söndag 28 juni 2009

200:e inlägget skulle firas

En solklar efterkonstruktion - eftersom jag såg att det var 200:e inlägget först när jag startade upp Blogger idag. Men något sätt får man förklara den massiva mängd vinflaskor som korkades upp av mej och svärfar igår. Några skrivna noter var det inte tal om, men en uppfattning av varje vin kan man bjuda på för ordningens skull:

Lit de Parade

Bestheim Cremant d'Alsace Brut Rosé
Drottningen av budgetbubbel för tillfället. Lite jordgubb - rabarberaktig. Oerhört lättdrycket i sin halvtorra stil, nästan som en törstsläckare. Bagatellartat, men lyfter mungiporna på vilken gäst som helst (82 p).

Saint Clair Pioneer Block 3 "43 degrees" Sauvignon Blanc 2008
Jag hade väntat mej en kattpisschock, och det fick vi också. Lite oväntat fanns det också en tyngre aromatik, lite myskaktigt. Rent och med en lång finish - men jag ryggar tillbaka. Ett vin som detta kräver stenrök och rakbladssyra. Det snubblar farligt nära jolmigt (78 p). 1-0 till Frankrike.

Dr Loosen Graacher Himmelreich Spätlese 2007
Jättefin typisk mosel spätlese, mycket uppskattad bland gästerna efter den lite svårtuggade nya zeeländaren. Jag har hamnat lite i bakvatten med denna typ av vin - har svårt att varken bli begeistrad eller upprörd. Allt smakar ungefär likadant, och det är bara snällt snällt snällt (85 p). Får kanske öppna en Müller snart för att återfå tron.

Würzburger Stein Silvaner Kabinett 2007
För mej var detta en klar uppryckning, och en kort vila i källaren har gjort detta vinet gott. Väldigt illustrativt att servera detta efter spätlesen - jag tycker detta har ett helt annat bett, balans och komplexitet. Men det är jag rätt ensam om denna kväll (88 p).

Marchese Antinori Riserva 2001
Här smällde det till rejält. Jisses vad detta har utvecklats väl av lagring. Nu är det helt nattsvart, sammetslent med massor av mognadstoner. En gigantisk fällning ligger också kvar i flaskan. Cabernet Sauvignondelen bidrar med en tydlig cederton som jag inte känt tidigare. Syran, som tidigare var en belastning för denna årgången, ligger som en nödvändig ljus ton över all läder, kaffe och plommonchoklad (91 p).

Castello di Brolio 2001
Lättare i färgen, högre syra och mer tanniner än Antinorivinet. Ingen fällning alls i flaskan. Grundsmaken är ganska lik det föregående, men detta är inte i närheten av samma mognadsgrad. Helt enkelt inte redo att drickas än. Riktigt fin klass, men får finna sej i att spela andrafiolen ikväll (89 p). Hoppas att koncentrationen räcker för längre lagring?

lördag 27 juni 2009

Wittman Riesling Trocken 2007

Systembolaget på Jägersro i Malmö är helt magiskt. Precis när man tror att man har varit med om allt, kan de strula till det på ett nytt spännande vis. Alla monopolkramare i Sverige borde påtvingas ett obligatoriskt besök. Denna gången hade jag beställt ett urval av Wittmans produkter i beställningssortimentet. Efter tre veckor dök det så till slut upp två flaskor av hans Riesling Trocken 2007. Men var är då alla andra flaskor? I lagersystemet kan man följa historiken: ankomna - frisläppta och sålda! Den har jag inte varit med om tidigare.

Wittmanns Riesling Trocken 2007 är nog det närmaste knark som man kan hämta ut på Systembolaget. Det sa bara slurp så var de två flaskorna slut. Det är som om vinmakaren hos Wittmann har skannat av min hjärna innan han satte specifikationerna.

