måndag 27 juli 2009

Mitolo G.A.M. Shiraz 2002

Dags för minnesförlustpiller. Nollställning av kaliberingskurvorna. Nu skall vi för första gången gå på en kvalitets-Shiraz från McLaren Vale, Australia. Vegemite, Victoria Bitter och roadkill.

Trots att vinet är redan nu ett antal år gammalt ser det väldigt ungt ut i glaset. Det samma gällde Thabilkvinerna som jag inte var så överväldigad över senast. Dessa viner måste ha en enastående lagringskapacitet.

95-97 Parkerpoäng. Det doftar en blandning av bortglömd gammaldags vaniljglass, bilmattor och björnbärssylt. Det är tätt, fruktigt och lite rökigt i smaken med en lång endimensionell eftersmak som påminner om svarta vingummi. En ganska rejäl syra håller emot det lite saftiga i smaken. Tanniner får man googla efter. Sockermätaren visar 6.6 gram/liter (82 p). Allons enfants.

(nu reser vi till Skottland i några dagar - räkna med noll aktivitet i levern - eller hur var det nu)

söndag 26 juli 2009

l'Eglise Clinet 2003

Tokbilligt, Bordeaux och Hjo Grosshandel brukar sällan stå i samma mening. Det finns en massa löjligt prissatta viner i beställningslistan, med Leoville Las Cases 1996 för 5000 kr som kronan på verket.

Men det finns ett vin som du inte kan köpa billigare någon annanstans på jordklotet än hos Hjo Grosshandel - l'Eglise Clinet. Detta Pomerolslott har alltid hållits väldigt högt av fransmännen själva - t.ex så rankar Classement des Vin Français slottet med tre stjärnor. Petrus får också tre stjärnor, men en "simpel" egendom som Le Pin får bara två. Efter Parkers 100 poängare för 2005:an verkar det som att intresset för egendomen har boostats rejält (styvt 5000 kr / flaska). Hjo säljer detta vinet för 699 kr om än i något äldre årgångar. Om man beställde vinet för några veckor sedan var det 2001:or som kom - nu är det 2003:or som levereras. Jag fick en blandning av båda årgångar (2001:an kostar över 2000 SEK på HJ Hansen!)

Så var vi där igen med årgång 2003. Skulle flaskorna skickas tillbaka? Travkungen visste råd och rekommenderade att behålla dem. 2003 var speciellt svårt för Pomerol - de väldränerade jordarna som är så bra att ha när årgångar regnar bort var nu en belastning när solen stekte. Det fanns ett val att göra. Antingen skördar man extremt tidigt medans syranivåerna fortfarande är hanterbara eller så kör man på och får laborera i källaren. l'Eglise Clinet skördade redan i augusti - något liknande har aldrig hänt i slottets historia.

Vinet är följdaktligen relativt lätt - något som inte föll Parker i smaken. Han sågade vinet med 84-86 poäng i sin första smakning. Neil Martin hittade 93-95 poäng i samma flaskor. Suckling och Jancis var väldigt positiva med skyhöga poäng - men Parker har ordet så 2003:an är också den billigaste årgången på hela 2000-talet. Vad tycker då vi?


Jag trodde nog att vi skulle få se ett relativt utvecklat vin (jmf t.ex med Poyferré 2003 som kändes snudd på färdigt). Men detta är verkligen en yngling med tyngdpunkt på primära fruktaromer och ek. Det doftar himmelskt - till slut ett riktigt vin denna fördömda helg. Det är verkligen ett älskvärt vin med ljuvliga blåbärstoner, röda vinbär, ganska måttlig men strålande ek och en odefinierbar känsla av djup och renhet. En ganska kraftfull tanninvägg möter upp i slutet, och vinet smakar absolut bäst när biffarna är på bordet. Till maten faller jag nästan en tår och utbrister 95 poäng! När jag nu sitter efter maten har vinet slutit sej och känns inte alls så himmelskt - med t.o.m en alkoholton (13.5%) som känns lite påträngande. För ungt såklart, men klart drickbart för den som vågar (92 p). Travkungen har provat en av 2001:orna, och den var snudd på odrickbar i nuläget. l'Eglise Clinet gör uppenbarligen vin för långdistansare, även om druvorna skördas i förtid.

