsalt och citronsaft på toppen.

Vi börjar dock med en halvbutelj Pol Roger Brut Reservée NV i solskenet. Denna champagne har vi druckit otaliga gånger tidigare, men aldrig bloggat om. Champagne är kanske inte min största passion i vinvärlden - men denna champagne brukar infria alla mina förväntningar. Det är brutalt torrt, kritigt och känns en klass bättre än de övriga NV-varianterna i samma prisklass. Kvällens flaska känns helt annorlunda är vad jag hade väntat mej - och jag undrar hur länge den egentligen har stått på förortsbolaget.


Vinet känns utvecklat med toner av lite mer mogna äpplen an vad som brukar vara fallet. Kanske det är mognaden som gör att jag inte upplever den lika torr som vanligt. Å andra sidan har den utvecklat en magnifik eftersmak full av mineraler. Vore kul att veta när den egentligen hamnade på flaska (det verkar inte vara möjligt att utläsa).

Tillbaka till ekbomberna. Två viner dricks parallellt


Glas 1: Beringer Stone Cellars Chardonnay 2007
Vinet känns anemiskt i förhållande till bordsgrannen. Väldigt anonym godisaktig doft utan några större ektendenser. Syran i vinet är väldigt hög och lite skarp och det känns som att de inte har kört hela det malolaktiska programmet. Eken märks mer i smaken än i doften. Men det är inte den där smöriga exotiska eken, utan vinet smakar mer.....trä? Det är inte motbjudande på något sätt, men mycket intetsägande. Visst kostar den bara 79 kr men lite mer tjong hade inte skadat (80 p).

Glas 2: Catena Chardonnay 2007
Full throttle ekchardonnay i högform. Väldigt smörigt, visköst med klassiska tropiska frukter. Eftersmaken är på pricken som att dricka upp lagen från en burk inlagda päron. Jag hade gärna sett lite högre syra och lite mindre päronjuice, för det tar överhanden helt. Nu ligger vinet och tangerar "lättdrucket". Det utklassar Beringervinet, men jag är nog ingen återköpare (85 p).

Inget av vinerna har något som ens påminner om mineralitet, och det är nog där som den stora skillnaden ligger mellan dessa och den sagolika Neudorf Nelson. Det är en stor skillnad i kvalitet, och en viss skillnad i pris också även om den senare reas ut för tillfället.

onsdag 27 maj 2009

Saint Clair Pinot Noir 2007

Äntligen möttes vi - jag och Pinot Noir från Nya Zeeland. Men det var inte ikväll - utan för någon månad sen på en större bjudning. Värdparet hade lagat Anka à l'Orange till ett helt kompani och ställt fram en blandande flaskor av Bouchard La Vignée 2007, Labouré-Roi Bourgogne Rouge och kvällens Saint Clair Pinot Noir 2007. Den inofficiella smakkampen var avgjord på två sekunder. Vinet från Nya Zeeland förnedrade sina franska medtävlare. Speciellt avklätt var Bouchardvinet som jag tyckte var direkt dåligt - med nästan obefintlig doft och smak.

Jag har tänkt en del på denna glatt prissatta nya zeeländare efter den upplevelsen, och som ett led i min bloggbreddande anda passar det bra att göra ett återbesök. Det var ju en hel del rättmätiga påpekanden om min ensidiga källarplanering efter inventeringsposten. Denna gång får vinet spela utan dåliga medtävlare, och till en kycklingsallad.



Vinet doftar i alla fall väldigt bra! En liten ton av vanilj/banan skiljer detta från en bättre Bourgogne. Helt superren Pinotkänsla, lite svedda grässlänter, en knivsudd curry och en del gröna stjälktoner (som jag nästan kräver i Pinot). Håll i hatten - det finns helt klart element som påminner om Domaine Leroy Bourgogne 2004. Skulle kunna sätta en slant på att Saint Clair inte heller avstjälkar.

