lördag 28 november 2009

En enkel lunch med Travkungen

På väg till en enkel lunch hos Travkungen, med lite analyserade av veckans V75:a och jordmånen på Bonnes Mares:

Lunchen avslutad c:a 23:30.

Domaine d'Auvenay Chambolle Musigny 2004: 100% nedklassad Bonnes Mares, flaska 253 av 901. Lalou Bize-Leroy's hemmagård, 0.3 ha. Tryffelregn på pastan. Vinet är.... grönt! Inte i färgen men i smaken är det direkt omoget och tufft. En väldigt bra doft av vaxbönor, rökt sill och limstift. Smaken är nästan fruktfri, tanninhaltig men också djupt mineralisk. Detta vinet har en del av Leroy's patentdoft, men känns betydligt mindre öppet för business än de andra 2004:orna jag har provat. Detta är i svårt behov av att luftas, så vi ställer undan karaffen och hugger in på en flaska Ogier Côte-Rôtie 1995. Felfri Syrah! Mogna svarta oliver, vitpepprigt, rostat bröd. En aning märkt av ålder och sviktar kanske en aning i smaken pga det. Bättre vin än allt från fredagen dock (89 p).

Bonnes Mares vinet vill inte släppa hörnflaggan, och efter fyra timmar börjar vi tappa hoppet en aning. Vinet känns lite väl grönt och omoget. Ett bra vin men knappast stort som de andra 2004:orna från Domaine Leroy. Här har vi problemet med Bourgogne i en liten ask. Tre fat från en enda mark. Ingen chans att prova och köpa mer, noll kommentarer från pressen. Vinet är ändå bra nog att förtjäna 91 p, men det känns som en förlust då flaskan kostade 2000 DKK. Att vi är tre man om kostnaden känns bra. En tredjedel av flaskan lämnas kvar när vi går ut och tar en staropramen på lilla torg och snöar in på vinsnack. Vi måste ta en sipp av detta imorgon igen.

På söndagen provar vi vinet igen, och det har delvis ändrat karaktär. Det doftar vit choklad och mer örtigt än igår. Smaken är i väsentligt samma som igår. Ganska lätt, superrent men varken speciellt koncentrerat eller komplext. Det känns som detta vinet har fått för lite sol helt enkelt. Vinet är också helt klart och har inte kastat något sediment överhuvudtaget. Detta är lite udda då 2004:orna från Domaine Leroy har alla varit rejält grumsiga med massor av sediment och tidiga mognadstoner. Vi kan inte bedöma att detta skulle kunna växa till ett "grand vin" med lång lagring - men osvuret är kanske bäst. Men kommer nog inte att investera i en flaska till för att veta. Travkungen har öppnat en flaska Leroy Corton-Bressandes 1983 - men den smakar bara råa rödbetor. Det är heaven and hell med trollkvinnan Bize-Leroy.

fredag 27 november 2009

Fredagsmys med Antinori

När resten av vinprovarvärlden letar upp nya spännande producenter drar vi oss tillbaka med ett av de allra första etikettsvinerna - Tignanello 2004. Vinet med 1:a pris från Wine Spectator och gränslöst gott renommé.

Men kvällen börjar med ett par andra viner. Brocard Chardonnay Kimmeridgien 2008 är först ut. Ett vin som visar hur svårfångad Chardonnay kan vara utan ekfatslagring och malolaktisk jäsning. Min fru serverar vinet blint och jag bedömer vinet som en teoretisk blandning av en bättre Pouilly-Fumé och en torr tysk Riesling, Massor av flinta, svavelsyra - men samtidigt en känsla av massproduktion. Helt OK för det avslöjade priset (83 p).