Det svävar en ton av passionsfrukt och saltstänkta stenar i doften, men ingen petroleum som jag kände på Ängavallen. Smaken valsar fram och tillbaka mellan syra, skalbeska, mineral, citronskal och litet kaprifol. Väldigt ungt och outvecklat, men med en perfekt balans och en eftersmak som varar ungefär hur länge som helst. Det är ett stramt vin, väldigt stramt om man skall var ärlig. Det är en remarkabel skillnad när det serveras till mat - en inkokt lax var helt perfekt matchning.

Jag kan tänka mej att det är mycket en smaksak vad man tycker om detta. Det är en i grunden annorlunda produkt än den mer älskvärda moselrieslingen. 12.0% alkohol fyller ut och torrheten är total. Det fantastiska priset, 134 kr, är svårt att avskärma sej ifrån när man skall sätta poäng. Inte skall väl jag... Men jag håller fast vid mina 92 poäng. Och så har ju etiketten samma färg som MFF-flaggan.

måndag 22 juni 2009

La Courtade 2003

Ibland måste livet som vinbonde vara jäkligt otacksamt. Man hittar lite matjord under slyn och odlar upp en obskyr druva på en liten vindpinad ö i medelhavet - handplockar de små druvorna och lägger ner all kärlek i världen. Sen transporteras flaskan till det kalla Norden och öppnas av en blekfet skåning som fattar absolut ingenting.

La Courtade 2003 kommer från den lilla ön Porquerolles utanför Provences kust, och består till 100% av vitvinsdruvan Rolle. Jag måste erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om druvan, men den odlas mer flitigt i Italien under det mer kända namnet Vermentino.


Vinet är klargult i färgen och har en dov anonym doft. Smaken har en ganska låg syra, men stramas istället upp av en tanninaktig beska. Trots åldern är vinet helt icke-oxiderat, och ganska fräscht i uppsynen. Smaken, som är ungefär fem sekunder lång, domineras av en honungston. Inte helt lätt att förstå för en Rieslingtränad tunga således.

Detta är helt säkert ett kompromisslöst vin som skall njutas till lokala läckerheter på en lämplig krog med rutiga dukar. Det ringer inga kyrkklockor till varm chevresallad i alla fall. La Revue du Vin de France hittade 9 poäng av 10 möjliga, så jag bör nog avstå poängbedömning. Det hamnar på erfarenhetskontot istället.

Helt ovidkommande - men om ni söker billigt semesterboende kan det vara läge att kolla in denna Blocketannonsen.

söndag 21 juni 2009

Chateau Beychevelle 1982 vs Las Cases 1979

Glas 1 = Chateau Beychevelle 1982
Glas 2 = Chateau Leoville-Las-Cases 1979

Men den informationen får vi inte förrän långt efter middagen. All noter är således skrivna i blindo - men det behövs inte speciellt mycket fantasi för att inse att Doktorn har öppnat upp sin skattkammare av gamla Bordeauxer. Vinerna dekanteras precis innan servering.

Glas 1. Känns oerhört gammalt i starten, och jag är nere på 60-talet när vi ombeds gissa ålder på vinerna. Det finns stråk av volatila syror, lite gammal källarfunk men också en ljus plommonfrukt. Tanninerna är nästan helt upplösta, men vinet har ändå ett visst syrabett. Inom den första halvtimmen tycker jag att Glas 2 är betydligt bättre - men det kommer att ändra sej... Efter en timme fläskar vinet till sej rejält och alla indikationer av "over the hill" börjar försvinna. Varje ny sipp är annorlunda än den förra. En period doftar vinet starkt av tjärat tågvirke, som sedan övergår i en subtil blommighet. Väldigt komplext, men aldrig speciellt intensivt. Det höga hårfästet finns där hela tiden - och vinet är nog trots allt i början av sin nedförsbacke. Svårt att sätta poäng men jag drar till med 81 poäng i starten och 91 poäng i slutet.