lördag 25 juli 2009

I avloppet

Ikväll har vi förändrat sammansättningen i Malmös avloppsvatten. Borta vid reningsverket har en svag röd ton anats bland det bruna. Vin nummer 1 som fick smaka vattenlåset var kanske ingen större överraskning - Leon Barral Faugeres 1999. Vinet med nästan 100% defektgaranti. Vi har faktiskt varit på denna en gång tidigare, med samma resultat. Theis Vine har tydligen ett ganska stort lager av detta vin - och priset sjunker för varje gång man är där. Kunde inte motstå att testa en flaska till - eftersom den första var uppenbarligen bakteriesmittad. Denna flaska doftar faktiskt acceptabelt - om än både svettigt och sumpigt. Den första klunken sticker som nålar i munnen - volatila syror i överflöd. Språngmarch till vasken med vinet i munnen. Denna flaskan var egentligen knappast defekt, mer bara alldeles för gammal (50 p). Till er med lådvis av Barral i källaren - drick medans tid är. En svavelfri ålderdom är inte vacker.



Nästa flaska borde ha betydligt gynnsammare odds - Maison Leroy Bourgogne AOC 2000. Negociant-Leroys version av generisk Bourgogne således - och det märks omgående att Lalou Bize-Leroy inte har varit i närheten av detta vinet med sina magiska stenar. Det är lite som Poyferré 1974. Det smakar inte mycket, men den lilla stroboskopiska fruktsmaken är det inget fel på. Detta vinet är sämre än alla budget-Bourgogner på SB - så illa är det. Det kostar drygt 300 SEK på Theis Vine - och detta säljer såklart enbart på namnet. Skall verkligen en seriös vinfirma sälja detta? Vi luftar och väntar - men det finns helt enkelt ingen hemma här (72 p). Ny missfärgning i returvattnet. Theis Vine rör ihop begreppen och kallar detta vinet för Domaine Leroy - som är något helt annat. Fast visst är flaskorna förvillande lika!



Nu börjar det krisa för maten är klar och inget vin finns på bordet. En flaska Aldo Conterno Barolo Bussia 1999 får serveras utan luftning. Vinet är inköpt på Vinforum för 240 DKK, vilket lät misstänkt billigt. Ibland säljs det nog vin där av den enda anledningen att det smakar illa. Men inte denna flaskan! En lättnadens suck sprider sej - detta vinet duger fint. Fullmogen Barolo med mycket komplex doft. Vi hittar en mängd saker som oystersås, jodopax, multnande löv och putsmedel. Smaken är ganska slank, rejält syrlig med med en fin fruktsmak som kan liknas vid färska fikon. De mycket modesta ekfaten sitter som skräddarsydda. Detta är inte på något sätt ett minne för livet, men dock ett bra ärligt vin som dessutom växer rejält med mat på bordet (87 p). Feelgood på flaska.

onsdag 22 juli 2009

Wittmann Riesling Trocken Westhofener "S" 2007

Efter mitt hyllande av standardtappningen av Wittmanns Riesling Trocken 2007 - var steget inte långt till att testa prestigetappningen av samma vin, Wittmann Riesling Trocken Westhofener "S" 2007. För drygt 70 kr mer får man ett vin från en utvald vingård, och troligtvis med en delvis annan vinifiering.

För vinet i glaset har en helt annorlunda framtoning än Riesling Trocken utan "S". Likheterna ligger i massiva mineraler och en päron-lichie frukt. Lite mer aromatiskt blommig doft. Smaken är däremot helt annorlunda - den är halvtorr! Tydligen får man ha rätt mycket restsocker i Tyskland utan att behöva släppa Trocken i namnet. Trots sötman är detta rejält tufft med druvkärnor och en lång pepprig finish. Lite svavelos och sprittande tunghopp får man på köpet. Det känns att detta är ett seriöst vin, men just nu är jag ganska kluven. Det är hårt och lite oharmoniskt, med vissa umgängesproblem mellan sötman och bitterheten. Inte helt typiskt Riesling heller. Men finishen varar i en halv evighet och koncentrationen är formidabel.


