lördag 4 december 2010

Marqués de Cáceres Crianza 2006

Vin Nature.

Låter som en trevlig förutsättning för ett bra vinliv, men vad betyder det egentligen? Det finns inga riktlinjer vad som gör ett vin till ett naturligt vin. Detta till skillnad från de biodynamiska vinerna, som man vet är baserade på rent hokus-pokus enligt certifikat. Södergök är dödergök etc.

Vi öppnar en flaska med det naturliga namnet Le Rouge Lot 07 CinSyGre från Beaufort Aymeric (99 DKK) som ligger strax norr om Nîmes i södra Frankrike. Ett kort namn i liten stil ger gott om plats för tillverkningsbeskrivningen. I korthet: Inga bekämpningsmedel, ingen gödning, fottrampning, ingen tillsats av socker, syra eller svavel. Jäsningen fick starta med den fotsvett som de feta fransyskorna tillförde.

Dag 1 doftar det och smakar som ljummen svinurin på nytinad åker. Eller som ett paket svinnjurar strax efter bäst före. Frugan sätter ner foten och kräver ändring. En flaska Marqués de Cáceres Crianza 2006 är som en lättnad för gommen. Detta vin finns i det så kallade A-sortimentet på bolaget, vilket jag normalt tolkar som att vinet per definition är helt menlöst. Cáceres har dock någonting som jag vill ha. Det är en traditionell Rioja, och det medför en ganska lång lagring på gamla ekfat, som inte ger det där brända Guigal eller Catena-oset som jag skyr som pesten. Måttlig koncentration, komplex doft av lite gräs, maskinhall och inlagda senapsfrön. Rätt Bourgognelikt om man skall vara ärlig. I vin som detta kan jag känna det naturliga titta fram. Inget stort vin, men av en redan på släppdatum drickfärdig stil. Mycket brukbart till ett väldigt bra pris (86 p). Gammaldags Rioja är helt rätt för mej.

Dag 2 har det naturliga vinet spottat upp sej rejält, all avföring är bortblåst, och det är faktiskt ett riktigt trevligt vin. Lite salmiakaktigt och en väldigt fräsig syra gör vinet till en plötslig fräschhet. Klunkbart, men inget stort (82 p).

söndag 28 november 2010

Gammalt vin och lite Chateauneuf

Denna helgen har vi rört oss i axeln mellan södra Rhône och Bourgogne. Lärdomen är att det är väldigt ofta man placerar andra viner i Bourgogne, men väldigt sällan man placerar Bourgogner någon annanstans.

Chateau Simone 2004 placerar man dock knappast i Bourgogne. Detta vin från södraste Rhône innehåller en salig blandning av druvor, men mest clairette (>55%). Ingen malolaktisk fermentering och lång lagring på använda ekfat. Tyvärr är vinet väldigt åldrat och ser ut som äppeljuice i glaset. Dock känns det inte oxiderat, och det har en intressant själ av grapefrukt, mjuka honungstabletter, lite emser och mandelolja. Lite uttorkat men klart njutbart, blir också bättre med luft. Trots att det inte var meningen att det skulle smaka så här får det godkänt (85 p). Jag börjar dock undra vad felprocenten är på de viner jag köper från Theis Vines restsalgs/tilbudslista?


Louis Jadot Gevrey-Chambertin Lavaux Saint-Jacques 2001 är inköpt på Vinoble i Köpenhamn (inte andrahandsdelen). De har massor med Jadotviner från 2001 (ex-chateau) på rea. Denna butelj kostar 299 DKK, att jämföra med 639 kr för motsvarande på SB. 2001 var ju ingen större succé i Bourgogne, men inte så förfärligt illa heller -speciellt inte i de norra delarna. Det känns som detta viner står på sin absoluta topp, och jag är faktiskt väldigt nöjd för en gångs skull. Mogen kant i ett ganska mörkt vin. Kristallren mörk körsbärsfrukt som jag associerar till Simon Bize. Skall man ha någon liten anmärkning är att detta är som en riktigt bra Savigny-Les Beaune, mer än en duglig Gevrey-Chambertin (90 p).

Louis Remy Clos de la Roche 1970 var en lottsedel jag köpte på auktion för 200 kr. Vem Louis Remy var har jag ingen aning om, och 1970 var ingen årgång som gick till historien i Bourgogne. Höga odds = lågt pris. Men det finns liv i vinet! Helt fantastisk mjuk supermogen doft. Superfriska kalla hallon och lite läder. Smaken är nära att packa ihop och gå hem, men det finns en liten söt hallonpastill i varje sipp. Vi dricker inte ur flaskan, men det var kul att träffas i alla fall (får respektera åldringen med att avvara poängen).

Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 2000 är en kolsvart dryck i jämförelse, även om åldrandeprocessen är i full gång. Jag hade väldigt höga förhoppningar på denna flaskan, men jag känner samma som den förra gången jag provade Cuvée des Cadettes. Det finns någon dammigt och inte helt fräscht över hela uppenbarelsen. Antydan till oxidation, som jag tror har funnits i detta vinet från start. Det är ändå gott i sin rustika, gammeldags stil men jag dricker hellre Charvin eller Vieux Donjon från samma årgång (86 p). Eller varför inte den vanliga La Nerthe.

Le Clos du Caillou Chateauneuf-du-Pape Reserve 1999 är en lite intressant observation. Detta vinet, har jag förstått, var en av de första Chateauneuferna som gjordes i den mörka, extrema likörstil som verkar tilltala Parker extra mycket. Men hur åldras dessa egentligen? Direkt när korken är dragen är det alldeles för mycket "körsbär i likör" för min smak. Har det egentligen hänt någonting på 11 år? Sen händer något mycket märkligt. Vinet tvärdör på 20 minuter och kvar finns bara en grynig soppa med lite oxiderad doft. Framtiden ser inte enbart ljus ut för den nya Chateaneufstilen, baserat på denna enskilda observation. Sen är det kanske inte ett självändamål att ett vin skall tåla lagring i 20 år. Problemet är att jag tycker det smakar illa även från start.
.

söndag 21 november 2010

Domaine Leflaive Les Pucelles 1999

Jag och Travkungen slötittar på veckans V75:a och ger varandra ett hemligt glas. Med åren har våra traveftermiddagar gått från enbart hästsnack och lite vin, till i princip enbart vinsnack. Vi riskerar i alla fall inte att blanda ihop våra glas, för hans vin är vitt och mitt är rött.

Mitt vin är en bevis på grundtesen i Bourgogne: Köp först och främst på producent, sedan på läget och sist på årgången. Thomas-Maillard Chambertin 1997 är en ståtlig flaska att titta på, men innehållet är knappast ståtligt. Riktigt gammal källardoft blandat med kokta rödbetor. Lite italienska körsbär i smaken och riktigt grova tanniner. Det är så grynigt att vi tror att det är sediment i glasen (men ej). Travkungen är och fiskar i något italienskt vatten, detta trots hans enorma erfarenhet av Bourgogne. Vinet blir lite bättre timme för timme, och till sist är det faktiskt njutbart. Men det smakar inte Bourgogne, och framförallt inte Grand Cru (84 p). Imponerande dock att det kunde utvecklas så många timmar i glaset.

Travkungens vin ser ut som flytande guld med silverstänk. Vit Bourgogne med lite ålder är väl den första ingivelsen? Det doftar rosor, sådana där vita med citrusfrisk doft. Lite smörade popcorn och en aning svavel. En helt makalöst vin, fattas annat när det är travkungen. Domaine Leflaive Puligny-Montrachet Les Pucelles 1999. Som väntat utvecklar sej vinet med luft, svaveloset försvinner, och blir en sublim upplevelse. Vinet lägger sej som en tunn film i munnen som pumpar ut en enorm eftersmak. Bara munkänslan är väldigt många poäng. Jag tror dock att detta kommer att bli ännu bättre med lagring och håller igen med 93 p.

(ingen av flaskorna ville vara med på bild)

söndag 14 november 2010

Franskt vin

Doktorn visar upp ett mejlutskick från Bristywine där jag uppenbarligen används som referens för Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006. Det var ju smickrande för en amatör! Jag visste inte att det fanns kvar för beställning, så jag kastade in en e-beställning direkt. Ett utmärkt vin som jag minns det.

Då min första upplevelse av aligoté gick åt skogen öppnar vi kvällen med en dylik, fast i Joseph Drouhins tappning. Joseph Drouhin Aligoté 2009 har en blyg men ganska viskös framtoning i glaset. Mycket Chardonnaymarkörer i den helt utmärkta doften. Smaken är på gränsen till anemisk i starten med en mycket hög syra och folietunn kropp. Jag är kanske inte direkt överväldigad, även om vinet känns ganska klassigt på något sätt. Som tur var glömde jag karaffen på diskbänken och när vi provar om vinet nära rumstemperatur har det hänt en hel del. Doften har utvecklats enormt och sjuder av bröd, citrus och anis. Doften är fortfarande betydligt bättre än smaken. Lite småmystisk känsla av humlebeska. Jag blir inte riktigt klok på aligoté. Det blir tummen upp, även om jag har svårt att se vad man skall använda detta till (85 p?). Jag lägger druvan i samma fack som pinot blanc för tillfället.


Mitt livs första Domaine Trevallon Rouge (2004) är ett faktum till huvudrätten. Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på detta vinet heller. Väldigt aromatisk doft av kanelstång, svartvinbärsnickel och mustiga fat. Svalkande smak med lätt extraktion, lite mineralsaltig. Sen kommer tannindräparen i eftersmaken och drar ihop kinderna. De där tanninerna kändes oväntade efter det finlemmade i starten. Just nu är detta ingen stor njutning, men jag tror mej se ett rätt fint vin bakom alla dessa tanniner (88 p?). Eller så har jag fel. Priset känns lite väl styvt för att fylla en hylla i experimentsyfte. Om man skall knyta an till inledningen känns Les Verrieres för av tredjedel av priset som ett säkrare kort.