Glas 2. Tätare och mörkare än glas 1. Allt i doften handlar om Cabernet Sauvignon - en ganska grön variant. Det är blyertspenna, gröna vinbärsblad och cassis. Betydligt mer tanninhaltigt än glas 1, och en allmänt yngre framtoning. Vinet är strålande bra en kort stund efter servering, men tappar fort i längd och intensitet. Vinet håller ändå en stram klassig hållning genom hela middagen. Om glas 1 vinner en poäng i kvarten, förlorar glas 2 sina i samma takt. Skall vi säga att glas två får 89 poäng i starten - och 78 i slutet. Guldet blev till sandiga tanniner.


Det är högtidligt och en stor ära att få prova så pass ärrade kämpar. Båda flaskorna har legat still i Doktorns källare sedan mitten av 80-talet, och får anses vara i pristine condition. Således är det nog hög tid att konsumera dessa om ni till äventyrs har dessa i källaren. Båda vinerna har vissa sprickor i fasaden, och därför kan inte poängen komma upp i samma stratosfäriska höjder som vissa andra av Doktorns gamlingar, t.ex Lynch Bages 1983 (95 p) eller Leoville-Las-Cases 1983 (93 p). Det var inte desto mindre en stor upplevelse, som är omöjlig att poängsätta.

lördag 20 juni 2009

Doktor Lurifax

In med badbollar, plasttraktorer, blöjpåsar och en låda Graillot i bilen och iväg till Österlen. En resa till Doktorns stuga innebär alltid att bli bortskämd med mat och vin av högsta kvalitet. Så också denna gång - även om han har en diabolisk plan i bakfickan....

Till förrätten kommer ett lätt gröngult vin i stora vitvinskupor. Tydlig skifferton i doften som är ännu starkare i smaken. Heltorr citrus och honung. Finns det ek i också? Hjärnan luras av det stora glaset - som normalt sett brukar innehålla ekade Bourgogner. Allt i vinet (utom glaset det serveras i) pekar på Riesling. Här borde jag dragit öronen åt mej, varför Riesling i Bourgogneglas? Nya glas, denna gång Riedels rieslingglas, med ett nytt vin smygs in någonstans mitt i förrätten. Bedömningen av mej är att det nya vinet är betydligt mer intensivt och mer typiskt för Riesling. Ett större vin - om än inte helt olikt glas 1. Jag antar ni redan anar att det var samma vin i båda glasen. Riedel själv hade inte kunna regissera en mer lyckad demonstration av vinglasets betydelse för upplevelsen.


Vinet är en Paul Blanck Riesling Sommerberg Grand Cru 2000. Absolut heltorrt, perfekt matvin med fina mognadstoner av våt skiffer. Det går alltså att göra Grand Cru Riesling utan att hamna bland dessertvinerna (89 p).

Men lurendrejeriet och manipulationen av publiken är inte slut här. Jag har stört Doktorns ordningssinne genom att påstå att: 1. Puligny-Montrachet är mycket pengar för lite skrik 2. Vit Bourgogne blir inte nödvändigtvis bättre av att lagras.
Två nya (Bourgogne) glas:

Glas 1: Doft av päron och omogen persika. Svag ekton, måttligt malolaktiskt. Extremt hög syra i smaken - det riktigt fräser till i munnen. Ganska slankt och direkt matkrävande. Smaken är för ihålig och kort för några större överbetyg (83 p). Facit Génot-Boulanger Puligny Montrachet Les Nosroyes 2007

Glas 2: Wow, vilken skillnad! Känns smörigare redan i doften. Mycket större och mer komplex i både doft och smak. Grapefrukt, rostat bröd, lemon curd. Lång mineraldriven eftersmak (90 p) Facit Génot-Boulanger Puligny Montrachet Les Nosroyes 2002.


Man får väl ge sej. Det är gott med Puligny-Montrachet - och den blir betydligt bättre med lagring. Fast skillnaden var så stor att man nästan tvekar på om 2007:an någonsin kommer att uppnå samma förfining som 2002:an. Vi får se.

söndag 14 juni 2009

Scharzhof och rugbykungen

Egon Müller - tysk rieslings obestridde prestigekung. I alla fall pengamässigt - hans auslese och TBA viner från Scharzhofberger är väl de enda tyska vinerna som säljs på de stora vinauktionerna. 20-30.000 kr för de äldre flaskorna är inte ovanligt.