Sen är det min tur att luras. Vad är det mest udda man kan välja på ett vanligt systembolag i förorten? En argentinsk Malbec? Jag har en romantisk syn på Argentina, och någon gång i mitt liv vill jag besöka Buenos Aires. Ett vackert land med vett på oxkött och musik. Argentina är Malbec, denna Bordeauxdruva som står för kropp och struktur. Att knappt en käft odlar Malbec i Bordeaux längre beror på att den nästan utrotades under den stora frosten 1956. Nog ändrade den köldknäppen Bordeaux för alltid, kanske mer än Parkers "austerity"-avdrag. Jag hoppas att jag skall gilla argentinsk malbec men Catena Zapata Malbec 2006 doftar illa. Riktigt illa. Tänk toarengöringsmedel "vanilj" från Ullared. En riktigt otäck vaniljdoft à la Villa Puccini. En del av det värsta luftas bort - men de amerikanska faten passar inte alls i detta vinet. Bra torr tuggig smak med fina tanniner och lång eftersmak, men denna aromatik är bannlyst i min källare. Jay Miller hittade 91 poäng (78 p).


Huvudvinet, Tignanello 2004, är helt andra doningar. Fransk ek, mustig lussevakadoft av kryddnejlika och kanel. Fullkroppsvin med portvinstendenser. Lite ihålig halvdöd eftersmak. Ett gott hantverk, men en stor besvikelse in alles. Vi brukar gilla Tignanello, men denna är betydligt sämre än den 2003:a vi provade senast. Trött överekad massproducerad aromatik gör mej inte glad. Jag vill t.o.m hålla Marchese Antinori 2004 som ett mer intressant vin. Och då skall vi inte snacka om de riktiga höjdarna som Tua Rita och Gratius. Jag blir ganska orolig av detta smaktest, då det ligger ett antal flaskor i källaren. Min erfarenhet av Tignanello är att det mår bäst av att drickas ganska ungt. 1997:an är en ganska uttorkad historia redan nu, så jag vågar inte hoppas alltför mycket på detta. Inköpt på SB och lagrat under klimatkontroll sen dess (87 p).

Så där ja, storsågen framme igen. Vi har druckit mycket bra vin på sistone, så alla skillnader framstår mycket tydligt. Jag har fortfarande kvar smaken av den där Haut-Carles 2004 från förra helgen. Så skall ett riktigt vin smaka för att förtjäna mina 90 p.

tisdag 24 november 2009

E-beställning utförd

Jag har sagt många onda saker om Systembolaget, och i sak anser jag dagligen att det bör förstöras. Men den senast lanserade tjänsten , e-beställning, är verkligen ett steg i rätt riktning. Speciellt i en tid då nyhetslanseringarna är planerade utifrån fortsatt finanskris. Det är ganska intressant att lägga nyhetslistorna för 2008 och 2009 bredvid varandra. Snacka om kursändring. Trots att majoriteten av arbetande och amorterande människor snarare har mer pengar över till vin nu än för ett år sen.

Beställningssortimentet verkar fortfarande vara en fredad zon dock, och en del viner som säljer slut på en halv dag som nyhetslansering finns senare för obehindrad beställning. Med e-beställning kan man t.o.m sitta och spontan och impulsbeställa. Min första e-beställning blev några flaskor champagne Egly-Ouriet och Wittmann Riesling Trocken 2007- och efter bara ett par dagar var flaskorna på plats.

Vi knäcker en av Wittmannflaskorna. Detta är en vin jag har skrivit om förrut, och min intention att lagra de första flaskorna till dieselstadiet funkade inte. Nu får jag en ny chans, men det lär inte gå bättre tyvärr. Det är lika gott som tidigare, knastertorrt och stenigt (90 p), (återvinnen bild - riktigt så mycket sommar är det inte i Malmö nu):

På tal om Wittmann så lyckades de stå för den enda tyska rieslingen på Wine Spectators topp 100 lista i år - vilket kan tyckas vara lite snålt då 2007 är en toppårgång och tysk riesling är en av världens tungviktare i kvalitet. Men den listan är ju mer en rolig grej, lite som vinbloggarnas årslistor över postiva överraskningar. Med nyfunnen smak för Barolo skall jag ut och shoppa Rattis Marcenasco 2005 (årets 7:a på listan) imorgon - finns till bra pris hos Philipson. Lite inflytande har den nog trots allt den där listan. Fast jag tvivlar på att Brancaia Tre (10:a) kommer att rusa ut ur butikerna.

lördag 21 november 2009

En tryffellördag

En massa tryffel kvar och inga gäster. Färsk pasta doppas i kokande vatten och serveras helt utan tillbehör förutom lite olja och parmensan. Blandas med rikligt med hyvlad gotlandstryffel. I detta formatet har tryffeln fullt spelrum, och det är en helt magisk middag.