Det smakar knappast Domaine Leroy dock. Lite för sött och enkelt, även om det finns en del trevlig struktur och lyftande syra. Blir nästan lite sur på det där sockriga i eftersmaken (4 gram/liter). Känns onödigt på något sätt när resten av vinet är så bra. Det blir trots allt en solid 85 poängare till slut - vilket får anses som väl godkänt för ett vin under 100 kr. Skippa sötman och styr upp smaken lite bättre så är jag inte främmande för 90 poäng... Doften är nästan där redan. Inte alls en dum bloggstart för Pinot från Nya Zeeland!

måndag 25 maj 2009

España por favor

Nyss hemkommen från en vecka i Spanien borde man kanske kunna berätta om nyupptäckta vinområden, exceptionella vinmakare och nyinköpta fynd. Men så var det ju det med att hålla barnen på gott humör också - och det funkar dåligt i pencillinfyllda källare. Således bedrevs tiden mest som badvakt under ett palmträd - där jag också kunde konstatera att San Miguel faktiskt smakar bättre ju kallare den är. Det påstås att ölen innehåller humle, men det måste vara i homeopatiska doser.

Nåväl - det var en väldigt skön vecka - och vi drack också en hel del vin tillsammans med min systers familj som vi delade hus med. Men med en snitttemperatur på 30-35 grader i skuggan blev det mest vitt vin, oftast till allehanda mollusker från havet. På det viset fick jag en rejäl rundtur i Rias Baixas - Albariñho country. Det var verkligen stor skillnad i stil på de olika producenterna - allt från fatavrundade Chardonnaykopior till stålhårda vegetabilier. Bäst under resan var utan tvivel nedanstående flaska Terras Gauda 2008 (här ser jag också bevis på att det var våra barn som ritade på linnedukarna).

Rödvin? Jodå, vi provade i princip oss igenom hela stormarknadens utbud av spanska viner mellan 8 - 25 euro. Jag har inte ens alla namnen dokumenterade - men generellt föredrog jag vinerna från Rioja över Ribera del Duero. Bäst under veckan var en flaska Montecillo Gran Reserva 2001. Den skulle jag gärna prova igen under mer normala förhållanden! Mest udda var en flaska Viña Tondonia Reserva 1999. Jag trodde den var defekt - men tydligen skall den smaka terpentin och oxiderade fikon (enligt svågern då). Som ni hör kan jag knappast kallas Spanienexpert.

lördag 16 maj 2009

Graillot vs Delas vs Carignan

Dagens laguppställning står och stretchar på köksbänken efter genomförd dekantering. Alla tre viner är intressanta - var och en på sitt sätt:

Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005, hur har vinet utvecklats av två år i källaren?
Alain Graillot S:t Joseph 2007, är det mer drickbart än hans Crozes 2007?
Roc des Anges Carignan "1903" 2006, vad i hela friden är detta?
Till vinerna äter vi en urskuren harsadel - Syrahvinernas hemmabana.

Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005 har lagrats sej till en rödare nyans än vad jag minns från när vinet var nytt. Det är rejält svårstartat och kräver ett par omhällningar för att överhuvudtaget dofta något alls. Sakta stiger det ljusa frukter till ytan, såsom lingon och lätt omogna hallon. Les Launes ligger ofta och balanserar på en knivsegg från att kallas tunt - och även detta vinet är onekligen lätt i stilen. Bussigt är allt vad detta vinet inte är - och jag gillar det! Fin balans, elegant, väldigt läskande, men lite väl okoncentrerat för att få en outstanding rating. Vinet har tappat lite av den urtypiska Syrahtonen, utan att fylla upp med lagringstoner. Det är troligt att detta vinet kan vinna en hel del på att lagras ett par år till - men något 10-årsprojekt är det inte. (86 poäng).

Alain Graillot S:t Joseph 2007 äter Les Launes till frukost, den saken är klar. En helt annan koncentration och definition. Det smakar Graillot och gillar man det så älskar man detta vinet. Vitpeppar, blåbär, lite tjära - allt superrent och kristallklart definierat. I de flesta årgångar är Graillots Crozes bättre än hans S:t Joseph - men i årgång 2007 vill jag hävda motsatsen. I alla fall för direkt konsumtion. Den där Crozen vi provade var direkt fientligt syrahaltig - S:t Joseph vinet har en betydligt större kropp, lägre syra men utan att tappa något av skärpan. Detta skall jag köpa mer av! (90 poäng).