Nästa vin är dock riktigt stort. Till min lite italienskt inspirerade huvudrätt kommer den som en smekning och hyllning till de färska örtkryddorna. Tua Rita Giusto di Notri 1999 är en italiensk bordeauxblend från Toscana. Just den typen av vin som inte brukar få mina näsborrar att frusta. Men Tua Rita är något annat. Trots bordeauxanknytningen (75% CS, 25% merlot, franska barriquer i 15 månader) känns detta inte alls som en bordeauxkopia. Det måste ha åkt med någon rosmarinhäck i macerationen. Helt perfekt balanserat, örtkryddigt, ljuv syra och enorm koncentration utan att kännas tungt. Detta gillar jag betydligt mer än t.ex Tignanello (94 p).

Doktorn har med ett vin från Domaine Trapet, som är en blind fläck i min Bourgognekarta. Men visst, detta är ju precis vad jag vill ha i en Bourgogne! Domaine Trapet Gevrey-Chambertin 2006 har den där nerven som bara en välgjord Bourgogne har, även i en enklare kommuntappning. Det börjar ganska nonchalant med lite ljus frukt och en aning fat. Snällt, beskedligt och på gränsen till menlöst. Men det kokar under ytan och snart vecklar vinet ut sej i en kryddig nuitsstil. Varje sipp är annorlunda och efter c:a en timme är det faktiskt en stor upplevelse. Ett stort smakdjup och en helt oantastlig balans. Sen drar det över till någon form av gräddkolasoppa som inte riktigt tilltalar mej. Mycket nerver i denna aktrisen. När det var på topp så tvekar jag inte med 90 p. Nu blir jag ju rejält nyfiken på min enda flaska Trapet i källaren (en GC Clos Prieur 1er Cru 2002)!

onsdag 10 november 2010

Vininferno

Får beklaga min tystnad, men ibland räcker inte tiden till allt. En vettig återkomstpost med lite DRC, gammelbordeaux och allmänt grand cru kan jag bjuda på i alla fall.

Förra helgen bjöd nämligen jag och Travkungen på middag med tillhörande vininferno. Representanter från från båda K&S och Gomseglets vinklubb väntades till kvällen, men redan vid lunchtid drog matlagningen igång. Som matlagningsjärn öppnade jag det vin som skulle visa sej vara kvällens enda odrickbara:

Domaine Leroy Aligoté 2007 doftar som en överfull soptunna i augusti. Små svarta mögelprickar svävar omkring i flaskan och korken läcker som ett såll (inte helt ovanligt när det gäller Leroys viner). Här har vi baksidan med biodynamisk odling och svavelfobi. Cellartracker avslöjar att jag är inte den enda drabbade, troligtvis är stora delar av denna produktion helt förstörd. Det jag inte förstår är hur Bize-Leroy kan sända detta till marknaden? Felgjort vin skall inte säljas av en av världens mest prestigefyllda producenter.

Ersättningsjärnet är dock helt friskt och dessutom betydligt bättre än vad jag hade trott. Robert Chevillon Nuits-St-Georges Les Chaignots 2004 är i mitt tycke betydligt bättre en den 2006:a jag halvsågade för en tid sen. Det som gör detta vinet så trevligt är att den, som många andra 2004:or, har snabbmognat i flaskan. Jag tycker 2004 i Bourgogne ofta briljerar med fin Bourgognekänsla och finstämdhet. Detta vin har en tegelfärgad framtoning med en underbart mogen lövhögsdoft. Smaken är som väntat relativt slank men det finns en fruktkropp och en lite torr tomatbetonad avslutning. Mycket drickvänligt, men knappast ett minne för livet (88 p).

Gästerna anländer och som apretif får de ett immande glas Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese 2005. Det är gott men det är tydligt att denna flaskan nog skulle vilat längre i källaren. Noll petroleum, och inte heller den där sprittande ung-rieslings förälskelsen (85 p?). Riesling har också tunnlar!

Förrättsvinet är däremot ett av detta årets stora vita upplevelser. Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Cuvée St Catherine 2004 valsar fram i munnen med en numera odetekterbar restsötma. Oerhört komplext, rent och toklångt. En antydan till petroleum redan nu. En stor Weinbach är en av vinvärldens största upplevelser enligt mej (95 p). Bjuder man desstom hemgjorda dumplings till är det en total upplevelse.


Sen kommer en radda rödviner som slår det mesta i denna bloggen. Från ganska bra till jättebra:

1. Chateau Eglise-Clinet 1989. Fan ta danskar som lagrar sitt vin på köksfläkten och sen säljer på auktion. Detta vinet döms ut som stendött efter dekantering, men efter ett antal timmar väcks en del frukt till liv trots allt. Den volatila åldersdoften försvinner och vinet blir en mjuk supergammal Bordeaux (85 p).

2. Armand Rousseau Clos de la Roche 2006. Detta var ett av mina bidrag, tyvärr. Jag var ganska imponerad av Rousseaus Mazis 2006, men detta har inga likheter. Det doftar mer som en badstrand på Gran Canaria än en Bourgogne. Kokosoljan från eken är så dominerande att all dyr pinotparfym går förlorad. Lite för noterbar alkohol i den rätt grunda smaken. Överraskande mjuk och öppen dock. Ett hyggligt glas men absolut inget Grand Cru-vin (85 p).


3. Aldo Conterno Barolo Romirasco 2004. Detta vinet är kanske det som har den mest intensiva doften av alla viner ikväll. Men vad är det som det doftar? Jag är stensäker på Guigals treårsfat efter en svettig uppvisning av rökigt chokladkaffe med kokosolja. Barolo? Jag trodde Aldo Conterno inte höll på med nya fat alls, men detta känns som det mest fatade vinet på hela kvällen. Om vi låtsas att det är en Côte-Rôtie kan jag nog ge 87 p. Vinet är oerhört koncentrerat och rent men påminner mest om en blandning av Shiraz och Zinfandel.

4. Guigal Chateau d'Ampuis 2000. Guigal har en helt egen stil på sina viner som jag tror jag skulle kunna känna igen i sömnen. Det är inget fel i det. Domaine Leroy doftar också mer Leroy än det läge vinet kommer från. Jag tror jag har fångat Guigal i en association. Lätt brända kokostoppar, sådana kakor man sålde dyrt på scouternas julmarknad. D'Ampuis 2000 har en imponerade koncentration och det är inte utan att man känner närheten till LaLaLa. Jag börjar dock kunna uppskatta detta nu, skam den som ger sej. Fast något matvin kommer aldrig detta att bli, och det får stå kvar i karaffen tills efter maten (89 p).


5. Jean-Louis Chave Hermitage 1995. Guigals motpol i Syrahvärlden. Ren och ljus Syrahfrukt, måttligt med fat. Detta är helt min stil, möjligen att han även i denna årgången har dragit lite för hårt i bromsen. Eller så drunknar vinet bland resten av kvällens kanoner. Jag börjar misstänka att Chave helst skall drickas ganska ungt, eller betydligt äldre än jag har gjort. 1995:an lever fortfarande på sin primärfrukt utan några uppenbara mognadstoner. Ett riktigt bra glas vin men det sjunger inte (90 p).

6. Alain Graillot Crozes-Hermitage 2005. Nu har MMM blivit galen, kan man verkligen sätta Graillot före Chave? Årgång 2005 hos Graillot har en sådan finess och komplexitet att det tillhör ett av de viner jag värderar högst i min källare. Vinet är mer koncenterat än Chave och har all den underbara Syrahparfymen som jag högaktar hos Graillot. Ett stort vin i mina ögon (92 p).

7. Domaine Leroy Bourgogne 2004. Den sista av mina AOC Bourgogne från Bize-Leroy som egentligen är en blandning av Clos de la Roche och Premier Cru från Beaune. Helt fullmoget nu och det känns rätt att avsluta saldot. Detta vinet har nästan samma doft som de andra 2004:orna från Leroy, men det har en högre syra i den lätta smaken. Doften är egentligen allt i detta vinet, men den är å andra sidan så utomjordiskt bra att poängen blir hög. Kanske att denna flaskan var en aning sämre än de andra (93 p). Denna flaskan läcker också, och vi diskuterar om det finns en mening bakom detta? Kanske Mme vill öka syresättningen i vinet?

8. DRC Romanée-St-Vivant 2007. Det är en stor skillnad på denna unga DRC och den unga La Tâche 2004 som var den första DRC jag provade. La Tâche 2004 var lätt, fullständigt öppen och helt fantastisk (min enda 100 poängare på CT). RSV 2007 är tung och mörk i uppsynen. Stängdskylten är upphängd i den lite ekiga doften. Smaken är helt gigantisk dock med en eftersmak som bara ringer och ringer. Ett stort vin, men såklart ett barnarov av stora mått. Om 2007 är en lättglömd årgång i resten av Bourgogne så gäller det inte för DRC. Jag håller igen betyget efter bristen på sång (93 p). Säkert värt betydligt mer poäng om några år.


