måndag 28 december 2009

Krug Grande Cuvée vs Egly-Ouriet Blanc des Noirs

Kvällens champagnemöte är en match mellan det stora och aristokratiskt traditionstyngda och det småskaliga och franskt småtjuriga. Krug behöver ingen närmare presentation, deras champagner är ansedda som världens bästa och dyraste, med tokcuvéen Clos d'Ambonnay i spetsen. Egly-Ouriet är en betydligt mindre producent, utan processorslitande hemsida (ja, utan hemsida överhuvudtaget). Tydligen är gubben som driver Egly-Ouriet lika utåtriktad som en dövstum norrländsk fyrvaktare med social fobi.

Jag har aldrig provat Krug tidigare, men jag blev bjuden på ett glas Egly-Ouriet för ett tag sen som drog mattan under fötterna. Jag kände mej i alla fall tillräckligt kaxig för att utmana Doktorn med min "lilla upptäckt". Han svarar med en flaska av världens förnämsta NV-champage - Krug Grande Cuvée. En multivintagechampagne som är dyrare än Dom Perignon!




Parallella glas:

Egly-Ouriet Blanc des Noirs Grand Cru NV
Färgen är en hårmån från att kallas rosé, med en tydlig grårosa antydan. Doften är oxiderad i starten men lyfter strax bort från sherryns land. Det smakar smultron (som sist) men smaken känns direkt oförlöst med massor av grapefruktbeska. Lite obalanserat i nuläget, och inte lika bra som det glaset jag blev bjuden på (89 p). Kraftig flaskvariation kan anas på Cellartracker, och det kan bero på ganska små batcher med olika degorgeringsdatum och jästlagringstider (som dock är tydligt markerade på flaskan).

Krug Grande Cuvée MV
Färgen är guld - inte gul utan guld. Det doftar allt vackert man kan hitta i ett nykalkat bageri. Bröd, jäst, sten och citrus. Perfekt mousse och balans mellan mognad och fräschhet. Smaken utvecklas mycket med luft och går från röda äpplen och grapefrukt till honung och rostat bröd med lemon curd. Det finns tydligen ännu bättre champagner än detta, så man får väl hålla igen poängen till 94 p. Annars vet i tusan. Hittar man detta under tusenlappen får man vara nöjd.

söndag 27 december 2009

Kluckande klapp

Hur snäll har man varit under året? Efter en stunds skrotande i Vinbanken faller ögonen på ett vin jag aldrig provat, sinnebilden av ett etikettsvin för nyrika ryssar, Lafite Rothschild 1988. Helt perfekt skick, och dokumenterad lagring sedan 1993. Med en nyfunnen julbonus bedömer jag snällheten som tillräcklig. Under tiden jag står och studerar klenoderna får jag ett glas vin i handen. Otvetydigt Chateauneuf, vilket det också är. Domaine Charvin 2005 (84 p) känns inte speciellt spännande. Det osar av alkohol och en blandning av lakrits/hallonbåtar, men är en väldigt trevlig gest från butiken.

Om man skall knyta an till den förra posten så förvånar det inte mej att glaset i högerhanden (95+ RP) har en högre Parkerpoäng än flaskan i korgen (94 RP). Detta tarvar ett par reflektioner och en del statistikberäkningar.

Lite Parkerstatistik: Chateauneuf 2007 har samlat nio stycken konstaterade 100-poängare, vilket mycket väl kan utökas när några osäkra bedömningar avgjorts (t.ex Pegau Da Capo). Som jämförelse har den samlade skörden av 100-poängare i Bordeaux under åren 2003, 2004, 2005 och 2006 varit fem stycken. Och då har vi ändå ett par av de största Bordeauxårgångarna i modern tid i den serien. Bourgogne har inte en enda klar 100-poängare under samma tidsperiod, även om Romanée-Conti 2005 ligger och tuggar på 99+.

Av totalt c:a 322 viner testade från Chateauneuf 2007 har 234 (73%) fått ett betyg på 90 eller högre. Ett enda vin har fått ett betyg lägre än 85. Det säger sej självt att inte nästan allt kan vara outstanding. Och det är det ingen heller som tror på allvar, för hur kan annars 95+ Charvinvinet kosta som en halvdan Bordeaux Bourgeois.