Vinet har så mycket draghjälp här att det är svårt att vara objektiv. Det är i alla fall inget snack om att nebbiolo känns som ämnad enbart för denna rätten. Vinet har precis samma grundsmak som maten, och det är svårt att skilja maten från vinet. Jag har varit lite gnisslig över mina Fontanafredda Barolo Lazzarito Vigna La Delizia 2000, men ikväll är det bara helt perfekt.



Detta vin är det absolut mest prestigetyngda vinet i hela Fontanafreddas portfölj. Tre glas i röda räkan, 93 WA, 90 WS. Fortfarande på den unga sidan, men visst börjar vinet mogna nu. Det varma året ger en nästan Chateauneufaktig tyngd (14.0% EtOH), men jag föredrar detta fruktstinna paket jämfört med t.ex Aldo Conternos bottenmålningsprojekt. Ljusa slingrande nypon och lingonsyror. Tryffelaromatik. Modernt vinbygge helt klart, helt i klass med Scavino som jag minns det. En litet avdrag för opersonlighet i allt det perfekta (92 p), men det sitter kanske i väggarna hos Fontanafredda. Etiketten är fortfarande den mest smaklösa i min källare.

Denna helgen har modernisterna firat stora segrar. Haut-Carles och Fontanafredda. Fruktmassivt och ekigt - det som jag trodde jag var emot. Jag få inse att min smak håller på att förändras snabbt. Vem kunde tro att jag skulle slå frivolt över en Aussie-Shiraz (Run Rig) för någon månad sen? Jag brukar hålla mej med några tillfälliga hatobjekt - och för ett tag sen var det Barolo och Shiraz. Just nu spyr jag galla över Chateauneuf - hypen som detta område har just nu är helt oproportionerlig. Och nu börjar det dessutom bli lika dyrt som bra Bourgogne, Côte-Rôtie och Bordeaux. Dagskursen är att dra av 6-7 poäng från advokaten för att hamna rätt i detta slödricksdelta. Men vänta bara, inom kort kommer det säkert en bra flaska Ch9 i min väg och allt är förändrat.

En tryffelfredag

Snacka om kundservice! Gotlandstryfflel missade sin leverans med ett par dagar, och levererade sedan ett gigantiskt paket helt gratis som kompensation. Golfbollar torde vara mindre i diameter. I alla fall de jag försöker få ner filtmattans gömslen:

Vi hyvlar tryffel på allt, men gör inte ens slut på en av tryfflarna. Smaken är väldigt mild, betydligt mildare än de svarta tryfflar vi har smakat från Perigord eller Piemonte. Det krävs mycket för att få igenom tryffelsmaken, och mina väldigt höga förväntningar på svensk tryffel uppnås kanske inte helt. Vi fattar efter ett tag att en viss uppvärmning ökar upplevelsen. Detta med egenhyvlad tryffel är helt nytt för oss. Resterna ligger nu i en påse med arborioris för morgondagen. (lördags morgon - vilken äggröra!)

En helt makalöst mör rostbiff med tryffelsnö agerar blindprovningsledare:



Sällan har tre viner varit så separerade i kvalitet. Det överlägset bästa vinet ikväll är Haut-Carles 2004. På sätt och vis mer lik en bra Côte-Rôtie än en Bordeaux. Lite mint och torrt gräs i doften - fullmatad smak som en städad aussie-shiraz med smatterband - stram torr eftersmak. Mycket mycket bra - och outstanding ikväll (91 p). Ett riktigt tuggigt oxköttvin!