9. Så vad var då kvällens vin no 1? Bourgogne brukar ju faktiskt segra, men ikväll vann för en gångs skull Bordeaux. Travkungen har med en flaska Chateau Palmer 1970 från franska Ebay som är i strålande skick. Tidigare har jag aldrig druckit en bra Bordeaux från före 1982, men nu kan jag flytta tillbaka den dateringen. Palmer 1970 är bra nära kolsvart trots sin ålder. Hela vinet andas asiatisk butik med toner av oystersås och sushitång. Mitt i den orientaliska mystiken kommer en ton av supermjuk cassis och cigarrök. Helt enastående! (95 p)

söndag 24 oktober 2010

Tignanello 2003

Jag var inte nådig mot Tignanello 2004 för ett tag sen, och egentligen borde 2003:an vara ännu ett snäpp ner i skalan. Men icke! 2003:an har nått en ganska tidig mognad och känns helt färdig att dricka nu. Vad gäller 2004:an får jag får erkänna att det kanske inte är min starka sida att dricka ett så ungt vin och sia om framtiden. Jag hoppas iaf innerligt att 2004:an går in på samma spår som 2003:an.

Tignanello 2003 har en tät mörk framtoning med en smula tegel i kanten. Det doftar moget - eken finns där men är bara skön i samklang med lite rökt fläsk, en gnutta apelsin och körsbär. Jag hittar inget stressat eller vasst i smaken, men det finns en liten känsla av torkad frukt som nog skvallrar om 2003. Munkänslan är sammet och trots den torkade frukten är vinet friskt och komplext. En glad överraskning (91 p). Detta är kanske inte den typ av vin som jag vill fylla min källare med i dagsläget och poäng/priskvoten är inte helt på topp. Detta trots att SB nog har Europas lägsta pris på Tignanello.

Fredagen övergår i lördag och Doktorn kommer förbi med två utbildningsviner (nej, han har inte gett upp på att ge mej en något bredare bild av vinvärlden). Som förrättsvin tar jag upp det vin som blev hela helgens vinnare för mej. Hubert Lamy Saint-Aubin 1er cru Les Frionnes 2005 är inget annat än mycket högklassig vit Bourgogne. Det börjar lite bråkigt med lite överdriven ek och dominerande smulad lakritsrot, men som vanligt gjorde luftning under (jag undrar om inte vitt vin vinner mer på luftning än rött?). Det är ganska stramt i Pulignystil men med en helt enorm eftersmak av mineral, anis och böljande tropiska frukter. Oerhört mycket vin för relativt lite pengar (92 p).

Doktorns läroplan går dock inget vidare. Det räcker att se på glasen för att inse att det kommer att bli en tuff kväll. Alkoholen dunstar och kondenserar i rännilar längs kanten i de orörda glasen. De två vinerna är ganska lika i sin portvinsaktighet och har full gas i vaniljpedalen. Alfa Crux Malbec 2006 och Catena Alta Malbec 2006 representerar allt det som jag inte vill ha i ett rött vin. Jag vet att Doktorn har en flaska Amon-Ra i sin källare, och då Alfa Crux är det mest galna vinet placerar jag detta där. Den andra gissningen går till någon högpoängare från Chateauneuf, som nästan kan få lite portstil när druvorna skördats för sent och macererats för hårt (för mej då). För att klara av provningen gäller det att låta vinet passera munnen snabbt i en smal stråle och sedan bita ihop. Lite som utanför dansbanan i en hembränningskommun. Jag undrar hur långt man kan driva extraktion, koncentration och fat och ändå ha med sej de amerikanska kritikerna upp i 90+p (Jay Miller gav dessa två viner 91 p)? Slutmålet på denna resan är ju starkvin. I Alfa Crux-fallet dessutom lagrat på 200% ny fransk och amerikansk ek (om jag förstod det hela rätt). Tack i alla fall Doktorn, och förlåt att jag är ett fall bortom hopp och räddning.

Jag tar upp en flaska Saint Gayan Gigondas 2005 som eftersläckare, men min mun är helt paralyserad. Detta vin som jag hyllade så högt i förra posten smakar idag ingenting. Snacka om shot palate. Tur jag inte tog upp en flaska Clos de Tart.

(när jag hittar USB kabeln kommer bilder!)
(någon som vet vad som hänt med finewines.se?)

fredag 8 oktober 2010

Uppsamling av diverse puteljer

En anledning till att man bloggar är att man vill få kommentarer om intagna viner, en annan att visa upp att man minsann har provat dyrbara alt. högpoängsviner och en tredje är att man vill hålla någon form av register för sin egen skull. Jag är sannolikt skyldig till alla tre kategorierna, men denna post tillhör nog mest den sista kategorin. Så några korta ord om ett antal flaskor från bra till mindre bra:

1. Lite ovanligt att hitta en flaska i källaren som jag glömt var den kommer från, men jag tror jag har ryckt åt mej denna av slentrian i ett nyhetssläpp för några år sen. Scrimaglio Barbaresco 2003 osar av tryffel och multna löv. Tydligt traditionell i stilen med lite 2003-tryck (kanske hett klimat gynnar det gamla gardet?). Silkesmogen och helt enastående, kanske bättre än mina riservor från Produttori (92 p). Tyvärr enda flaskan.

2. Får erkänna att Pouilly-Fuissé inte säger mej någonting, men denna flaskan från Chateau Fuissé Les Combettes 2007 (190 DKK) har en riktigt fin balans, lagom smörighet och väldigt lång mineralrik eftersmak. En stor överraskning från en realåda hos Theis Vine (90 p).

3. I samma realåda hittade jag ett vin jag har provat tidigare (inser jag när jag söker på min egen blogg). Domaine Saint Gayan Gigondas 2005 (99 DKK). Ovanligt mogen och mjuk för en 2005:a. Doften är helt magnifik, med grafit, grustag och körsbärsindränkta järnbitar. Smaken är "lagom". Inget vin som aspirerar på storhet, men som ändå gör det. Lysande! (90 p)

4. Det dyraste vinet i posten hamnar näst sist utan att vara direkt dåligt. Robert Chevillon Nuits-Saint-Georges Les Perrieres 2006 (300 DKK) är lite som att höra en opersonlig sångerska framföra standards. Det är såklart ett ungt vin, men det är lite för hårt och ekbetonat. Samtidigt känns frukten i smaken för saftig och ihålig. Detta vinet aspirerar helt klart på storhet, men jag tvivlar att lagring skall kunna leverera detsamma (rätt gott att suga på dock, så 87 poäng känns rättvist).

5. Ett vin som absolut inte levererar är L.A. Liginer Chambolle Musigny Les Bussières 2006 (290 DKK). Detta vinet lyckas med konststycket att vara både muggigt och syraskadat på en gång. Mycket dov egensinnig doft av lösningsmedel och diffus ek. Smaken är bättre men ovanligt tunn för en Chambolle. Fruktsyran isar i tandhalsarna. Beware (78 p).

Det är onekligen svårt med röd bourgogne! Ena veckan delar man ut 98 poäng - andra veckan kör man storsågen. Det känns som om man måste pynta upp hela sedelfacket för att få den där kicken man så desperat letar efter. Men får man den finns det inget annat som räknas.

onsdag 6 oktober 2010

Domaine Weinbach Tokay VT 1983

Det man reagerar på först när man tittar på denna gamla Weinbachflaska är att ordet Pinot Gris överhuvudtaget inte nämns på flaskan. 1983 hette vinet Tokay d'Alsace, senare blev det Tokay Pinot Gris och till slut bara Pinot Gris efter namnstridigheter med ungrarna.

Denna flaska hittade jag i den återupplivade Skatkammeren där en samlare hade lämnat in 200 flaskor av nästan enbart Weinbachvin från början av 80-talet. Jag trodde jag skulle vara först på plats efter ett insidertips, men när jag kommer fram finns bara denna flaskan kvar! 295 kr får man väl anse som ett väldigt bra pris, är väl dyrare om man köper senaste årgången?

Hög nivå i flaskan trots en kork som påminner om smulad havrekaka. Vinet har väldigt lätt färg och är helt utan oxidationstoner. Faktum är att det känns som vinet knappt har påverkats alls av den långa lagringen. Det är lätt citrusaktigt, lite melon och persika i doft och smak. Väldigt blyg uppenbarelse utan någon direkt restsötma att tala om, trots vendange tardive.

Jag luftar vinet i många timmar men det finns liksom ingen hemma här. Antingen har detta vinet mumifierats av ålder eller så gjorde inte Weinbach bättre vin anno 1983. Det är nog inte omöjligt att de rejält extraktrika och restsöta vinerna som Weinbach gör idag inte var på modet före jänkarna började sätta poäng på dem? Inget obehagligt men heller ingen storhet (84 p).

lördag 25 september 2010

Helgen efter Argiano

Efter beslutet att koka ihop tre flaskor Argiano plockades det fram en hel del riktigt goda saker från både min och Doktorns källare under resten av helgen. Jag har ett litet hemligt gömsle i hans källare för lurifaxviner, så man slipper ta fram tågskakade exemplar varje gång man är på besök. Vi var ute och plockade soppar i skogen och kom hem med något som hette bronssopp, som smakade nästan bättre än Karl-Johan. De skulle komma väl till pass.

Nu har det gått en vecka och med en flaska Domaine Pegau Cuvée Reservée 2005 som sällskap skall jag försöka samla intrycken. Vad gäller Pegauflaskan har jag ungefär samma intryck som efter 2004:an. Detta är inget stort vin. Lite vass i starten, men den lugnar ner sej efterhand. Enkel Gigondasstil, lite tunn och utspädd i mittsmaken och lättmissad eftersmak. Rätt lättdrucket och gott men knappast värd mer än 85-86 poäng. Den är i alla fall helt ren, vilken inte var fallet med 2004:an. Avståndet till Clos des Papes är fortsatt gigantiskt.

Men om ni tror att jag skall spy galla över Chateauneuf i hela posten har ni fel. Ett av de bästa vinerna som serverades hos Doktorn var en flaska Janasse Vieille Vignes 2000. Jag fick den blint och var bombsäker på att det var en högt klassad Bourgogne, i alla fall på doften. Den hade den kryddiga, lite vegetativa känslan av en fin Pinot. Smaken stämde inte riktigt så jag hamnade till slut i en icke-fransk Pinot. Riktigt bra vin och jag får lyfta Janasse rejält i rankingen (92 p).