Roc des Anges Carignan "1903". 100% carignan från gamla stockar, VdP des Pyrenées Orientales. Tät blåröd ung färg. Kraftig tung alkoholstukad (14.5% alkohol) doft av mandelmassa och blåbärsglass. Alla känner igen smaken, men har olika referenser till vad det är. Öronbarnet minns täcksmaken av 70-talets Kåvepenin - jag tycker det är syntetisk blåbär (Klings Blåbärsputte - om någon har ätit den?) - en annan minns när dottern hade spytt upp en hel påse lösgodis. Kraftig restsötma och osande illasittande alkohol. Inte alls min stil och 285 spänn åt h-e. (inga poäng).

Men Alain Graillot.... Mmmmmmmmmmmmmm!
PS. Nu reser vi till Spanien i en vecka - räkna med noll aktivitet på bloggen DS.

tisdag 12 maj 2009

Juliusspital Silvaner vs Alvarinho

Det är kanske lite krystat att jämföra en Franken Silvaner och en Alvarinho från Portugal, men det är de två flaskor som står öppnade i vår kyl. Det är ganska imponerande att ingen av vinerna visar några trötthetstecken, trots fyra dagar i kylskåp. Skulle nästan vilja påstå att Silvanervinet t.o.m är en aning bättre nu än i fredags. Det är det inte många rödviner som fixar.

En sak är säker - dessa två viner är väldigt olika i stilen - och det framhäver vardera vinets karaktäristika på en pikant sätt. Som internutbildning och kompetensutveckling av mej själv är det givande.

Vi startar med Soalheiro Alvarinho 2007. Fortfarande mycket friskt och heltorrt i stilen, man tänker sej nästan vinet som en reklamfilm för nyduschade gröna äpplen och krusbär. Jag har fortfarande samma blandade känsla av tveksamhet och fascination. Det är himmelskt rent och intensivt i sin äpplighet att man kan bara blunda och tugga i sej en definition av fräschhet. Sen kommer överjaget och pekar på att det nog borde vara mer komplext för 184 kr. För visst är det ganska enkelspårigt i jämförelse med glaset bredvid...

Juliusspital Silvaner Kabinett Trocken 2007 doftar en konsumpåse med saker. Honung, lite petroleum, kaprifolblom, mineral. Smaken upplevs som halvtorr i jämförelse med första glaset - men sockerhalten uppmäts till bara c:a 2 gram / liter (en normal halvtorr tysk Riesling innehåller c:a 30-40 gram / liter). Syran är lägre än glas 1 - och tävlingen "längsta eftersmak" förlorar den till Alvarinhovinet. Förra gången vi provade detta vinet hängde jag upp mej på en tilltagen beska - men samma beska känns inte alls malplacerad idag. Lite högre koncentration och segern hade varit given. Skillnaden mellan Kabinett och Grosses Gewächts är trots allt ganska stor.

Svårt att utse en vinnare! Trots alla skillnader känns det som om de spelar i samma kvalitetsliga (runt 85-86 p). Vi dricker vinerna till en ungsstekt kyckling med rökt fläsk och couscous - och den matchen vinner i alla fall Juliusspital. Hade vi upprepat matchen med skaldjur hade nog resultatet varit vice versa.

Angående poängsättning av viner på bloggen så vet jag inte riktigt hur jag skall göra. Å ena sidan är det ett subjektivt trubbigt verktyg - å andra sidan är det lättare att ge en känsla av var på kvalitetsskalan man upplever vinet. Annars får man använda enbart ett varierande antal superlativer - som kan vara ganska tröttsamt att läsa. Skalan som jag använder nu skall tolkas som: 50 poäng = Åkesson på tetra, 100 p = det imaginärt perfekta vinet.

fredag 8 maj 2009

Alvarinho och l'Angelus

Vin som det var tänkt. Efter min urladdning mot Australiens vinnäring bjuder vi hem svärmor på lite gott käk och viner som trampats av feta fransyskor och portugisiska sjömän långt innan Cooks tid.

Som pappaledig har en ny folksport uppenbarats - hitta bra råvaror till bra pris. Den lilla tjejen sover mest - så vagnen rullar runt bland stadens handlare. Groteskt stora pilgrimsmusslor finns i de små kinesiska affärerna runt Möllevångstorget - till halva priset av ICA's pygmévariant. Citygross har otvivelaktigt både det billigaste och bästa köttet i hela Malmö. På kvällens kött står det inte bara bästföredatum - utan också bästefterdatum. Det händer aldrig på ICA. Kanske för att köttet redan passerat det i de flesta fall.