Tvåan kommer i två flaskor. Första flaskan av Sociando-Mallet 2001 är så där smygkorkad att jag inte riktigt kan uppfatta mer än att vinet är trist. När Doktorn ger diagnosen känns det mer uppenbart. Flaska 2 är bättre men jag är fortfarande kritisk till denna RP 93p. En våldsamt massa ek gör ett dåligt försök att täcka över ett ihåligt vin. En väldigt torr och tanninrik avslutning. Doften är fin-Bordeaux, smaken är Seguin (85 p). Kan vara en av advokatens mest felsatta poäng?

Allt är relativt, och jag vill be om ursäkt för att jag har gett kvällens trea ett 90-poängs betyg en gång i tiden. Chateau Bouscassé 2005 må vara billigast ikväll, men mot de andra vinerna är det bara vaniljsocker och tråksötma. Vad hände med bandidostanninerna? Detta vinet borde slå alla på käften ikväll, med det är tydligt att Bouscassé har ändrat inriktning de senaste åren. (82 p).

torsdag 19 november 2009

Chardonnay för massorna

Världens mest spridda druva? Kan det vara chardonnay? Nästan uteslutande tillsammans med stora doser ekfat, i alla fall de som odlats utanför Frankrike. Skall man ha den enklast tänkbara vita Jadot-Bourgogne på SB får man hosta upp 115 kr, och nog är det så att många nya världen chardonnayer ger betydligt mer för pengarna i denna prisklass. Eller hur är det med det egentligen?

Vi steker skinkfärsbiffar och serverar med färska ravioli och pinjenötscreme.

Vin 1: Louis Jadot Couvent des Jacobins 2008 Bourgogne Blanc. Väldigt tydlig körvel/aniston i doften, samma som vi hittade i deras Corton-Charlemagne 2005. Tillbakahållen ek, stram struktur, lite väl anemiskt i starten men ändå klassigt på något sätt. Till maten blir det helt överkört av glas 2, men när jag provar det flera timmar senare är vinet faktiskt riktigt bra (87 p). Det finns kvalitet här, men man måste locka fram det med lång luftning och mildare mat.

Vin 2. Rustenberg Chardonnay 2008. Stellenbosch, Sydafrika. I intensitet är detta helt överlägset vin 1. Smörig nya världen doft med mogna päron och nätmelon, oväntat stram struktur i smaken med en lite bitter och svag mineralisk eftersmak som varar länge. En lite väl hög alkohol (14.5%) blir märkbar närmare rumstemperatur. Gifter sej väl med maten ikväll, men bör drickas ganska kylt (87 p).

Underlig match där båda får anses vara segrare - väl värda sina 115 SEK respektive 90 DKK. Tänker på gamla Stoneslåten, You can't always get what you want. Om Jadotvinet är introt med Keith på ensam gitarr så är sydafrikanen det galna slutet med kyrkokören. Det är den egna dagsformen som får avgöra vad man gillar bäst.

lördag 14 november 2009

Gruaud Larose 1983

Julmustigt, tunn kropp och allmänt svårdrickbart. Så låter det strax efter dekantering av en gammal kämpe, Gruaud Larose 1983. Strax före middagen skall jag rusa ner efter en annan flaska, men stannar till vid karaffen. Du heliga moder, vilken doft.



Hur kan ett vin man bedömer som dammigt och ohjälpligt slut bara uppstå ur askan? Det mörkröda vinet doftar stall, halvrökt cigarr, ett par drag med fernissapenseln och en aning ljuva jasminblommor. Allt i en mycket tydlig Cabernetram. Doften är i princip fulländad - så här skall Bordeaux dofta. Inte ett spår av julmust och rutten kork. Ingen volatilitet.

Smaken är fortfarande lite sviktande i mitten, men för varje minut verkar det bli mer och mer stöddigt. Till maten är det succé, svagheten i mitten fylls ut av maten. Och eftersmaken behöver inte skämmas för sej någon gång, kristallren cassis men kanske inte riktigt någon större komplexitet. Doften är betydligt bättre än smaken. När allt skall summeras går det inte att blunda för att vinet börjar bli för gammalt nu. Men samtidigt har vinet kvalitéer som inte går att köpas för pengar på SB. 89 poäng känns rättvist.