Wittmann säger själv att hans viner är gjorda för lång lagring, och detta vinet är i större akut behov av vila än den vanliga tappningen. Nej, jag föredrar faktiskt den billigare varianten. Fast detta kan kanske bli något extra om man hade haft möjlighet att framkalla 10 års minnesförlust. Den hårda strukturen kan vara det som krävs. (89 p - kanske 95 om 10 år).

måndag 20 juli 2009

Leflaive och Anne Gros

Det är inte helt lätt att bjuda Travkungen på vin - mycket av det han provar i veckorna slår allt som jag överhuvudtaget har i källaren. Därför var det himla kul att skaka om honom med Lecheneautvinet i förra posten. Idag cyklar han förbi med halva Bourgognebiblioteket - och vi slår i böckerna för att veta mera. Så värst okänd är inte Lecheneaut visar det sej - bland annat ingår hans Clos de La Roche i en lista över "de hundra bästa Bourgognerna" (boktiteln glömde jag skriva upp). Nyare (bättre) årgångar kostar en förmögenhet - så jag får nog anse det vinet vara det största fynd jag har gjort hitills i min relativt korta samlarkarriär. Och jag har en flaska kvar - yippee!

Självfallet halar han upp en blind flaska till bokstudierna. Smörade popcorn, rostade mandlar, toscapäron. Det doftar onekligen vit Bourgogne. Väldigt ekdominerat, men denna klassen på ek kan t.o.m jag sitta och sniffa på i evighet. Smaken håller inte riktigt samma klass som doften. Ren fin ekdominerad smak med en aggressiv syrlighet och ett litet tomt avslut. Det vore nog ogint att ge detta vin under 90 poäng - men så värst mer än så är det inte i min bok. Travkungen är direkt besviken och lämnar sitt glas halvdrucket. En känslomässig reaktion till en Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Pucelles" 2004... Ännu en gigant avbockad i protokollet - även om denna flaskan knappast visade all storhet som Leflaive kan åstadkomma. 2004 var uppenbarligen inte helt lätt för vita Bourgogner. Och min hang-up inför Puligny-Montrachet är i alla fall delvis intakt.

Prestigemässigt är detta inte lätt att matcha - men jag går i alla fall ner och tar upp en flaska Anne Gros Hautes Côtes de Nuits 2007. Anne Gros verkar ha träffat jackpot med sina Grand Cru-viner de senaste åren - och alla hennes viner är svåra att få tag på och betydligt hårdare prissatta än alla de andra Gros-varianterna. Men två lådor av hennes enklaste vin stod i alla fall på Theis Vine häromdagen. Drygt 300 SEK för en Hautes Côtes des Nuits är såklart helt crazy, men what the hell.


Vinet är lätt i färgen och mycket aromatiskt i doften med mycket typiska (nya världen?) pinot och fattoner. Lite av det där fina svedda gräset hittar vi också. I början känns smaken mest som saft, men efter ett tag rycker det upp sej betänkligt. Kristallklar fin hallonfrukt, hög men trevlig syra och en lite nyponaktig eftersmak som är längre än vad man kan ana av vinets smala kropp. Väldigt gott - men också med en rejäl flört åt nya världen Pinot. Inga fermenterade uttrar ens på långt håll. Lite svårt att poängsätta... Munnen sugs mot glaset - men visst är det en lättviktare i sammanhanget. Fegar med en 87:a. Hugg av en hundring på priset så känns det mer intressant att komplettera.

söndag 19 juli 2009

Bourgogneafton

En hare puttrar i vin och buljong på spisen, när Travkungen och övriga gäster kommer över för en liten bjudning. Hela manegen är krattad för Bourgogne. Vilt, svamp och frenetiskt regnande.

Vi bjuder ett glas Egon Müller Scharzhofberger Kabinett 2007 som fördrink. Jag är lite för okoncentrerad på vinet för att kunna ge en utförlig beskrivning. Det smakar, självklart, väldigt bra. Det vinner en hel del på att luftas lite grann, men just som vinet börjar kicka igång på allvar är flaskan slut. Om det kan motivera 399 kr är kanske lite tveksamt.