Nåväl - till pilgrimsmusslorna är det dags för Alvarinhopremiär hos oss. Finare Vinare tipsade om denna flaska Soalheiro Alvarinho 2007 som en lämplig inkörsport. Det doftar onekligen Sauvignon Blanc. Men inte riktigt ändå. Vi hittar massa krusbär och allt från viol till baconfett, men inte alla de mineraler som det annonserats om. Lite tamt om man skall vara ärlig. Smaken ändrar lite på focus, då den är fetare än Sauvignon Blanc. Det magiska slår till i eftersmaken. Spelar man elgitarr kan man slå till en compressor/sustainer och få samma ton att ringa i evighet. Detta vinet spelar också med effektpedaler - för eftersmaken är helt gigantisk och fylld av gröna äpplen och viol. Det är ett unikt vin som kräver lite mer uppmärksamhet än vad man först tror. 184 kr är lite styvt men inte helt omotiverat. Ett rent matvin, hur som helst, då syran är sky high.

Sen är det dags för kvällens clou. Redan i eftermiddags drog jag korken ur en av mina Chateau Angelus 1994 och det räckte att lukta genom flaskhalsen för att inse att detta vinet är fullständigt på topp nu. Jag vågade inte ens dekantera vinet, utan satt och njöt av aromerna från korken. Hur ofta händer det?

Jag vill att ni skall veta att detta vinet är en gömd skatt bland alla andrahandsviner på denna jord. L'Angelus var ett av få viner som slog till med en jackpot i denna mediokra årgång. Och tacka gudarna för årgången, då det gör vinet lösbart för pengar än i denna dag. Jag gav 475 DKK för denna flaska på Vinbanken och då skall man komma ihåg att l'Angelus kostar mellan 1500-2000 kr i nyare årgångar.

Det är flytande sammet, med en bedövande intensitet av läder, mörka frukter och - tja varför plocka sönder en helhet i beståndsdelar. Det är utan tvivel värt 94 mmm-poäng. Jag plockade ut detta vinet som bästa Bordeaux 2008 i min årskrönika i tävling med Latour 1998, Las Cases 1990, Gruaud Larose 1990. Vet i fanken om inte detta vinet skall klara av en topplacering i år också. Sen var det ju det enda som Edith Piaf drack när ekonomin och hälsan tillät det.

Full mognad. Det är lite som att skilja en iskall grillafton i april från en ljummen badtur i september. Det är skönare att veta att man har lång tid kvar av full sommar. Detta vinet skall nog drickas nu, och jag har tre flaskor kvar. Najs ändå.

torsdag 7 maj 2009

Chateau Tahbilk

Gomseglets vinklubb anordnar en helkväll med Chateau Tahbilk, och vår ciceron för kvällen är ingen mindre än Alister Purbrick - VD och vinmakare på Chateau Tahbilk. Mr Purbrick är fördömligt kärnfull i sin presentation av vingården - och vi kastas omedelbart ut i en blindprovning av fyra Marsanneviner.

Vin 1: Lätt gulgrön färg, fantastisk djup mineralig petroleumdoft med mycket krusbär och citrus. Det doftar faktiskt inte helt olikt en äldre Riesling av god kvalitet. Wow! Smaken är klart syradriven med mycket citrus. Kanske att smaken inte imponerar riktigt lika mycket som doften, men för 90 kr tycker jag att detta är enastående. (91 p). Facit: Tahbilk Marsanne 2002.

Vin 2: Stort sett identisk med vin 1 - men här saknas alla petroluemtoner. Syran är ännu högre, och vinet känns en storlek mindre än glas 1. (85 p). Facit: Tahbilk Marsanne 2006.

Vin 3: Bara färgen ger mej skrämselhicka. Vinet ser ut som äppeljuice! Men en sniff räcker - detta vinet är fullständigt rent och icke-oxiderat. Fina petroluemtoner, och frukten har gått över till aprikos. Antydan till mognadssötma (men vinet är heltorrt). Jättegott - men jag attraheras mer av glas 1. (90 p). Facit: Tahbilk Marsanne 1992

Vin 4: Nästan identiskt med glas 3, men inte riktigt lika välkomnande. Här finns inte heller någon petroleum, och smaken är lite bitter och kort. Glas 3 är roligare! (87 p) Facit: Tahbilk Marsanne 1995.