I samma flight serverade Doktorn ett vin som jag klippte som en S:t Joseph (fel så klart). Ett vin som i sin utmejslade syrahkaraktär och lätt fatad stil gjorde ett stort intryck. Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006 fick kämpa mot Janasse men höll nästan till mållinjen (91 p). Ett vin som tydligen sålts på SB för runt 150 kr. Jisses vilket fynd Doktorn gjorde här! Ett vin som föll ur ramen här var Gilles Robin S:t Joseph Cuvée André Pealat 2005. Det är lite för mycket fat, lite för luddig karaktär för att få mej extatisk. Det är strax över medelmåttigt och det räcker inte i hård konkurrens (87 p). Gilles Robin är OK, men en bra bit från Graillot i mina ögon.

Nästa kväll luftar vi lite tyngre artilleri, och det är nog så att det är dags att kalibrera om poängskalan. Doktorn hade ju såklart läst min snyftpost om min skadade Cos d'Estournel 1990, men att det vin som står i glaset framför mej skulle vara samma vin går knappt att förstå. Denna flaskan köpte Doktorn en-primeur och den har legat absolut still i en kall källare sedan 1993. En relativt ung left-bank av hög klass kan jag nog komma fram till. En lite besynnerlig "krossade blad" känsla i doften. Ganska exotisk i smaken med ett litet drag av Angelus. Är det right-bank i alla fall? Efter lite velande drar jag till med Pauillac. Missförstå mej rätt, detta är en väldigt bra Bordeaux men att kalla det en all-time classic är att dra det lite långt (92 p).
Inspirerad av Doktorns generositet plockar jag upp en flaska Domaine Leroy Vosne-Romanée 2004


Det är väl ungefär här som tiden plötsligt stannar. Detta är ett vin som är en blandning av Mme Bize-Leroy skörd från Richebourg, Romanée S:t Vivant och ett par premier cru lägen i Vosne. Doften på detta vinet är så intensiv och underbar att man kan bara vara tyst och blunda. Huvudkaraktären i Parfymen hade kunna sluta mörda omgående. Detta vinet har snabbmognat och har nästan tappat all färg till den centimetertjocka fällningen i flaskan. Av de Domaine Leroy 2004 jag har provat är denna den absolut bästa, och då har alla varit nästan perfekta. Hur kan ett vin ha en sådan balans och renhet.
Här kommer vi så in på diskussionen om poäng och regioner. Om Argiano 2004 är 94 poäng måste ju Cos d'Estournel 1990 vara c:a 110 och Leroy c:a 120 poäng. Tyvärr tar ju skalan slut vid hundra, och då det kan finnas ett bättre vin någonstans fegar jag ur med 98 poäng. Läxan är också tydlig: när Bourgogne är så här bra finns det inget annat vin i världen som kommer i närheten - låt det vara Bordeaux, Chateauneuf eller vad som helst.

tisdag 21 september 2010

Batchprovning Argiano 2004


Så var det äntligen dags för en djupare titt på fenomenet Argiano Brunello di Montalcino 2004. Jag har ju stuckit ut hakan och påstått att den batch som säljs av Philipson Wine omöjligt kan vara samma vin som fick Vaynerchuck att utbrista "Brings the Thunder" och Wine Spectator att dela ut hela 94 poäng. Jag har fått en del medhåll av andra provare på Cellartracker som också verkar helt oförstående för vad som faktiskt finns i de danska flaskorna. Något som också sticker ut är det enormt låga pris som detta vin har hos Philipson. Årgång 2005 finns nu att köpa för 129.95 DKK, även om jag betalade 169.95 DKK för 2004:an. Detta kan jämföras med de 40 Euro som jag fick betala för den udda flaskan i denna provning.


Två flaskor från Philipson Wine (batch L8 218) och en flaska från en tysk vinhandel (batch L8 219) täcks med aluminiumfolie och märks 1-3 av mej. Doktorn använder sedan en tärning för att placera vinerna i glasen. Alla tre provare vet precis vad som gäller - vilket av dessa tre glas är bäst!

De tre glasen är ytterst lika i alla avseenden, och eventuella skillnader är nog mer av det självsuggestiva slaget. Jag upplever vinet i glas två som en aning fylligare och mer komplext, men när vi sprättar kuverten visar det sej att alla tre glas har fått en röst var. Det är således ingen skillnad på Argiano Brunello di Montalcino 2004 från batch L8 218 och L8 219.

Är det dags att äta upp hatten? Vi diskuterar vinet och vi upplever alla att det är ovanligt tunt för en Brunello. Det finns väldigt lite av Brunellokaraktär överhuvudtaget. Eftersmaken klockar in på några enstaka sekunder. Det är lite bättre än att kallas skitvin men mer än 85 poäng måste vara svårt att hitta. Om man läser Wine Spectators bedömning hittar man ord som "fullbodied" och "long delicious finish", som känns helt malplacerade.

Det ser ut som den amerikanska marknaden har fått batch L8 217 (se Cellartracker), vilket skulle kunna vara den första batchen av Argianos 2004:a. Man behöver inte vara alltför paranoid för att inse fördelen med att skicka det bästa vinet just till USA. Men innan jag börjar insinuera mer måste jag nog försöka få tag på en dylik flaska, om jag orkar dra mer i detta. Någon som vet vilken batch som såldes på Systembolaget?

Vi tittar i alla fall på varandra efter provningen - skall vi ägna resten av denna kväll åt att dricka tre flaskor av detta vin? Knappast. Det blev i alla fall en bra köttgryta dagen efter.

måndag 13 september 2010

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003

Det är lite underligt att nästan alla flaskor Chianti som jag har i källaren är från 2003, eftersom det knappast har visat sej vara min favoritårgång i Europas vinregioner. Anledningen är att vi besökte Toscana under sommaren 2006 och då var det helt enkelt 2003:orna som fanns på gårdarna. Under åren som gått har jag lite börjat omvärdera 2003. Allt var inte superilla, en del t.o.m riktigt bra. Bordeaux framförallt om man sållar lite. För Bourgogne och södra Rhône anser jag det fortfarande som ett borttappat år.

Mina 2003:or från Toscana har blivit bättre och bättre med lagring, bäst hittills utan tvekan Asinone. En del andra har varit lite väl aggressiva i munnen, inte direkt alkoholstinna utan mer med grova vassa tanniner och ibland med lite väl mycket torkad frukt. Men som sagt, det verkar bli bättre och bättre med ålder.
Vi öppnar dock med en flaska Soalheiro Alvarinho 2009. Det går inte att låta bli att tycka om detta vinet. Det är som essensen av fräschör! Lite som att tugga på en kall mogen vindruva. Superfin fruktsyra och äpplighet. Sen kanske det inte är speciellt sofistikerat eller långt, men vad gör det (87 p)? Priset på nästan 200 kr är kanske fortfarande lite i överkant för en ren apretif.

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003 doftar så gott som en chianti kan. Friskt, örtigt, grillat kött, rykande örtkryddor. Fullständigt lysande. En lätt anstrykning av choklad, men annars håller sej faten långt i bakgrunden. Vinet tappar dock en del av tjusningen i smaken, som är en aning grov och vass. Det är tanninerna som spökar igen tyvärr, och jag är tveksam om detta vinet någonsin kommer att uppnå en balanserad strävhet. I övrigt är syran i lagom nivå, och det är en total avsaknad av portvinston och alkoholos. Totalt sett väl godkänt, speciellt till maten, men det når inte upp till outstanding (88 p).

Godkänt får dock inte Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005. Det var med ganska stor framtidstro jag fyllde upp en rad i vinkällaren med detta vin, men tyvärr har upplevelserna varit på ett sluttande plan. Detta vinet var bäst när man plockade det från hyllan och korkade upp. Nu är det rätt muggigt, lite ofräscht. Den relativt lätta touchen är snarare en belastning än en tillgång nu. Faktum är att vinet påminner om en skelett-Bordeaux från en usel 70-talsårgång. Detta redan efter tre-fyra år?

lördag 11 september 2010

På drift i Köpenhamn

Var finns de hetaste inköpsställena i Köpenhamn?

Om man undantar de mindre affärerna, som ofta har specialiserade sortiment, är detta min bedömning:

1. Theis Vine.
Portföljen av producenter som Theis Vine har måste vara helt outstanding i Norden, inklusive Systembolaget. Det finns allt från alla Bordeauxproducenter, de mest exklusiva Bourgognerna, de skummaste Languedocerna till de varmaste sydafrikanerna. Ofta i gamla årgångar och till något slumpvisa priser. Ibland kan man göra riktiga fynd i deras realista (som just nu innehåller 250 viner!). Hade de haft DRC hade sortimentet varit närmast helt komplett. Det enda gnäll jag har är att de fortsätter att sälja viner som är 100% defekta (som Barral i årgångar före 2004). Å andra sidan får man pengarna tillbaka utan kvitto i handen.

2. Vinoble alias Vinbanken.dk
Sortimentet i huvudaffären är ganska medioker, men just nu är Vinbanken helt klart den bästa platsen i Köpenhamn för inköp av gamla andrahandsflaskor.

3. Lögismose
En kombinerad delikatess och vinaffär på en ganska tung adress (nära havfruen). Mycket fina viner till lite ojämna priser. Här köpte jag mina Leroy Bourgogne 2004 till ett väldigt bra pris dock.