Flaskan och korken är märkt "CORDIER" och vid denna tiden var slottet ägt av denna storägare i Bordeaux. Gruaud Larose hade några årgångar under Cordiertiden som fick slottet att verkligen höra hemma i supersecondligan, framförallt 1982, 1986 och 1990. Sen Cordier lämnade skutan har inte Gruaud Larose riktigt hittat tillbaka igen. Vissa kallar stilen under Cordier för "funktiden" (nu var iofs denna flaskan helt utan "funk"). Funk som brettangripna fat och halvdan hygien? Vet ej, och ärligt talat har jag aldrig provat en Gruaud yngre än 1990... Jag har en flaska 1986 och 1990 i källaren, båda märkta Cordier. Det känns nästan musealt att vända dessa dokument från svunna tider.


Lustigt hur börskurserna för Bordeauxslotten kan fluktuera. Om du köpte vin 1985 var Gruaud Larose och Talbot något av det bästa på marknaden. Pavie och Pontet Canet något av det sämsta. Det kan vara bra att komma ihåg när man härjar på andrahandsmarknaden. En Pontet-Canet 1983 var ett uselt vin redan 1985, men kostar ändå en rejäl slant idag.

lördag 7 november 2009

Chateauneuf eller Bourgogne?

Jag har gnisslat understundom om att Chateauneuf är en dålig ursäkt för att inte dricka Bourgogne (tillspetsat naturligtvis). Men visst är vissa Chateauneufer väldigt lika en yppig version av Bourgogne? Och hur skulle det se ut om man blandade dessa viner i en blindprovning? Doktorn med familj är inbjuden på en parvis provning av Bourgogne och Chateauneuf. Kan Mr Tvåbetyg och Mrs Trebetyg spika rätt område?

Flight ett Dödens Fält
Vin 1: Gammal volatil doft, plommonfrukt. Ligger på gränsen till drickbart. Tyvärr skulle detta vinet druckits för länge sedan och Doktorn slipper gissa. Facit: Louis Jadot Beaune Boucherottes 1990 (inga poäng).

Vin 2: Ganska obehaglig ålderdomlig volatil känsla i detta vinet också. Viss klass, lite bättre än glas 1, men påminner mest om en välklädd gammal dam med dagsgammalt inkontinensskydd. Gissningsfrikort återigen. Facit: Clos des Papes 1998 (inga poäng).


Oops - vilken mardrömsstart. Clos des Papes borde verkligen inte vara död redan nu även om jag allvarligt börjar tvivla på 1998 i Chateauneuf. Övermoget och syrafattigt - och dålig lagringskapacitet? Vad säger vi om 2007 år 2017? (skall erkänna att Bousquet des Papes 1998 är helt fantastiskt fortfarande). Jag tror dock att denna flaskan har fått sej en släng av defekter. Jadotvinet kan kanske vara ursäktat, inte många Beauneviner överlever 19 år utan allvarliga skador.

Flight två Return of the Titans
Vin 1: Yo Bro. Vilken helt underbart mogen men ändå fräsch doft. Har detta vinet växt på en ostronbank? Djupt kalkig doft, friska hallon, drömlika tanniner. Kvällens överlägset bästa vin och jag är storligen imponerad av Doktorns geografikunskaper. Han står och velar mellan Clos de la Roche och Chambertin- och väljer rätt. Facit: Lecheneaut Clos de la Roche 1994 (92 p).

Vin 2: Visserligen en budget-Chateauneuf men detta vinet är helt solklar för kvällens andraplats. Det är inte stort som vin 1, men det har en balans i pepprighet och lakritshallon som inte så många av mina senaste Chateauneufer har visat. Ogier är en groteskt stor negociant i södra Rhône, och detta vinet är ett enkelt supermarketvin som överpresterar i afton. Eftersom Doktorn redan har spikat rätt hektar på jordklotet för vin 1, är resten formalia. 99 kr på Superbrugsen för min sista flaska Ogier Les Closiers 2004 (88 p).


Hela idén med provningen föll tyvärr när två av de bästa vinerna var skadade/för gamla. Och att skilja en Grand Cru Bourgogne från en stormarknads-Chateauneuf är kanske inte så värst relevant.