Fast vi vann aldrig på V75 - så kvällens gravlax får hålla sej till godo med hans enklaste vin: Egon Müller Riesling Scharzhof QbA 2007. Trots den enkla kvalitetsbeckningen är detta inget lättviktarvin. Det ligger någonstans strax under halvtorrt och har en fin grön nyans i glaset. Det enda man tänker på när man dricker vinet är grapefrukt. Riktigt fin fräsch grapefrukt med hög syra och stram bitterhet. Jättefin balans och lång smak - men om man vill ha symaskinsolja, mineraler eller flintsten får man nog titta åt något annat håll (88 p). 9.0% alkohol och c:a 160 kr på SB i våras.


Jag väntar in mina Wittmannflaskor i början på nästa vecka - det skall bli väldigt spännande! Såg att Wine Spectator gav 93 poäng till det ena rieslingvinet i BS... Kanske att mina glädjesprutande 92 poäng inte var så rysligt överdrivna i alla fall? Jisses vad lite man kan - hur många andra producenter av detta slaget har man helt missat?

Sen var det ju där där med rugbykungen Gérard Bertrand. I början på juni släpptes det en Gérard Bertrand Grand Terroir Tautavel 2006 (nr 96466). 99 riksdaler var inte så mycket att orda om, och producenten har ett ganska gott rykte trots allt. 70% grenache, 15% syrah, 15% carignan.
Detta är franskt rödtjut, varken mer eller mindre. Jästbananer, gummistövlar, lite halvt orent som bara kan passera om man dricker det från dunk på en fransk campingplats. Den rätt tilltagna rest och/eller alkoholsötman (14.5%) kommer för en gångs skull som en räddare i nöden. Tänk er en ihopkokt version av Claude Val, och man kommer rätt nära. Inte odrickbart men inget för mej (78 p).

fredag 12 juni 2009

Vieux Donjon vs Charvin 2000

Vi plockar upp Charvinflaskan från igår och parar ihop det med en nyöppnad Vieux Donjon 2000. En horisontalmatch från samma varma årgång i Chateauneuf. Matchfakta:

Domaine Charvin 2000:
80% grenache (medelålder c:a 50 år), 15% Syrah
ingen avstjälkning
15-20 dagars maceration med täta överpumpningar
noll ek
2800 lådor/år
14.5% alkohol
Pris (2009): 245 DKK på Vinforum.dk
Parker: 95, Wine Spectator: 90

Vieux Donjon 2000
75% grenache, 10% syrah, 10% mourvèdre
50% avstjälkning
Cement och stora ekliggare
4165 lådor/år
13.5% alkohol
Pris (2009): 245 DKK på Vinforum.dk
Parker: 91, Wine Spectator: 92


Charvin: Rödare och lättare färg än grannen, men ser å andra sidan något yngre ut. Jordgubbig sval liten doft. Ganska rödmosig smak med lite haltande skärpa i syran, lite för snällt och endimensionellt (jordgubbe) för mej. Idag finns det ett helt annat tanninbett i vinet än igår - men å andra sidan blir det totalt överkört av grannglaset (88 p). (Hur kunde RP hitta 95 poäng???)

Le Vieux Donjon: Mörk djuprödfärg med upplöst kant. Stor doft av stall, svamp, mosade körsbär. Helt annan definition i smaken, som dessutom är toklång. Vinet pulserar mellan körsbärsfrukten och djupare mognadssmaker. Till maten (Puylinser) är detta som hand i handske! En av de allra bästa Chateauneufer jag har provat (91 p).