4. Esprit du Vin
Här handlar du bara med de stora sedlarna, å andra sidan finns det här viner som du bara kan drömma om i vanliga fall. Komplett sortiment av Domaine Leroy, Krug, Pingus etc. Någon skum attityd, vill inte öppna kassan för mindre kunder (jag ville köpa en flaska Leroy första gången men blev nekad).

Bubblare

5. Kjaer & Sommerfelt
Den gamla giganten som V&S gjorde allt för att förstöra. Nu har Hansi tagit tag i skatkammeren igen och det kommer att bli ett Mecka i höst. Tre pallar med kommissionsförsäljningsvin står och väntar på att bli indexerade. Allt med internetsökningsmöjligheter. Grejen med K&S är att alla gamla stormrika bankirer anser att detta är den enda riktiga vinaffären (och så gör också de något äldre bankir-änkorna när vinerna skall avyttras).

Undvik

6. HJ Hansen
Framförallt behandlar de sina viner illa, affären håller oftast runt 30 grader pga dålig ventilation. Priserna är löjligt höga på nästan allting.

7. Philipson Wine
Inte riktigt Köpenhamn men ändå. Räkna i alla fall inte med att du får ett välbehandlat vin, eller ens det vin som du beställt. Ibland kan du dock få strålande vin för nästan inga pengar alls (t.ex Produttori 2006). Eller så får du en budgettappning av ett känt vin (Argiano 2004). Philipson är som Ullared inom vin. På gott och ont, men se upp!

onsdag 8 september 2010

Leoville Las Cases 1991

Efter ett antal dåliga upplevelser av gamla andrahandsviner började jag nästan ge upp. Cos d'Estournel 1990 var inget kul alls, innan dess var det ett par Louis Jadot Premier Cru från samma år som var odrickbara. Minns också J-L Chaven som jag uppvaktade Doktorn med - inget roligt.

Jag har med andra ord ganska låga förväntningar på kvällens gamla off-vintage Bordeaux från Vinbanken.dk. Årgång 1991 är ju inget man stöter på så ofta i Bordeaux. Någonstans vid 1996 börjar min klocka ticka för igenkänningsmarkörer i Bordeaux. 1991 ligger mest i en okänd medeltid för en vinentusiast i 35+åldern.

Det var knappast lätt för en årgång att ligga efter två historiska årgångar som 1989 och 1990, och tydligen hamnade 1991 i samma bakvatten som t.ex 2007. Höga primörpriser och låg kvalitet. Eller hur är egentligen kvaliteten? Årgången sågades av experterna runt 1993 och sen är det knappast några viner som omprovats efter det. Snabb konsumtion tillråddes, och idag lär det inte finns många 1991:or i livet.

Leoville Las Cases 1991 är i vilket fall som helst ett helt sagolikt vin i dagens datum. Det räcker att lukta på korken för att känna att detta kommer att bli en lyckad kväll. Flaskan är märkt 13% alkohol och vinet som strömmar ner i karaffen är kraftfullt och ungdomligt. Så himla uselt väder kan de knappast ha haft?

Praktiskt taget fullmoget osar det alla de där attributen som lätt blir tjatiga. Rejält med mogen cassisfrukt och en fullständig renhet(som är lite av Las Cases signum). Jag är väldigt nöjd fram tills halva middagen är uppäten, för då lägger vinet in växel på växel och blir plötsligt ett riktigt stort vin. Så där stort att man upplever att vinet och det egna medvetandet skapar en kokong av vällust. Det är det som är så underbart med mogna viner - hur luften i rummet lockar fram saker som absolut inte fanns när flaskan öppnades.

Jag undviker att rabbla associationer och nöjer mej med att detta var en stor överraskning, och starten på jakten efter fler andrahandssensationer (94 p).

torsdag 2 september 2010

Bandol - Chateau Pibarnon

Något som slår en när bilen tar sej upp for berget mot nästa destination är hur svalt det faktiskt är. Trots att det är i slutet av en varm sommar är Medelhavet knappt badbart (16°C°) och svalkan från havet är skön. Terrasser med vinrankor klär berget hela vägen upp till Chateau Pibarnon som ligger allra högst upp på kalkstensklippan. Tempier och Vannières kändes mer som vanlig åkermark men här känns terroiren extrem. Vi går ur bilen och känner på druvorna. Ur ren kalksten växer rankorna och den salta vinden fran havet gör druvorna svala att hålla i. Om jag blir en vinranka i nästa liv är det har jag vill växa!

Bara utsikten gör det värt att besöka Pibarnon, och mottagndet gör det än mer fantastiskt. Vi leds in till de stora ekliggarna dar 2009-ars skatt ligger och vilar. Varje foudre har ett eget namn, som vilket gammalt bombplan som helst. I riktiga vinkupor (bara det) kommer de olika vinerna. Vitt, rosé och alla årgangar av det röda vinet mellan 2001 och 2007. Kvinnan beskiver de olika argangarnas egenheter, och allt ar ratt logiskt. 2003, 2005 och 2007 var varma argangar som gett mycket kraft. Alla årgångar ar bra på sitt satt, aven om 2004:an känns väldigt stängd.


Pibarnon har valt att blanda ut mourvèrdren med enbart grenache. Det känns som ett bra drag. De övriga egendomarna vi besökte använde mer av carignan och cinsault som värmegivare. Pibarnon har all typicitet av mourvèrdre, men grenachen ger en silkeskänsla och tryffeldoft som är helt oemotstandlig. Ingen ek som skymmer ursprunget och visst kan man känna kalkstenen i vinet. Balans och klass!

Jag som brukar undvika kraft går helt i mål på 2005:an (92 p) och 2007:an (93 p) - 26 euro styck. Det är total balans hela vägen, och då finns det ingen anledning att gå på svalare år. Vi spräcker hela vinköpsbudgeten men det är det värt. När vi lastar ur bilen är det för många flaskor i packningen - de har i smyg lastat in ett par bonus-2004:or! Snacka om nostalgipoäng i vinter när vi rycker upp första lådan.

onsdag 1 september 2010

Bandol - Chateau Vannières

Vi rullar vidare nere på slätten och kommer fram till en välmående egendom vid namn Chateau Vannières. Trots att vi inte har bokat tid är vi helt ensamma även här (gäller alla producenter vi besöker denna resan). Vi tas emot av en äldre dam med en enormt parfymerad knähund i famnen. Engelska kommer inte på fråga, och min franska tillåter tyvärr ingen friare konversation. Det hälls i alla fall ett antal olika glas, och det känns betydligt mer personligt och friare än Tempier. Har görs bara en röd förstacuvée dessutom.


Rosé 2009: En nästan blekgul bagatell som inte har mycket gemensamt med Tempiers strama verk. Mycket simpel historia med skumbanan och jästfeeling (75 p).

Vannières Bandol 2007: Nästan kolsvart, tät rökig doft med tydlig ton av nya ekfat. Ett helt annat vin än den rustika Tempier. Jag försöker fråga om andelen nya fat, men madame slår detta ifrån sej. Jag får dock nästan Guigalvibbar av all ny ek. Tät heltäckningsmatta av mogna björnbär och riktigt strava tanniner. Hög alkohol rinner ner för glasets väggar. Alldeles för ungt men jag är lite tveksam. Inte olikt australiensiskt raketbränsle (85 p?).


Vannières Bandol 2006: Mycket mer balanserat vin med alla Bandolmarkörer som 2007:an saknade. Viss fatton men det sitter bättre ihop med vinet. Ett polerat vin med salmiak, läderhandskar och friska björnbär. Lite för tillpassat för min smak, men visst är detta ett av de bättre vinerna på hela resan (91 p).

Madame säger i en bisats att det är sonen som tagit över befälet i och ned 2007:an, och det kan nog bättre förklara stilskillnaden än meteorologin. Vi bunkrar således bara av 2006:an, men här finns det mängder av årgångar tillgängliga, ända tillbaka till 1983!

måndag 30 augusti 2010

Bandol - Domaine Tempier

Mistralen piskar pinjeträden när vi kör fram till huset där vi skall bo den närmaste veckan. Dammet som virvlar upp doftar pinjebarr och smulad sten. Huset vi har hyrt ligger mitt i en vingård och det hänger fullmogen mourvèrdre i alla väderstreck. Druvorna smakar sötare än vilka bordsdruvor som helst, måste vara ett bra år på gång igen?

Vi vilar inte utan far redan nästa morgon på vingårdsbesök. Bandol är ju mourvèrdreland, inga röda viner som vi kommer att prova har mindre än 75% mourverdre i blandningen. Koskit, tändstickssvavel och ensilage är typiska attribut for Bandol. Rustika tanniner och kraft likaså.

Vi startar på Domaine Tempier:


Det märks att det går som tåget för Domaine Tempier för tillfället, provningen är ganska opersonlig och det finns inte så mycket att varken prova eller köpa. Det mesta är slut helt enkelt. Inga vingårdsviner så långt ögat kan se.

Rose 2009: Helt klart den kraftigaste och mest komplexa rosé jag någonsin har provat. Kraftigt laxrosa, rejält stram med persika som den mest framträdande frukten. 19 Euro känns dock en aning styvt for ett vin som i princip innehåller samma druvor som Cuvée Classique minus den långa tiden på foudres (88 p).

Cuvée Classique 2008: Lätt farg och fin fruktig doft av viol, björnbär och jordgubbe. På gränsen till utspädd i smaken som dessutom avslutas med en kärnbitter känsla. Det känns som att de har extraherat lite för mycket för att få någon som helst färg på vinet. Inget köp för 22 Euro (83 p).

Cuvée Classique 2007: Ett helt annat vin! Tät färg och mycket Bandoltypisk doft. Krutrök och nygödslad aker. Mjuka björnbär men kraftigt tanninhaltig. Rejält rustik men lovande (89 p).