Det finns Chateauneuf som är helt fantastisk, men att använda Parker till hjälp för att hitta dem är uppenbarligen ganska meningslöst. Som en sandpapperskarta i öknen.

söndag 20 december 2009

Cuvée Quet 2007 vs Clos des Papes 2001

Travkungen har nästan som en daglig rutin att gå in på Hansakompaniet och scanna av vad som finns inne. Denna gången hittade han en låda Cuvée de Quet och ett par Deus Ex Machina som helt plötsligt hade uppstått i det tomma saldot. Man undrar ibland om SB's lagerrutiner är lika slumpmässiga som de verkar?

Även om Travkungen inte är någon grenachefantast kräver Parkers notering om Deus Ex Machina 2007 ett smakprov. "Det bästa vin jag någonsin smakat - 100 p". Onekligen ett kontroversiellt uttalande, med tanke på alla Petrus, Latour och DRC som den mannen provat. Jag tror nog Travkungen är lite i chock över det vinet, som han konsumerade igår. Han vill knappt prata om det, men ord som överextraherad och alkoholmonster slipper ut.

Hans förväntningar på denna flaska Mas de Boislauzon Cuvée Quet 2007 (100 RP) är knappast högre och för att ställa in den i ett perspektiv tar jag fram en flaska Clos des Papes 2001 (95 RP) för att ha bredvid.


Clos des Papes 2001 sparkar röv med 100 poängaren i alla grenar. Det är slående hur mer komplext detta vinet är, en myriad av väl åtskilda aromer i perfekt balans. Doften är betydligt svalare utan alkoholhetta. Läder, jordgubbar, svampkorg, vitpeppar. Smaken böljar fram i många olika faser, och tar liksom aldrig slut. Ojdå en släng apelsinskal, ett vitpepparkorn och här kommer det en last kalla jordgubbar med rökta sillar. Superrent och fräscht och blir snarare ännu bättre med mat. Jag kan knappt sitta still när jag dricker detta. Den överlägset bästa Chateauneuf jag någonsin har provat! Parkers poäng känns fullt rimlig, kanske t.o.m i underkant? (95 p).


Mas de Boislauzon Cuvée Quet 2007 är mörkt purpurfärgad och osar av alkohol, tallbarr rökt skinka och julmust. Alkoholväggen är helt dominerande just nu, och med finessens fulländning i glaset bredvid förvandlas detta vinet till rått och kallt. Tokextraherad smak med en tydlig sötma. Varje klunk avslutas med en grimas när alkoholen tar över i eftersmaken. Travkungen kläcker liknelsen 50/50 körsbärslikör och buljongtärning, och jag har inga invändningar. Det är dock bättre än det värsta jag har provat från Chateauneuf, och poängen blir relativt god i alla fall (86 p).

Deus Ex Machina då? Eftersom jag själv inte fick smaka på det får jag lita på Travkungens ord: 1-0 till Cuvée Quet. Han kommer i alla fall göra en god affär på de resterande 11 flaskorna Quet när de skeppas till DK.

En tredjedel av flaskan sparas till dagen efter, men jag tycker snarare det är sämre idag. Det doftar ren vodka och smakar likadant. Det blir lite bättre om man kyler vinet till 12-14 grader, men inte skall man väl behöva kyla 100-poängare? Utan att bli för sarkastisk om Parkers bedömningar kan jag åtminstones dra slutsatsen att jag är djupt oenig. Det är helt säkert hans ärliga åsikt att detta är perfektion, och det finns säkert en mindre grupp som håller med. Detta är ett vin som inte har något gemensamt med traditionell Chateauneuf eller något annat vin i världen. Jag kan inte se att det skulle bli så våldsamt mycket bättre av att lagras, då det är i princip tanninfritt redan nu. För egen del skall jag kanske bara vara nöjd om pengaströmmarna dirigeras om.

lördag 19 december 2009

Canon-la-Gaffelière 1995

Att ta sej hem från Köpenhamn idag var en stor pärs. Obama, jullov och snökaos var som när alla planeter radar upp sej och ordnar extra högvatten i tågväxlarna. Visst tjänar vi Öresundspendlare extra på den svaga kronan, men transporten över sundet påminner oftast mer om en båtscen från Utvandrarna än en civiliserad inre tågresa. Senast igår var det knytnävsfajt över den sista ståplatsen. För denna service och 19 minuters tågresa får man betala 1900 kr per månad. Monopol på vin eller tåg slutar lika illa.