Sen sparkar Bourgognekvällen igång med en flaska Camille Giroud Beaune 1er Cru "Les Cras" 1999. Detta vinet är lite speciellt då det är det enda vinet i Camille Girouds komplexa portfölj som inte är ett negociantvin. Denna lilla jordplätt i Beaune ingick inte heller i försäljningen när bröderna Giroud sålde rörelsen till amerikanska investerare i början av 2000-talet. Doktorn har bjudit på detta vin av årgång 1996 - och det är fortfarande i topp fem av mina Bourgogneupplevelser. Men Camille Giroud var ingen helt pålitlig producent. Vinerna blev som de blev. Rutinerna var lika gamla som ekfaten. Detta vinet är helt OK, men långt ifrån den fullträff som 1996:an var. Ovanligt utvecklat för att vara en 1999:a, inte 110% rent - men det har också en väldigt fullmogen fin jordgubbsfrukt blandat med mjuk söt lakrits. Jag är lite förvånad över den mjuka strukturen - de här vinerna brukar vara betydligt mer lagringskrävande (89 p).


Nästa vin, Antonin Guyon Corton-Bressandes 2002, är betydligt tyngre doningar. Större än föregående vin i alla aspekter. Fullständigt fullpackat med en mörkare körsbärsaktig frukt. Betydligt högre syra och tanninnivå - och en eftersmak som klingar länge. Fin mineralisk doft. Me like! (91 p). Den enormt höga syran tyglas av den massiva fruktklangen, men vi sitter och klurar på hur detta vinet kommer att se ut när det blir gammalt. Kan bli odrickbart? Nu är det strålande i alla fall.

Nästa vin är en sådan chansning som går hem en gång på tio. Lecheneaut Clos de la Roche 1994. Okänd producent, förfärlig årgång, bra läge, knappt 200 kr på dansk vinauktion. Jag kan se att Travkungens mustasch börjar rycka redan innan jag själv har hunnit prova vinet. Det är en stor upplevelse. Om det förra vinet var mineraliskt är detta som att trycka näsan i en hög med krossade ostronskal. Hela strukturen vrålar Grand Cru. Kristallren frukt klingar väl ihop med en aniston och svarta teblad. Det är inte så våldsamt mycket frukt kvar i detta vinet, men det gör liksom ingenting. Alla andra viner ikväll bleknar bort jämfört med denna flört med perfektion. Showen pågår i en halvtimme - sen bleknar vinet bort till en hög av kvarbliven fruktsyra. Mäktigt. (94 p).

Alla regler om Bourgogne faller undan. "Köp enbart på prodcent - inte klassificering" stämmer illa ikväll. Alternativt är Lecheneaut en producent som inte fått det rykte de förtjänar. Detta måste undersökas i vilket fall som helst.

Sen försöker jag lura Travkungen genom att servera en Gruaud Larose 1983 i stora Bourgognekupor. Nu är kanske Gruaud Larose ett dåligt val för en lurifax - för det blir nog inte så mycket mer typiskt Bordeaux än så här. Massor av tobak, läder och en grön ton inte riktigt har lyckats transformera sej till blyertspenna. Här finns det massor av frukt kvar, och ett rejält tanninbett avslutar smaken. Faktum är att vinet vinner stort på att luftas, och tyvärr så borde jag dekanterat detta betydligt längre än den halvtimme det fick. Det är lite endimensionellt i sin övertydliga cassisfrukt, och eftersmaken håller kanske inte riktigt som jag hade drömt om. Jag tror också det lider en del av att hamna efter föregående vin (89-90 p). Snäppet över Poyferré 1983, men också en bra bit under både Las Cases och Lynch Bages från samma årgång.

Två reflektioner som verkar återkomma efter varje gång man provar gamla viner och Bordeaux/Bourgogne. 1. Det är för mycket årgångshysteri i vinvärlden 2. När Bourgogne är bra har Bordeaux väldigt svårt att hänga med (i samma prisklass).




fredag 17 juli 2009

Med kritiskt sinne

Jodå - att vara på bluesfestival innebär inte att man dricker någon form av kvalitet. Varken de spröda plastglasen eller de 10 liter stora vinpåsarna från Spendrups gjorde någon nedstämd bluesfantast på något sätt gladare. Men vad är det jämfört med den moonshine som de gamla hjältarna borstade tänderna i.