Det går inte att komma ifrån en känsla av att vi provar andravinet när alla de bästa druvorna ligger i andra flaskor. Jämfört med de andra producenter vi besökte samma dag imponerade nog Tempier minst - även om 2007:an var ett riktigt bra vin.

söndag 15 augusti 2010

C2H5OH

Inledning
Vi talar sällan om att vin innehåller alkohol, även om jag är rätt säker på att vinintresset knappast hade varit så stort utan denna lilla etanolmolekyl. Etanol bildas vid jäsning av enkla kolhydrater och är ett mycket kraftfullt berusningmedel som människan har nyttjat i årtusenden. Som ett tecken på detta har vi människor utvecklat ett enzymsystem enkom för nedbrytning av alkohol (dock finns detta system hos en del andra däggdjur).

Nu tänker ju vi knappast på vin som ett rent berusningmedel, men effekten av alkoholen i vinet är inte oviktig för upplevelsen. Dessutom fungerar alkoholen som smakbärare och fyllighetsindikator. Sen har vi väl alla varit på vinprovningar som varit något helt annat vid kvällens slut. Man blir trots allt lika berusad på Chateau Latour som Parador.

Upptag
Etanol är unikt eftersom det är en liten helt vattenlöslig molekyl som sprider sej jämnt i kroppen, olikt andra droger som ansamlas i t.ex fettvävnader. I etanolfallet kan vi se kroppen som en stor spann vatten där vi späder ut vårt vin. En flaska vin (14%) innehåller c:a 100 g ren (100%) etanol. En vuxen man innehåller c:a 60.000 gram vatten. Den teoretiskt högsta alkoholhalten efter en flaska vin blir då 1.7 promille. Nu blir inte alkoholhalten så hög eftersom kroppens motmedel startar igång över 0.1 promille (och man dricker knappast hela flaskan på en gång). Däremot sker upptaget av alkohol snabbt efter konsumtion.

Nedbrytning
Huvuddelen av alkoholen bryts ner av kroppens alkoholnedbrytningsenzym, alkoholdehydrogenas. Detta sker främst i levern, men detta enzym finns även i andra vävnader. Framförallt hos män finns alkoholdehydrogenas även i magsäcken, som där bryter ner alkoholen redan innan den nått ut i blodet. Detta lär dock vara väldigt individuellt. När alkoholhalten i kroppen når över 0.1 promille stiger aktiviteten av alkoholdehydrogenas snabbt till en maxnivå (på mindre än 15 minuter). Eftersom nedbrytningen är oberoende av koncentrationen av alkohol sker nedbrytningen helt linjärt oavsett berusningsnivå. I körkortsboken brukar nedbrytningen anges till 0.15 promille/timme. Hos personer med mycket hög alkoholkonsumtion sker också nedbrytning av alkohol via leverns gifthanteringssystem, cytokrom-P450 systemet. Denna nedbrytning kan "tränas upp" under lång tid, och gör att alkoholister kan ha mycket snabb nedbrytning av alkohol (före levern ger upp).

Laboration
För denna laboration behövs två saker, en alkoholmätare och en rejäl fest. Som alkoholmätare använder jag en nykaliberad Dräger 3000, av samma typ som polisen använder. Ett gardenparty hos en gammal vän får fungera som uppladdning. Från 14:00 startar intaget: Två glas bubbel vid entrén, ett par glas Wittmann till förrätten (mitt tips!). Sen är det lite klurigt att räkna ut hur mycket rödvin som serveras vid huvudrätten då glaset fylls upp när det är halvtomt. Säkerligen tre stora glas rödvin, troligen mer. En stadig konjak till kaffet och två kalla Mariestad till krocketturneringen. Klockan 20:30 är festen slut,och jag känner mej rätt rejält på kanelen. Vissa konsonantkombinationer känns krångliga, något yvig i rörelserna men ändå hyggligt städad. Lite väl pratsam tycker frugan vid hemkomst. 21:06 tas första mätvärdet som då är 1.22 promille. Sedan tas en mätpunkt c:a var 10:e minut fram tills läggdags vid midnatt:
- Korrelationskoefficienten mellan tid och alkoholhalt är hela 0.98 (1.00 anger en perfekt linjär korrelation). Nedbrytning av alkohol är verkligen helt linjär som teorin anger.

- Lutningen på kurvan visar nedbrytningshastigheten. I mitt fall är detta 0.00352 promille/minut eller 0.21 promille/timme. Detta är ganska nära den hastighet som anges i min gamla körkortsbok.

- Jag är helt fri från alkohol c:a 330 minuter efter hemkomst, dvs c:a klockan halv tre på morgonen.

onsdag 11 augusti 2010

Battle of 2001

Den sista skälvande semesterdagen infann sej mycket plötsligt, och det kändes som att det var läge att plocka fram något fint från vinkällaren och köttdisken.


Léoville Poyferré 2001 vs. Beringer Private Reserve 2001 vs. lammracks. Léoville Poyferré 2001 har vi provat tidigare, och det borde vara en helt säker insats för kvällen. Jag har även provat Beringer Private Reserve, men dock bara i åldrade årgångar (tror det var 1991 vs 1992 den gången). I alla fall en av de vinupplevelser jag alltid kommer att minnas, otroligt bra viner båda två även om 1991:an var något vassare om jag minns rätt. Faktum är att nästan alla Napa-viner jag har provat har varit stora upplevelser - ofta vinet för kvällen även när det gömts bland massa gamla dyra Bordeauxer.

Léoville Poyferré 2001 förnekar sej inte. Nästan kolsvart i färgen, men med en antydan till mognad i kanten. Ahhhh. Vilken doft! Det doftar som i humidoren hos Brobergs. Släng in några cassisbär och en näve kolstybb. Smaken är tät men ändå väldigt polerad. I frågan om täthet är detta vinet inte långt från den helt galna och prematura 2003:an. Toppklass, och lätt den bästa 2001:an från Bordeaux jag har provat. Pontet Canet ligger en bra bit bakom här. Lite mer mognad och betyget kommer att stiga (93 p).

Beringer Private Reserve 2001 ser helt nytappad ut. Tät och purpurfärgad. Brandrök, mandelmassa och spearmint i doften. En enorm rökig ekvägg som känns ganska lik en bättre Guigal. Tät och primär cassissmak med hög lite stickig syra. Inget annat än ett mammutvin. Doften är faktiskt OK trots beskrivningen, men den täta smaken känns banal och klasslös. Känns obehagligt likt en blandning av Casillero del Diablo och Amon-Ra. Robert Parkers ande svävar som ett spöke i glaset. I närheten av Léoville Poyferré 2001 blir det i alla fall helt avklätt. Om jag hade fått vinet blint hade jag nog placerat det runt 87-88 poäng, för det är inte utan förtjänster trots allt.

Jag inser att jag är troligtvis den enda på hela klotet som har något negativt att säga om Beringer Private Reserve 2001. Kvällens iakttagelse stämmer också dåligt överens med den bild jag har av de äldre Private Reserve jag har provat. Kanske jag bara var för tidigt ute?

torsdag 5 augusti 2010

Riesling Trocken 2009 Wittmann vs Christmann

Många är de viner som jag inte förstår varför man korkar upp före femårsdagen. T.ex nytappad Bordeaux ger mej inte mycket tillbaka, det kräver minst några år för att visa någonting överhuvudtaget. Chateauneuf likaså. Men det finns ett par vintyper som är bara helt underbara, de som har något helt speciellt i sin absoluta ungdom, något som ersätts av något annat (förhoppningsvis lika bra) i ålderdomen. För mej är det ung nordrhonsk syrah och ung riesling som är min hemliga last. Kanske inte så underligt att jag inte har kvar någon pre-2004 riesling i min källare.


Dags för lite tokung tysk riesling således! Nästan pärlande från jäsprocessen, med päron och citrussyror som får öronsnibbarna att vibrera.

Wittmann Riesling Trocken 2009 och Christmann Riesling Trocken 2009 är båda helt nyinköpta, och båda har precis bytt årgång. Vi kör inte någon formaliserad provning utan dricker vartannat glas av varje till lite tyska korvar. Helt klart finns det väldigt mycket som förenar dessa vinerna, men om man fokuserar på skillnaderna:

Christmann Riesling Trocken 2009 känns ganska klassisk i sin framtoning. Det är lite i moselstil (fast utan sockret då, vinet är knastertorrt). Päron, citrus, lite stenrök, riktigt fina syror och helt klart en viss längd. Lite rundare än 2008:an, och bättre skulle jag vilja påstå. Måste vara den bästa rieslingen under 120 kr på bolaget! Easy-going och utmärkt som aperetif (88 p).

Wittmann Riesling Trocken 2009 har en märkbart stenigare och större doft. Det är verkligen som att dofta på två nykrockade stenar. Päron/citrusstilen blandas med ett stänk av melon i smaken som sedan övergår i en grapefruktsyrlighet. Wittmann är utan tvekan ett större vin med större kropp och mer komplexitet, men också betydligt stramare och ganska tufft. Kan tänka mej att detta inte faller alla i smaken - fast jag är såld. Detta är min själ bättre än 2007:an (90 p).

Två utmärkta köp med något olika användningsområden. Jag håller Wittmann som det något bättre vinet, men kvalitetsskillnaden är inte så stor. Vill man hålla sej till den klassiska stilen, kör Christmann. Vill man ha mer tuggmotstånd, kör Wittmann.

måndag 2 augusti 2010

Clos des Papes vs Barroche Pure 2004

Det är med stor nyfikenhet som fyra vinprovare sätter sej framför två halvblinda chateauneufer. Vi vet att glasen innehåller Clos des Papes 2004 och Domaine La Barroche Pure 2004, men kan vi hitta vilket som är vilket? Ingen av oss har provat Barroches Pure tidigare (här är jag nog sist ut av vinbloggarna).