Tahbilk Marsanne är en wow-upplevelse för mej! Hur kan jag ha missat detta? Vinet är helt oekat och för att förhindra alla former av oxidation behandlas frukt och vin under inert gas. Kryoextraktion bibåller alla subtila nyanser. Det är high-tech i en gammal vingård - men resultatet är strålande. Tänk om alla gamla Hermitager kunde vara så fräscha efter 17 år som 1992:an... Det är också tydligt att årgången spelar stor roll för slutresultatet - petroleumtonerna kommer fram i kalla årgångar - inte av flasklagring. Nästa gång en kall årgång dyker upp skall jag fylla källaren.

Nu övergår provningen till de röda Tahbilkerna - och tyvärr imponerar de inte alls lika mycket på mej som det vita vinet. Alla poäng är mina helt subjektiva sågningar.

Vin 1: Primära enkla smaker, en hel del restsötma med en vaniljsöt avslutning. Detta är väldigt nära BiB. (70 p). Tahbilk Shiraz 2001 (125 kr i BS).

Vin 2: Mintchoklad, en del restsötma, övertydlig Cabernet som nästan övergår i myggspray i doften. Hygglig tanninstruktur. Kanske till en sommargrill - men troligtvis inte för priset? (80 p). Tahbilk Cabernet Sauvignon 2002 (ej på SB).

Vin 3: Helt ryggradslöst vin med en restsötma som överträffar alla de andra glasen. Vanilj och en ettrig syra som jag skulle kalla tillfixad (om jag vågade säga det till en välväxt australiensare). (inga poäng). Tahbilk ESP Shiraz 2002 (kommande i BS för 350 kr). Vinet är en prestigevariant av glas 1, och har fått en del ny fransk ek under västen.

Vin 4: Betydligt friskare än alla föregående glas. Lite blyg doft av vanilj och faktiskt, medwürst. Okomplicerad, lätt söt smak med den patenterade vaniljsötman i slutet. Detta är i alla fall den bästa Shirazen för i afton, även om jag kan hålla mej borta utan några större problem. (82 p). Tahbilk 1860 Vines Shiraz 2003 (652 kr på SB). Überprestigecuvée gjord från 100-åriga stockar med väldigt låg avkastning. 100-200 lådor per år. Det må vara Bacchus himself som planterat - för det priset är detta ett rån.

Vin 5: Utan tvivel denna flightens bästa vin. Lite blyg outvecklad doft, men smaken har en stor struktur med klassiska Cabernetdrag. Lång, men fortfarande primärfruktig smak med bara en antydan till sockersjuka. (86 p). Tahbilk ESP Cabernet Sauvignon 2002 (kommande i BS för 350 kr). Vinet innehåller 15% av en annan druva, men Alister vägrar berätta vilken.

onsdag 6 maj 2009

Moccagatta vs G.D. Vajra

Doktorn bjuder på bildvisning från en vecka på tryffelfestivalen i Alba. Jag är inte alls avundsjuk. Vit tryffel i hyvlade kvantiteter är säkert dötrist. Kanske tur att jag aldrig har provat vit tryffel, för då hade jag säkert gråtit mej igenom visningen. Kan man överhuvudtaget handla färsk tryffel i Sverige?

Efteråt bjuds det på kalventrecôte med två vinglas framför. Efter den upptakten är det knappast någon idé med blindprovning - och pavorna står mycket riktigt på bordet. Ingen av dem har jag provat förrut, så det blir provning utan fördomar.


I glas 1 finns Moccagatta Barbaresco Bric Balin 2005. Jisses - är detta Barbaresco! Vinet är nästan helt tätt och doftar primörfruktigt av krossade bär. Smaken är också nästan enbart högkoncentrerat primörfruktig med ett våldsamt tanninbett. Lite nypon röjer ursprunget bland hallon och jordgubb. Eftersmaken dör oväntat tidigt, men det kan nog ordna sej med lagring. Svårdrucket nu, men med stor potential säkerligen.

G.D. Vajra Barolo 2001 är betydligt mer nyanserat. Tänker på sandelträ och indian tonic. Ganska nedtonad nyponfrukt, och allmänt lite låg intensitet. Ändock betydligt längre eftersmak än glas 1. Känns fullmoget och lent, och utan någon större uppsida.