Matcher som denna är väldigt lärorika! Charvin är en av de producenter jag vill så gärna tycka om - lite mytomspunnet och inte helt lätt att få tag på. Men nu känns det som att det är dags att släppa på kulthandicapet och istället släppa in Vieux Donjon i källargemenskapen. Det hade jag aldrig trott när kvällen startade.

torsdag 11 juni 2009

Domaine Charvin 2000

Det är ganska många reklamfilmer som går ut på att man tar en tugga/klunk/mumsbit av något och simultant hamnar i ett annat land. Men jag har aldrig tidigare sett en fransk monsieur uppenbara sej i ett vinglas.

Domaine Charvin 2000 doftar intensivt av köttsaft och inälvor vid dekanteringen, men efter en stund bryter lätt övermogna jordgubbar igenom. Smaken är väldigt mjuk, jordgubbig och ganska ofokuserad om man skall vara snäll. Lite spindelväv hänger kvar i glaskanten. Jag är precis på väg att hänga upp en låg besvikelseflagg när gubben uppenbarar sej. Till maten. Pga av min köksfranska är han dubbad till engelska.

Monsieur Mattias I presume? You are expected - follow me. Med en dansk fläskesteg i släptåg går vi igenom en mörk kall skog rätt ut på en sydfransk marknad. En pepprig vinstjälk fastnar i ett grillat bröd. Helt plötsligt finns all struktur jag trodde vinet saknade. Mat och vin i total harmoni.

När maten är slut bryts förtrollningen. Den röda ljumskvarma blandsaften dominerar återigen. Jag får avvakta med poängen - drygt halva flaskan åkte ner i källaren igen. Jag har på känn att lite luft kan göra underverk med detta vinet. Om någon trampar mej på halsen känns det som 89 poäng, med potential för ett par till. Vår Chateauneufvän i USA hittade hela 95 poäng.

Charvin gör Chateauneuf på mycket traditionellt sätt. Det är 100% ny betong och begränsad avstjälkning som gäller. De gamla metoderna gör att vinet blir ovanligt utsatt för årgångsvariationer - och detta vinet har inte många beröringspunkter med den monster 2003:a vi provade här. 85% grenache och resten småskvättar av de andra druvorna. 14.5% alkohol som överhuvudtaget inte märks. Ingen importör till Sverige.

onsdag 10 juni 2009

Vinbanken

Med en dansk skatteåterbäring på kontot och stor nyfikenhet begav jag mej idag till Kultorvet i Köpenhamn, destination Vinbanken.

Anledningen till namnet är delvis att vinerna ligger i ett gammalt bankvalv som tidigare tillhörde fastigheten bredvid själva vinaffären, Vinoble - kanske mer känd som Höjbro Vin. Idén med Vinbanken är helt identisk med den gamla Skatkammeren som fanns på K&S. Det är också samme man, Philip Dyna, som driver den. Vinbanken är en affär för kommissionsförsäljning av vin. Säljaren får hela beloppet att handla för i affären, eller totalbeloppet minus 31% som kontant utbetalning. Alla priser är fasta och vinerna värderas av Philip innan de läggs ut till försäljning.

Så, det var alla teknikaliteter! Det är en ganska snirklig väg ner i bankvalvet och väl nere i källaren får man lägga ifrån sej alla väskor och jackor innan man träder in i det heligaste. Sen är det bara att gå runt och vrida på alla klenoder. Efter en stund dyker Philip upp med ett rödvin i en ordentlig kupa. Om jag vill prova ett glas? Just det, vi är ju inte i Sverige. Det doftar onekligen Chateauneuf om vinet, ganska ungt. Inte riktigt min stil får jag erkänna då vinet mest påminner om de där Alladinbitarna som bara mormor vill äta upp. Sött, starkt och noll elegans. Men gratis! Vinet är en Vieux Telegraphe La Crau 2005. 95+ parkerpoäng - ja jisses.... Så slapp man köpa det vinet i alla fall (kostar 295 DKK nere i källaren).