Mycket sen ankomst hem leder till panikluftning och handvärmning av en flaska Canon-la-Gaffelière 1995. Ett halvmoget vin med rejält tanninbett. Källaren håller knappt 10 grader just nu, och vinet behöver lång tid att hitta hem i glaset.

Men vilken hemkomst. Ljuvlig mogen stalldoft, tät tuggig tanninhaltig smak med fin balans. Rätt svårt att pricka så många fler smaker i mognadskitteln, men detta är bra. Förvånansvärt ungdomligt med tanke på årgång. Här finns decennier av möjlig lagring kvar, och denna brist på fullständig mognadsextas begränsar poängen till (91 p). Det kan definitivt finnas mer bakom gardinerna.

torsdag 17 december 2009

En fågelskådare och en livstrött finansman

Ikväll skall jag dra mitt strå till stacken - en ny producent! Men äran är inte min, utan tillhör en fågelskådande kollega på jobbet. Han ägnade en vecka åt att leta upp en speciell kungsfiskare i Ronda i södra Spanien när han snubblade in i en vingård uppe i bergen. Företagsam och törstig tågade han in på gården och fick en rundvisning och ett glas. Denna procedur upprepades visst, och han blev så förtjust att han tog med sex lådor hem (som nu delvis säljs med måttlig förtjänst på jobbet).

Vingården heter Los Aguilares och ligger som sagt i Ronda, en timmes bilfärd från Malaga på solkusten. Grundad av en pensionerad finansman som ville göra mer än flytta PPM-fonder på sin ålders höst. Den stora specialiteten för vingården är Pinot Noir, men de gör även en rosé och ett blandvin på cabernet sauvignon, merlot, tempranillo och petit verdot - Pago El Espino - som vi skall prova ikväll. Men vänta lite... Pinot Noir på solkusten? Vingården ligger på 900 meter och kylan från bergen ovanför rusar ner på kvällarna och ordnar fräschören. Deras Pinot Noir vann f.ö. VM i Pinot Noir i år. Drygt 1100 viner tävlade, men i sanningens namn var inte många av de större namnen där. Någon Bourgogne Grand Cru fick i alla fall på tafsen!

Pago el Espino påminner väldigt mycket om Chateau d'Ampuis från Guigal, trots alla brister på gemensamma nämnare. Det som är gemensamt är lång tid på ny fransk ek - 16 månader i detta fallet. Det osar Viognier-bacon, massvis med ekvanilj och friska björnbär. Smaken är betydligt friskare än väntat, inget övermoget här inte. Fylligt, lite alkoholstarkt men nästan helt utan tanniner. Ganska lång eftersmak av blåbär, rårörda lingon och lakritspulver.

Absolut ingen syltbomb, men jag är inte helt överens med ekbatteriet här. Skall bli intressant att se vad Jay Miller kan ha i sin poänglåda om han hittar detta vinet - för det känns som ett vin för 92-94 WA-poäng. Själv nöjer jag mej med 86 p. Helt OK för en dryg dansk hundring, men det är nog mest ett pimpelvin en ljummen sommarkväll (jisses vad mycket vin jag skall hinna dricka den där enda sommarkvällen nästa år).

söndag 13 december 2009

Svärmor slår till

Bussen som tar oss till svärmors residens påminner mer om en dansbanetransport än en lokalbuss denna lussevakeafton. Det klirrar och ångar adrenalin från alla ynglingar med glitter i håret och promille i blodet.

Svärmor öppnar med en makalös anklever med tryffel och örtgelé på stekt bröd. Utan något som helst tvivel årets godaste förrätt - värdigt ett millennieskifte. Till detta en traditionsenlig sauternes, Mouton-Cadet Reservée Sauternes 2006. Den känns inte speciellt typisk för Sauternes. Låg syra och obefintlig botrytiskaraktär. Söta tropiska frukter, inlagda persikor. Inget direkt fel, men utan Sauterneskaraktär känns vinet obestämbart och literpriset (>300 kr) väl tilltaget. Maten överglänser utan tvekan vinet (75 p).