Nu har jag i alla fall provat Umbala för första gången (tvåkronors vinet - per flaska i förtjänst). Ja djävlar vad det var räligt - men det var ändå en befrielse jämfört med rysaren Gato Negro. Det gick inte ens att dricka ens när tältet hade spolats bort av syndafloden. På lördagen visade den officiella regnmätaren i Åmål 100 mm, men den lokala regnmätaren visade 140 mm. Som jämförelse är det svenska rekordet för ett dygn 196 mm. Hela campingen spolades ut i Vänern, och kommunen fick öppna en sporthall för de blöta gästerna. Kudos till det snabba beslutet från kommunchefen!

Väl hemma längtar vi efter kvalitet, och till en helstekt entrecôte öppnar vi ett Toscanavin från en årgång i storform. CastelGiocondo Brunello di Montalcino 1999. Jag har måhända blivit överkänslig mot ekbehandling efter Guigalupplevelsen - för detta vinet väcker inga heta känslor alls. Fullmoget och lent, men också fullständigt dominerat av ekfat (36 månader på ny ek). Den lilla körsbärsfrukten som tränger igenom sjunger svagt igenom alla bittra ekplankor. Jag är gruvligt besviken på ett vin som borde leverera nu. Och inte lär det bli bättre av lagring heller (86 p).

Det är inte värre än att vi kan klämma flaskan under tiden som vi bevittnar den stora kallfronten i horisonten. Sen är det dags för en okänd flaska från primörsläppet 2004, Chateau La Gurgue 2004 - Cru Bourgeois från Margaux. Inför det primörsläppet studerade jag poängen från WS och WA och gjorde avancerade matematiska modeller för de olika vinernas prisvärdhet. Detta vinet trillade ut som extremt prisvärt efter 89 poäng hos WS. Blame it on my youth. Detta vinet är kraftigt ekpräglat med mycket gräddkola i doften. Men det är ett bländverk - för vinet är tunt och syrligt. Rent och hyggligt, men erbarmligt mycket sämre än t.ex Poujeaux för ungefär samma pris (83 p). Imorgon kommer Travkungen på besök, och jag har laddat upp med Gruaud Larose, Clos de Lambrays, Anne Gros etc. Då vore det fasiken om vi inte kan tvinga upp mätaren över 90 strecket.

(Utanför boken blindprovade vi en överbliven flaska Saint Clair 43 degrees 2008 mot Fumées Blanches BiB före maten. Den senare var tappad på box i mitten av juni 2009 - och sopade mattan med nya zeeländaren med en fin krispig nässelton och klar syra. 78 p för Saint Clair - 82 poäng för påsvinet.)

onsdag 8 juli 2009

Phélan Ségur 1996

Väskan och gitarren är packad - om någon timme far vi i natten mot metropolen Åmål. Eftersom jag inte skall köra kan jag passa på att fira in semestern med frugan och Madame Phélan Ségur 1996- kanske den högst ansedda Cru Bourgeoisen från S:t Estephe?

Egentligen hade jag redan placerat en Poyferré 1996 i vertikalläge, men jag fick en sådan ryslig korkskruvsångest att den flaskan fick leva ett tag till. Kan det vara skäl för samtalsterapi? Man vill ju inte sluta som alla de som aldrig dricker sina dyrgripar. Samtidigt vill man ju inte dricka allt inom två veckor (som några närbekanta vinpolare tenderar att göra).

För övrigt har jag sagt upp all bekantskap med Allt Om Vin idag. Det senaste numret höll lägligt nog en sådan usel kvalitet att separationen skedde helt utan smärta. "Bästa sommarboxen" och "Så görs rosévin". Det är som om tidningen Motorsport skulle ägna ett helt nummer åt hur man sköter vindrutetorkarna. Jag förstår faktiskt ingenting. Om man väljer att prenumerera på en vintidning för 500 spänn dricker man knappast boxvin överhuvudtaget.