Tiden bara flyger iväg - och till sist måste jag åka hem. Det ligger några riktiga tolvtaggare i korgen när jag checkar ut. Vad sägs om Jean-Louis Chave Hermitage 2000, 2 x Gruaud Larose 1983, Chateau d'Ampuis 1998. Några Giusto di Notri 2004 från Frederiksberg får också följa med hem på tåget. Alla flaskor ser ut som de lämnade buteljeringen igår. Gruaud Laroseflaskorna är en liten chansning, men Philip hade själv druckit halva lådan till stor belåtenhet. Skall vara en av de allra bästa 1983:orna - vi får se!

Några detaljer: Philip ligger inte i fas med hemsidan - det finns mer vin än vad som listas. Maila till Philip om ni har långt att åka. Priserna varierar från otroligt billigt (Pegau Reservée 1999 för 199 DKK?) till rejält tilltaget.

söndag 7 juni 2009

Hugel vs Juliusspital

Minns ni Hugels Gentil? Det måste väl vara sisådär 10 år sen det lanserades på Systembolaget. Omedelbart kom det in i Larsson/Kronstams klubb över viner man kan rekommendera i varje kolumn, när det inte finns något annat att skriva om. Ungefär som Vila Santa eller Chateau Bonnet.

Vi drack det i stora mängder i början av 2000-talet, och det var ett bra vin för ett bra pris (70-80 kr?). Men sen tog det stopp. Det blev onda ögat från vinpressen, av för mej okänd anledning. Nu harvar det i "rekommenderas" tabellen - som i verkligheten är det näst sämsta betyg man kan få av Allt Om Vin.


Av ren impuls slet jag åt mej en flaska av denna Edelzwicker, Hugel Gentil 2007 på bolaget i fredags. Trots att det är säkert 6-7 år sen vi drack den senast, känner jag omedelbart igen vinet när det hamnar i glaset till förrätten. Det har en helt egen stil, vilket är konstigt då det är en icke-specifierad druvblandning av sylvaner, muscat, gewürtztraminer, riesling och pinot gris. Det är mycket persika i doften, och en svag ton av burkchampinjoner. Vinet är heltorrt i smaken, med en ganska fyllig kropp och persikadominerad eftersmak. Jag måste säga att detta vinet har jag inga som helst problem med att dricka upp. Inget man sitter och vrider ur och in efter liknelser, men bra, ärligt och gott (83 p).

Till den ungsbakade laxen med sherrysås kommer det en spelare med helt annan tyngd i grundslagen, Juliusspital Echerndorfer Lump Silvaner 2005. Mina förhoppningar på denna flaskan är gigantisk. Motsvarande vin från Würzburger Stein årgång 2006 var ett av förra årets stora vita upplevelser. Nu snackar vi toppårgång och ett år extra flaskmognad.


Ganska stum lite blommig doft. Hög oljig viskositet. Smaken är återigen åt persikahållet med med en bitter ton från druvan. Det är ganska intensivt i smaken, men faktum är att detta vinet tangerar jolmighet. Var är all syra? Som matvin är det inte bra alls - och vi återgår till resterna av Hugelvinet. Dagen efter provar jag vinet igen, men det är fortfarande ingen succé (85 p). Hua - den som lever på toppen har också långt att falla. Varför blev det så här? Två år i hyllan på SB? Gillar jag inte mognande silvaner? Den där laxrätten har också dödat ganska många viner.

fredag 5 juni 2009

Ängavallen

Ängavallens gård ligger mellan Malmö och Trelleborg, och är framförallt en gård för ekologisk uppfödning av grisar. Glada linderödsgrisar som bökar upp rötter och mask är också det som möter oss när vi anländer till gården. Gården är en multiförrättning med gårdsbutik av glada döda grisar, restaurang och hotell. Ikväll besöker vi restaurangen för första gången, men vi har varit någon enstaka gång och handlat griskött i butiken. Tyvärr har det aldrig varit någon succé i vårt kök - men många vittnar om den höga kvaliteten.