Fullständig tystnad utses och nu är frågan vad som finns i glasen...

Glas 1. Ser mer mogen ut än grannglaset, rödare med en tegelfärgad anstrykning. Något grumlig. Stor och varm doft med ganska mycket gräddkola men framförallt med klockren hemmagjord jordgubbssylt. Vinet exploderar i munnen med en sammetslen blandning av jordgubbsfrukten och lite torkade frukter. Känns inte alls syltig, men det ligger en ton av starkvin i slutet som jag hade kunnat vara utan. Eftersmaken är helt enorm, klingar i minuter. Perfekt avvägd syra, men i princip helt utan tanniner.

Glas 2. Mörkare färg utan mognad. En helt annan komplexitet i doften där man ganska lätt kan plocka ut ett par syrahkomponenter (?) som rökt korv och en daggfriskhet. I jämförelse med glas 1 både doftar och smakar detta vinet friskare och har en helt annan tanninstadga. Smaken är inte så intensiv som glas 1 men är i mina ögon betydligt mer intressant och balanserad. Kryddigt, skogsgolv, köttigt och framförallt så otroligt friskt och kristallrent. Himmelsk balans.

Det var uppenbarligen inte så svårt att hitta glasens identitet, för alla fyra har placerat Clos des Papes i glas 2. Alla föredrar också Clos des Papes framför Pure denna afton. Pure 2004 är ett riktigt bra vin, och definitivt den bästa 100% grenache-chateauneufen jag har provat (90 p). Men jag får nog ändå säga att jag inte riktigt förstår idén med att inte blanda in de druvor som står för stadga, animalier och lagringskapacitet. Pure 2004 skall inte lagras länge till i alla fall.

Ett vin som definitivt har lång tid kvar är Clos des Papes 2004. I min chateauneufvärld är Clos des Papes lite i en egen liga för tillfället. Det har allt jag vill ha i en chateauneuf - en perfekt mix av elegans, lätthet och stadga. Aldrig i närheten av alkoholkollaps eller överextraktion. 95 poäng med mersmak.

torsdag 29 juli 2010

I need some fine wine

Veckans uppsamling har en helt annan dignitet än de tidigare. Ett svagt lågtryck och vi flyttar in och hugger in på de bättre flaskorna.

Varför inte börja med mitt livs första Cos? Dessutom från en legendarisk årgång som 1990. Cos d'Estournel 1990 är väldigt mogen, lite väl mogen påpekar Travkungen som har klämt ett par av dessa tidigare. Stallig så in i norden, på gränsen till vad man skulle kalla skitig. En viss portvinssötma, en del alkohol, sönderfallande. Som en hypotetisk blandning av Bordeaux och för gammal Gigondas. Rustikt är bara förnamnet. Nej, detta var en besvikelse. Korken är färgad av vin i högst en millimeter, och denna flaskan har troligen stått upp i en affär i nästan hela sitt liv. Ett dåligt danskt auktionsköp från min sida. Jag har vurmat tidigare för att handla andrahandsflaskor, men jag börjar allvarligt vackla i den tron. Men det är knappast bättre att handla gamla flaskor i affär. Detta är kanske den viktigaste anledningen till att handla en primeur? Full kontroll från dag 1.

Clerc Milon 1990 har jag också köpt på auktion, men de tidigare flaskorna har varit utmärkta. Denna är korkskadad vilket knappast är säljarens fel.

Mitt fel i är alla fall att hälla tillbaka mitt glas av korkskadat vin i fel karaff. Iofs har vi avslutat 2/3 delar av nästa vin vid det laget, men minen från Travkungen är en blandning av hat och förskäckelse. För jag häller det i resterna av en helt magisk flaska Ogier Côte-Rôtie Belle Helene 2001. Riktigt tuggig fransk toppsyrah med alla attribut. Som en koncentrerad Graillot med lite rostade ekfat på toppen. Men ändå med samma iskyla (som Guigal ofta missar med). 93-94 poäng utan problem. Odrickbar efter spetsning dock (nu sätts nog vänskapen på prov).

Travkungen har dock en nödflaska redo efter alla missöden. En Bourgogne Grand Cru minsann! La Grande Rue 2006 från Francois Lamarche är ett för mej helt okänt vin. La Grande Rue är ett monopole-läge strax bredvid Lâ Tâche, som tidigare inte var klassat som Grand Cru (eftersom skatten var högre på Grand Cru valde Lamarche att avböja erbjudandet om Grand Cru vid den tidpunkten). Vinet är väldigt primärt och slutet, men man kan känna på den enorma intensiteten i smaken att detta är mycket bra lagringsvin. Lite havsvatten är i princip det enda som vinet ger ifrån sej i doften i nuläget. Helt klart fascinerande ändå, som en tyst boxare i uppvärmningsringen.

Ogier Côte-Rôtie 2000 (regular version) har jag sågat tidigare, men det inses snabbt att den flaskan måste varit defekt på något sätt. Denna flaskan är helt otroligt fräsch och innerligt syrahtypisk. På den lätta och syrliga sidan, kristallren. Kanonbra (90 p).

torsdag 22 juli 2010

Italiensk merlot

Det är onekligen ett underligt faktum att de dyraste vinerna i Toscana är tillverkade av merlot och inte sangiovese. Som om Fender skulle producera en Les Paul-kopia för det yttersta premiumsegmentet. Antalet italienska merlot som jag har provat är inte stort, och utfallet inte helt enhälligt. Petrolo Galatrona åkte i alla fall ganska rejält på pumpen senast. Doktorn bättrar på det hela med tre hemliga glas, med just den gemensamma nämnaren italiensk merlot.

Doktorn får ursäkta, för ett av glasen sopar banan med allt annat ikväll. Det är inget annat än utklassning, och då skall ni veta att det är inte kattskit med i provningen. Vinet i det tredje glaset är snubblande nära perfektion. Kolsvart och en stor stallig doft med inslag av menthol och smulad grillkol, kryddor. Smaken visar en viss sydländsk känsla med inslag av torkad frukt och rejält tryck - normalt sett inte attribut jag går igång på. Men här är det i fullständig balans med helheten. Trots en massiv koncentration är smakkänslan 110% fräscht. Vinet heter Dei Feudi San Gregorio Pàtrimo 2001. Allt under 95 poäng känns fel, så otroligt bra är det.

Vinet kommer från Kampanien i södra Italien, knappast ett område jag trodde stod för extraordinär kvalitet. Merlotrankorna som producerade dessa druvor planterades redan 1802. De finaste franska ekfaten gav stall och Bordeauxkänslan.

I glaset bredvid finns ett helt annat vin. Mer transparent, ljusrött i färgen. En del ek här också. Smak och doftprofilen går mer åt bärighet. En rejäl fruktsyra avrundar eftersmaken. Castello di Ama-stilen känns igen i denna l'Apparita 2000. Ytterst lätt extraherat, superrent och balanserat. Det är en farlig stil att ha när prislappen närmar sej 1000 kr och man riskerar att hamna bredvid en syditalienare. Ett bra vin (90p?) men med fel prislapp.

Det tredje glaset innehåller Falseco Montiano 1998. I detta gänget hänger det inte med alls, utan framstår som relativt enkelt och tunt.

En generell iakttagelse är i alla fall hur lagringståliga dessa viner är. Inget av vinerna framstod som ens i närheten av fullmognad. Inte illa av en druva som oftast blandas i för att mjuka upp sträva cabernetvarianter.

måndag 19 juli 2010

Lata dagar i lä

Ny uppsamling av konsumerade viner innan det är dags för insättning i glasbanken:

Först ett par flaskor från affären nära jobbet i Köpenhamn:

Konrad Marlborough Sauvignon Blanc 2006: Jag missade tyvärr årgången när jag handlade, för detta vinet är säkert två år för gammalt. Smakar på pricken som ett bortglömt glas unken flädersaft (till avloppet).

Domaine Baumann Pinot Gris Mambourg 2005: Synar man flaskan noga står det i liten stil att vinet är Liquoreux, och vinet är intensivt sött utan nödvändig stadga. Funkar inte bra ens som apretif (kanske till en bär-surpris senare i veckan?).

Domaine Gobelsburger Grüner Veltliner 2009: En gammal bekant som jag slutade handla efter årgång 2005, då jag upplevde en kraftig kvalitetssänkning. Nu känns det som om det har kommit på banan igen. Betydligt fylligare men med samma fräschhet som de senaste årgångarna. Kanske inget för vinprovning, men utmärkt som startvin en het eftermiddag.

Marchese Antinori Chianti Classico 2001: Den stadigt uppåtgånde utvecklingskurvan för detta vin känns bruten i och med denna flaskan. Lite murken nu, och med enbärstoner. Kanske en dålig flaska för den vi drack för prick ett år sen var fantastisk.

Sedan en intressant jämförelse mellan två Produttorifynd från Philipson:

Produttori del Barbaresco Riserva Montestefano 2001: Intrycken från förra flaskan känns bekräftade. Öppnar med toner av murket trä, sluten och tanninhaltig. Någonstans halvvägs vädras det lite ofräscha bort och vinet har en bra period. Mörk, nästan övermogen frukt och mycket mognadstoner. I slutet försvinner frukten igen och kvar står tanninstrukturen. Njutbart, men utan tvekan det svagaste kortet av de riservor 2001 som jag provat. Skall drickas väldigt snart enligt min åsikt.