Hur var då Phélan Ségur? Nja, jag vill kalla vinet som att blanda 4 delar La Tour de By med 1 del Pontet Canet. Det är rostade järnrör och småsmutsig ekbehandling, men också en imponerande koncentration, närmast övermogen druvmust och ärligt uppsåt. Det känns verkligen att detta är ett solskänkt vin, och jag hade nog gissat Chateauneuf om jag fått det blint. Vinet är bäst i starten men oxideras snart till en julmustliknande blandning. Livet för dessa flaskorna är nog tyvärr över helt enkelt - och man kan inte låta bli att jämföra med den 2005:a vi provade. Onekligen har det skett en enorm kvalitetsutveckling hos Phélan-Ségur sedan 1996. Med tanke på semesterkänslan och vinets charm (trots allt) bjuder jag på 86 poäng - i alla fall i starten. Och visst skulle jag öppnat Poyferrén.

tisdag 7 juli 2009

Bekämpa värmen!

De soliga och heta dagarna passerade förbi, och inte så mycket vin har konsumerats. I alla fall inget som är värt att starta upp datorn för. En flaska Guigals Cotes-du-Rhône slank ner på restaurang JP. Problemet var bara att det var säkert 30 grader inne på krogen - och i vinstället mer än så. Kroppstempererat vin är inte så trevligt, men är nog ett ytterst vanligt problem på enklare korgar - både i Sverige och utomlands. Det finns en stort motstånd mot att kyla rödvin - men det är tvunget!

Med hettan steg också temperaturen oroväckande i min vinkällare - som värst var den strax över 20 grader. Min hemmagjorda kylanläggning pallade inte trycket, och behovet av en uppdatering var akut. Överföringen av kylan från kylbadet (400W) var för dålig - det kalla vattnet (runt noll grader) bara rusade runt i systemet till ingen nytta. En gammal bilkylare till en Golf GTi -92 och en stark kalluftsfläkt inköptes och kopplades in. Efter bara en timme var temperaturen under 17 grader igen.


Golf GTi - 92 - en sportigare vinkällare

Jag vill varna alla för att gå in för ofta på Vinforum.dk. Man kan lätt hamna i adoptioner av nya "fynd". Jag hade inte alls några planer på att handla vin igår, men rätt flaskor till rätt priser dök upp och två timmar senare var de i min ägo. Några Lynch Bages 2002, en Leoville Las Cases 2002 och en Leoville Las Cases 1975 (i förbluffande bra skick). Jag har fått för mej att 2002 är årgången i Bordeaux som gäller just nu - i alla fall verkar stilen på vinerna tilltala mej. De bästa exemplaren har fullmogen frukt och en sval, skön och elegant struktur. 2002 och 2008 borde ha en del gemensamt i det att skörden räddades av en "indiansommar" i september-oktober. Båda årgångarna skördades också ovanligt sent för att vara i Bordeaux. Leoville-Las-Cases 2002 har den högsta alkoholhalten som någonsin uppmätts på slottet - 13.5%. Tyder knappast på omogna druvor. Att handla Leoville-Las-Cases 1975 är däremot emot bättre vetande. Nu har jag iofs bara provat en 1975:a - Ducru Beaucalliou - men den fick mej inte på något vidare humör. Ganska grov och kantig med tunn syrlig kropp. Nu tror jag dock att Las Cases är något helt annat - på den tiden var Las Cases väldigt mycket bättre än allt annat från S:t Julien.






















Stilstudie i Las Cases-etiketter. Årgång 2002 var den första med den "nya" etiketten. En hel del av informationen har strukits på framsidan - å andra sidan har det tillkommit en baketikett. Jag tycker nog att den gamla är mer tilltalande - vad tycker ni? Ordet Récolte framför årtalet måste kommit till mellan 1975 och 1979 (där det bevisligen finns). Nu far jag till Åmål för att studera alla varianter av 12 takters blues. Åmåls Bluesfestival.

torsdag 2 juli 2009

Thelema Mint 2004 vs André Péalat 2005

Repliken lät inte vänta på sej - redan dagen efter kommer Doktorn med ett hemligt vin och flin.