Förrätt 1: Ekologisk sparrissoppa med sparrisgelé och löjrom. Löjligt gott. Vinet heter 2008 Geyershof Grüner Veltliner. Fin typisk GV med toner av rostade pinjenötter. Löjligt bra matchning med maten också (89 p).

Förrätt 2: Varmrökt laxkub med fänkålscreme. Låter simpelt men är i Michelinklass med tryffelsmör på toppen. Vinet blåser i alla fall mej iväg till himmelriket: 2007 Wittmann Riesling Trocken Rheinhessen. Jisses vilket vin, det smakar i minuter. Massiva mineraler, petroluem, komplexa citrusoljor (92 p). Var kan man köpa detta?

Varmrätt: Variation på Ängavallens gris med försommarprimörer och ramslökssås. Igen så är jag inte alls imponerad av köttet. Det är torrt och smaklöst. Är det något fel på mej? Kräver jag skavda antibiotikagrisar? Vinet heter 2003 Il Conventino Vino Nobile di Montepulciano. För kraftfullt för maten, känns lite alkoholstarkt - men är fullt passabelt. (87 p).

Efterrätt: Symfoni på rabarber. Mycket smakfullt utfört med kaneltoner i både glass och soppa. Vinet: Heaven on Earth Muscat, Sydafrika. Nej, det är inte himmelriket. Känns fullständigt mättat med socker, brända russin och låga syror. Speciellt till de ganska syrliga rabarberna blir sötman tandvärksframkallande (78 p).

Några plumpar i protokollet - men sammantaget är jag positivt överraskad. Hade vi gått hem efter den andra förrätten hade jag mailat till guiden direkt.

måndag 1 juni 2009

Gratius 2001

De vinflaskor jag släpade hem från allehanda vingårdsbesök i Toscana har inte haft det lätt i mina provningsprotokoll. Det har i princip varit sågningar över hela linjen - och då provade jag ändå vinerna på plats innan köp. T.ex samtliga flaskor från Castello di Querceto har känts obalanserade eller bara trista hemma i Svedala. Det var mycket 2003:or som såldes - vilket kan förklara saken antar jag. Då är det desto roligare att plocka fram ett vin som presterar betydligt bättre än vad jag vågade hoppas på!

Il Molino di Grace Gratius 2001. 100% Sangiovese från den bästa vingården, 12 månader på franska barriquer, IGT-status (fast visst kunde den lika gärna heta Chianti Classico? Fast då kan man inte ta betalt i samma utsträckning).

Oerhört tät färg med tydliga mognadstoner. Det doftar en hel del choklad, ek, kryddpeppar och fin ren körsbär och plommonfrukt. Smaken är "sömlös" om man skall använda ett svengelsk uttryck. Det finns en hel del ek i vinet, men kraften i frukten bänder utan problem bort alla överekningsproblem. Det finns ett imponerande register från den dova ek och körsbärsbasen till eteriska smaksensationer av nymald peppar och krossad rosmarin. Perfekt avvägd syra lyfter vinet. Fullmoget och riktigt gott! (91 p).

Men inte en bloggpost utan något grinigt och otacksamt! När solen går ner bakom takåsarna tar jag upp den sista flaskan av mina Domaine Les Goubert Gigondas Cuvée Florence 2001.


Jag var ganska kritisk senast vi hälsade på - och denna flaskan bättrar inte på ryktet. Här har vi beviset hur det går om man tar ett grenachedominerat vin och glömmer bort det i 31 månader på 50% ny ek. Det blir ekat kan man säga. Det är möjligt att detta vinet var mer njutbart som ungt, men idag har frukten nästan helt dukat under. Vinet är direkt uttorkande i gommen, och inte någon trevlig upplevelse. Upp med nästa flaska: Santa Duc CdR Les Quatre Terres 2005. Den doftar gamla sopor och smakar stickigt av ättikssyra - defekt. Enda flaskan hittills med problem dock. Fram med kaffe och konjagare istället. Det kan man ju unna sej när man ändå är ledig dagen efter (jo, danskarna firar fortfarande annandag pingst).