Inget av vinerna framkallar något omedelbart habegär hos mej. 88-89 poäng? Knappt godkänt för viner som ändå kostar 3-500 kr flaskan. Möjligtvis att Moccagatta kan bli något alldeles extra när all frukt har hittat hem.

Parkerpoäng

Vilken Bordeauxårgång på 2000-talet är Parkers favorit? Se nedan för de viktigaste cru classé slotten med tillhörande poäng från årgång 2000, 2003 och 2005.

Det är jämnt skägg mellan årgång 2003 och 2005 om andraplatsen, men den suveräna vinnaren är årgång 2000. (...anledningen till inlägget är en liten diskussion med Mina Vinare, där jag påstod att årgång 2003 var högre rankad än 2005 - vilket inte var helt sant).

måndag 4 maj 2009

Bordeaux 2008 forts.

Det var nog ingen som trodde att Parker skulle svinga med 100-poängsspöet över årgång 2008, men många viner ligger på extremt höga poängnivåer i fatprovningarna. Var man på hugget när primörerna släpptes har man gjort sej en rejäl slant. Lafite och Latour som såldes för 1395 DKK är sedan länge slut - och nu säljs primörrätterna för minst det dubbla på andrahandsmarknaden. Kan tänka mej att Parker är hjälte i mer än ett vinslott när priserna rusat färdigt...

Det är lite tveeggat - dels är det ju kul om Bordeaux har lyckats få till en riktigt bra årgång efter ett par halvsvaga - dels är det lite trist att prispressen nedåt försvann över en natt.

Domaine Weinbach vs Ernest Burn

På Parkers lista över outstanding producers "*****" i Alsace finns 14 producenter. Två av dessa är Domaine Weinbach och Ernest Burn. Andra kända namn är t.ex Zind-Humbrecht och Marcel Deiss. Ingen av dessa är direkt kända för att göra knastertorra viner - något som har setts som ett tecken på en "Parkerfiering" av vinerna från Alsace. Nuförtiden är det inte Parker själv som provar vinerna från Alsace, så den historien kanske är passé i vilket fall som helst. De stigande restsockernivåerna är kanske en naturlig följd av ökad selektering och senare skörd.

Först ut ikväll är ett vin från Ernest Burn: Muscat Grand Cru Goldert Clos Saint Imer La Chapelle 2003. Vingårdsbeteckningen är som en rysk docka: Goldert är ett av de mer prestigefyllda Grand Cru lägena i Alsace, Clos Saint Imer är den bästa delen av Goldert, och La Chapelle betyder att vinet växt runt det lilla kapellet på höjden. Ernest Burn är kanske den producent som drivit koncentrationsjakten längst - druvorna skördas extremt sent och botrytis anses vara mycket välkommen.

Vinet är mycket lätt i färgen, men att viskositeten är hög märks redan när man snurrar glaset. Det doftar en hel del russin, mango och tyngre blomdofter. Smaken exploderar i munnen och känns ganska typisk muscat med mycket torkad frukt, men utan några tydliga botrytistoner Vinet är sött, faktiskt så sött att det skulle få vilken Vendage Tardive som helst att rodna. Det är nästan i SGN-klass - och detta vinet funkar nog bäst som en dessert i sej själv. Men kom ihåg att detta är alltså inte någon specialvariant enligt etiketten. Extremt lång eftersmak, fin syra - och väldigt gott! Men visst är det lite falsk (blygsam) marknadsföring - den som öppnar detta till skaldjuren får en obehaglig överraskning.

I jämförelse framstår Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Grand Cru Cuvée St Catherine 2003 som knastertorrt - även om det knappast är fallet. Det är nästan omöjligt att prova vinerna parallellt då sötman i det förra vinet bara framhäver syran och beskan i vin två. Vi avslutar muscaten och dricker Weinbach till förrätten istället.

Det är uppenbart att Weinbach vinet har en helt annan stramhet och elegans än Burn - men det vill sej liksom inte riktigt ändå. Vi enas om att detta vinet nog befinner sej i en mellanfas just nu. Allt finns på plats men vill inte släppa hörnflaggan. Trots detta tilltalas jag betydligt mer av husstilen hos Weinbach än Burn. Det kan bli för mycket av det goda också.