Till den saffransdoftande huvudrätten kommer ett vin som sätter mej på plats. Lätt frizzante, halvtorrt med grapefrukt och pinot gris-kryddighet. Vinet är en Cameleon Unoaked Chardonnay Reserva 2009 från Jean Bousquet i Argentina. Mycket förbryllande vin, då det i princip inte doftar någonting. Smaken breder dock ut sej desto mer och påminner om en blandning av grappo, pinot gris och barralsmällare. Färskvin! Den lilla sötman och kryddigheten gifter sej bra med maten, men framför allt är det rent och skärt drickegott. En par flaskor sånt här i en ishink på altanen nästa sommar! (82 p - men värt 90 vid rätt väderlek). Det behöver inte alltid vara sofistikerat.

fredag 11 december 2009

Mâcon vs Chablis

Vad är egentligen definitionen för en god vinsmak? När man med nöje har huggit sej igenom vinkapsyler från Jura och njutit av sönderekade Guigalviner finns det ändå ett stort berg kvar att bestiga. Sherryberget. Att säga att man gillar sherry som måltidsdryck och verkligen mena det - det är det slutliga steget före man kan kalla sej mästare av gomupplevelser.

Eftersom jag inte än är mogen för detta steget, kokar jag bort min sherry istället. För god sås blir det, oavsett vad man tycker om oxiderat starkvin. Och i såsen får gärna fina fisken simma, om man skall låna ett Larssonskt idiom.

Eftersom min kära hustru med anhang blandade grogg på mina Domaine Leflaive förra helgen får vi ta något vitt från den billiga hyllan i källaren, numera väl uppmärkt. En flaska från det senaste långtidssläppet - Blason de Bourgogne Mâcon-Villages 2008 och en flaska Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007. I princip två buteljer Mâconvin för en flaska Chablis, men den prisskillnaden skall inte märkas mycket av.

Blason de Bourgogne Mâcon-Villages 2008: Rejält gul färg för att vara en Bourgogne. Doft av smörat rostat bröd, clementin och päron-MER. Doftar riktigt bra, smaken når inte upp i samma klass. Fin balans med syra, päron, hygglig mineralkänsla och precis lagom dos av malo. En aning kort, men ändå ett strålande vin för väldigt lite pengar (86 p).

Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007: Vinvärldens Rammstein. Stålhård batterisyra och stenbrott. Väldigt svavlad doft i starten. Lite malplacerat till kvällens fisk, borde egentligen serverats till en plateau de fruits de mer eller ett klimatupplopp. Lite enformig smak av päron och tavelkrita, men ändå i en större och längre ram än vin 1. Lagring? (87 p). Fullständigt kompromisslöst och odrickbart enligt Leflaivegommen till vänster.

Brocard är som bekant i princip den enda leverantören av Chablis till Systembolaget, och det är lite synd. Enligt min relativt ringa erfarenhet av Chablis befinner sej Brocard i Chablis extremvänster. Det kan bli en aning anemiskt att dela en hel flaska, när allt kommer från en steriliserad ståltank.

lördag 5 december 2009

Viña Tondonia Gran Reserva 1985

Att säga att gammelrioja är bortglömt i bloggvärlden och i min vinkällare är ingen överdrift. Det är så illa att jag inte vet hur det smakar ens. Jag som brukar klaga på överdriven fathantering får mitt lystmäte ikväll - här snackar vi 10 år på ekfat - inte 10 månader. Dessutom på amerikanska vaniljfat.


Viña Tondonia Gran Reserva 1985 kommer med guldnät som sej bör, och med ett fläckftitt yttre. Enligt vinbutiken i Edinburgh hade den nyligen släppts på marknaden, och måste ha blivit etiketterad precis innan skeppning. Endast c:a 1000 lådor görs av Gran Reserva - och endast i c:a tre årgångar per decennium. 1985 var ett sådant "bra år", men skall enligt tabellerna inte vara någon direkt legendarisk årgång.

Vinet ser ut som en lätt Pinot Noir med en bred tegelfärgad kant. Det doftar solmogna jordgubbar, lite fernissa, en aning apelsinskal och tobaksrök. Ingen vanillin eller dill. Klart Bourgogneinfluerad smak, med en frisk syra som stadgar upp vinet. Väldigt komplext vin! Som en hypotetisk blandning av Camille Giroud och Aldo Conterno? Utvecklingen i glaset är häpnadsväckande. Efter en timme i karaffen kickar vinet igång och blir helt magiskt -för att två timmar senare sakta dö till ett syraskelett. Som matvin är det formidabelt med sin låga alkohol (12%) och friska syra - och poängen måste bli outstanding (91 p)

Jag visste ingenting om denna typ av vin före i afton, och jag måste säga att jag blev lite smygförälskad. Det känns ganska bortglömt i den enorma vinfloden, och förtjänar definitivt ett hyllplan en trappa ner.