En mycket udda doft som påminner om Fernet Branca i maskopi med nyslaget hö och torkande tuschpenna. Smaken är lätt bitter, också till viss del påminnande om Fernet Branca. Väldigt mycket gröna örtiga toner är det som definierar detta vinet. Det finns en vinbärsaktig frukt och en hel del unga, rätt kantiga, tanniner. Men absolut ingen restsötma. Jag är helt förlorad - tycker nog ändå att vinet hör hemma i Frankrike. Det enda jag kan säga är att vinet kommer från en region som definitivt inte tillhör någon av de stora. Men ikväll reser vi långt - ända till Thelema i Sydafrika. Rättare sagt Thelema Mint Cabernet Sauvignon 2004.

Historien bakom detta vinet var att Thelema kom på att druvorna från en viss del av vingården smakade intensivt av mint. Detta vinet är gjort enbart på dessa druvor, och skall således smaka extremt mintigt. Jag tycker inte att den medicinalt örtiga smaken är på pricken lik mint, men fair enough. Vinet är nog mer en intressant övning än en stor njutning, även om vinet utvecklas väl i glaset under ett par timmar (87 p).


Jag vet inte om Doktorn vill boosta mitt självförtroende, för nästa vin är verkligen min hemmabana. Ung Syrah från norra Rhône. Frågan är bara om det är St Joseph eller Crozes-Hermitage. Vinerna från St Joseph är ofta lite mer rödmulliga och mer drickgoda, än de stramare och mer "kalla" från Crozes-Hermitage. Detta ligger någonstans mitt i mellan, och jag gissar naturligtvis fel.

Det har alla attribut av en typisk Syrah. Lite slappt i kanterna jämfört med Graillot, men väldigt gott. Ett vin som detta kan jag gå och längta efter ibland! Vinet är en Gilles Robin S:t Joseph Cuvée André Péalat 2005. Givet den mjuka behagliga strukturen är jag lite tveksam till någon större lagringskapacitet, och varför vänta när det smakar så gott nu! (88 p)

onsdag 1 juli 2009

Chateau d'Ampuis 1997

Ibland kan ett vin passa på många olika sätt, och när Doktorn ikväll skall utsättas för en blindprovning har jag bara ett vin i åtanke. Chateau d'Ampuis 1997.

Dels har varken jag eller Doktorn någonsin provat Guigals "mellan Côte-Rôtie", dels säljs just nu ett antal årgångar av Chateau d'Ampuis på Vinbanken till bra priser. (325 DKK för 1997:an - jmf med 849 kr för 2004:an på SB). Även 220 DKK för "Brune et Blonde" 1999 får anses som konkurrenskraftigt. Som "Brune et Blonde" är Chateau d'Ampuis en blandning av vin från de två sluttningarna, men där "Brune et Blonde" enbart görs på köpta druvor kommer Chateau d'Ampuis från Guigals egna marker.
95% Syrah och 5% Viognier, 38 månader på nya ekbarriquer.
Hela vinet domineras av en enda sak, EK. Det är inte lätt för Doktorn att hitta några områdestypiska drag under alla rostade plankor. Under all ek finns ett ganska lätt, burgundiskt vin med hög syra, ganska tunn kropp som domineras av en skogbärsaktig fruktighet. Eftersmaken dör oväntat tidigt och efterlämnar en sötma från den mognande eken. Doktorns sista bud är en tokekad Barbera. Det är ingalunda obehagligt att dricka detta vinet, men mer än 88-89 poäng är det inte. Och då har vi kanske ändå slängt in ett par etikettspoäng.

Detta tarvar några reflektioner. Detta är inte första gången jag är kritiskt till Guigal - på den vita Hermitageprovningen (som var helblind) var storsågen framme på alla hans viner - också pga överdriven ekhantering. Riktigt så illa är det inte idag dock. Chateau d'Ampuis lagras alltid 38 månader på nya små ekfat, oavsett årgång. För en lätt årgång, som 1997, är detta för mycket. Hur kan en sådan skicklig vinmakare som Guigal inte ta hänsyn till vinet? När vinvärlden drar åt mer terroirkänsla och finare aromatik är detta vinet som en gammal atlantkryssare i en småbåtshamn. Jag tror Guigal får ändra inriktning om inte hans viner enbart skall njutas av etikettsdrickare och poängjägare. I alla fall efter min åsikt, för detta vinet är definitivt inte värt priser som närmar sej tusenlappen.