Produttori del Barbaresco Barbaresco 2006. Lättare färg, betydligt friskare och mer intressant i doften. Istället för vasaskepp är det en myriad av kryddor och friska bär. Riktigt fin doft. Smaken ligger åt det lättare hållet, men tuffar till sej ordentligt med lite luft. Renheten som detta vinet har brukar kosta multum. Överlägsen vinnare i denna posten.

måndag 12 juli 2010

Helgens samling

Jag blev lite inspirerad Finare Vinares nya korthuggna sommarstil. Varför leta röda trådar om det ändå inte finns några? Jag lånar konceptet och öppnar med en bild på liken:


Rainer Sauer Silvaner Freiraum. En frankensilvaner med ett stänk av Australien. Rainer gjorde sin utbildning i Australien, och detta vinet är gjort på samma sätt som t.ex Tahbilk med extremt låga temperaturer och inertgas under processen. Vinet är betydligt friskare än medelsilvanern, men också en aning godisaktig. Helt klart gör Rainer bättre vin på det traditionella sättet.

Chateau Ferriere 2001. Helt drickmoget från en mellanårgång. Fin mjuk Bordeauxdoft, litet ihålig i smaken. Duglig Bordeaux, men inget att skriva hem om (99:an var bättre).

Chateau Pradeaux 2000. Detta föll mej helt på läppen. Känns lite som Vina Tondonia med mjuk frukt och stor ålderskomplexitet. Citrusskal, ekfernissa, plommon med ett stänk av kogödsel. Sublimt! Doften är ren utklassning mot resten ikväll. Ett riktigt vin, kanon!

Rollan de By 2005. Tät och primär, dock med fin Bordeauxkänsla. Känns en aning för snäll och tanninfattig. Känns som en bra cru bourgeois, men det är tydligt att detta inte är klassat material. Priset därmed lite för högt för min smak (299 kr). Man skulle ha slagit till på primör 2009 för 129 DKK istället. Ett vin som detta kan man alltid ha nytta av.

Chateau de Caladroy 2008. Väldigt filmjölkig i doft och smak, annars rejält syrahtypisk (även om det lär vara en minoritet av syrah i vinet). OK som eftersläckare, annars inget extra. 2008 i sydfrankrike skall man nog ta det lugnt med.

lördag 3 juli 2010

Ratti Barolo Marcenasco 2005

Rattis Barolo Marcenasco 2005 har gjort en klassresa nedåt i min vinkällare. De första flaskorna intogs under stor koncentration i provarglas, men sedan har det rasat till eftersläckarmaterial och, som idag, grillaftonsvin. Finstämdhetens gravplats.

Vinet håller en hög kvalitet, men jag har lite svårt att ryckas med. Problemet illustreras väl idag när min Baroloflaska ställs fram med en flaska Casillero del Diablo Reserva Privada 2007 (cabernet sauvignon / syrah). De smakar nämligen väldigt lika. Man kan lugnt säga att Rattis Marcenasco 2005 har mer gemensamt med Casillero del Diablo än med Aldo Conterno. Hur kan detta komma sej? Troligtvis en kombination av modern vinmakning och fullt pådrag med ekfaten.


Tät tuggig väl mogen frukt, fina tanniner. Enkla bärsmaker inbakad i en generisk ram av choklad och kaffe. Problemet med dessa fruit in a wooden box viner är att det är i princip omöjligt att gissa varifrån de kommer. Jag skulle vilja sen den vinprovare som är tvärsäker i detta fallet.

Om man nu glömmer bort mina preferenser så passar båda vinerna alldeles utmärkt till grillad entrecôte i rökig miljö, säkert bättre än vilken sadelbordeaux som helst. Men vill man ha elegans och områdeskänsla så har man kommit fel. Och majoriteten av vinkvällarna tillbringas inte på en altan. Som vanligt har marknaden rätt -hade vinet verkligen varit värt 96 poäng (WS) hade det knappast gått att köpa lådvis för 169 kr flaskan. 88-89 poäng låter vettigt för Ratti, dito för den helt utmärkta Casillero del Diablo (75 DKK!!).

onsdag 30 juni 2010

Ogier Caves des Papes Les Closiers 2004

Det är inte ofta man hittar något värt att köpa på danska supermarkets längre. Det känns som sortimentet generellt har utarmats med åren, det är mest "köp sex betala för fem" stuket nuförtiden. Superbrugsen hade förr ett riktigt bra "beställningssortiment" med massor av Bordeauxer från Premier Cru och nedåt. Idag återstår bara en spillra. Nu gör det iofs inte så mycket när man har börjat hitta väl bland de riktiga vinhandlarna, men se det som en spaning i alla fall.

Kvällens vin är i alla fall inköpt från hyllan hos Superbrugsen i Tårnby. Ogier Caves des Papes Chateauneuf-du-Pape Les Closiers 2004 är egentligen inget annat än ett bulkvin från en av de största volymproducenterna i Chateauneuf. Ändå har det presterat riktigt bra under åren, och nu är det så dags för sista flaskan.

Precis som tidigare vinner detta vinet på att serveras ganska svalt, runt 15 grader verkar optimalt. Viss mognad i färgen nu, ganska rödfruktig doft med lite mognadstoner. Smaken är ovanligt elegant, lätt i stilen men med en superren frukt och stadgande syra. Hade Clos des Papes haft ett andravin skulle det nog smakat så här. Lite samma stil som nämnda supervin (88 p).

Vinet finns nu som årgång 2007 hos Superbrugsen för 109 DKK (gav 99 DKK för 2004:an). Borde vara ett bra "vardagsvin-köp".

En lustig detalj är att Parker har bedömt detta som ett vin från Michel Ogier, två årgångar i rad dessutom. Men Michel Ogier är en liten dyr kvalitetsproducent av Côte-Rôtie, och absolut ingen som gör vin i supermarketserier. Det är ungefär som om en Ferrarispecialist hade blandat ihop Testarossa och Skodia Octavia.

lördag 26 juni 2010

C'est le Terroir

Jag antar att ni har sett Chateau Montrose reklamsida i Decanter. En fullsida med en bild på en platt åker täckt av vinrankor. "C'est le Terroir". Det står faktiskt så som enda text till denna rätt deprimerande bild. 24.000 lådor huvudvin till ett pris av 1800 kr per flaska som 2009 primör.

Säkert ett bra vin, men man kan handla grand cru från Rousseau och Leroy för mindre pengar. Eller varför inte en LaLaLa?

En helt ny värld? Fyra historiska årgångar på 10 år (2000, 2003, 2005, 2009). Förr var det en historisk årgång vart 20:e år (1945, 1961, 1982). Känns som läge att hålla i hatten. I alla fall i teorin.

Min primörhandel så här långt:
12 flaskor Chateau Senejac
12 flaskor Chateau Lanessan
12 flaskor Chateau Poujeaux
3 flaskor Chateau Gazin
3 flaskor Chateau Clerc Milon
3 flaskor Chateau Gruaud Larose
3 flaskor Chateau Giscours
2 flaskor Chateau Leoville Poyferre

Stor årgång små slott och vice versa. Vad har ni fastnat för?

(En 50% ökning av priset känns mer behaglig om vinet kostar 100-300 kr än 5000 kr. Det mest galna priset hittills måste vara Ducru Beaucalliou 2009 för 2600 kr / flaska. Det är verkligen helt crazy, ren DRC nivå)

söndag 20 juni 2010

Jean-Louis Chave Hermitage 1998

Min gode vän Doktorn har provat alla av världens stora viner, nästan helt utan undantag. Men ett undantag, en lucka i erfarenhetskontot, har jag hittat. Och vad passar bättre på hans bemärkelsedag än att täta denna lucka?

Redan för ett dygn sen dubbeldekanterade jag en flaska Jean-Louis Chave Hermitage 1998, och denna flaska bankar jag i bordet framför näsan på Doktorn. Ha den äran.

Vi reagerar lite över hur pass lätt vinet är i färgen, drar mer åt Bourgogne än Bordeaux. Det doftar i alla fall strålande, typiska Syraharomer av rökt kött, inälvor och blåbärssoppa. Smaken imponerar dock inte alls, och det som stör är en väldigt rökig ton som mest påminner om en självslocknad scoutbrasa. Det lätta anslaget i färgen bekräftas av en ganska tunn och syrlig kropp. Faktum är att vinet till en obehaglig del påminner om en rökskadad sydafrikan, valfri sort. Den sotiga känslan lämnar en såpig hinna i munnen, som inte är speciellt trevlig.

Jag har provat 2001:an och 2002:an tidigare, och båda var mycket bättre än vad denna flaskan visar. Framförallt då 2001:an som fortfarande kvalar in som en av de bästa vinerna jag någonsin har provat.

Å ena sidan tunga poäng från proffsen, å andra sidan ganska ljumma betyg från amatörerna på Cellartracker. Man kan ana att vinet nog var bättre i sin ungdom, för alla de senaste noteringarna är rejält kritiska. Kanske att vinet har hamnat i en underlig mognadsfas? Fast inte är man direkt sugen att lägga ut samma summa igen för att följa utvecklingen. Och de där alltför ambitiöst brända ekplankorna lär inte försvinna.

måndag 7 juni 2010

Produttori del Barbaresco Montestefano 2001

Ikväll kan man säga att primörhandeln startade på riktigt, i och med att de första lite mer prestigetyngda Medoc-slotten kom ut på marknaden som t.ex Gruaud Larose, Giscours och Clerc Milon. Än saknas en stor mängd slott, men nu lär det vara proppen ur. Priserna? Tja, jag gav 235 DKK för Clerc Milon 2008. Samma slott årgång 2009 kostar runt 400 DKK. En höjning på c:a 70%...

Onekligen är det ganska prisvärt att handla mogen Barbaresco Riserva 2001 för 140 DKK istället. Tre flaskor Produttori del Barbaresco Montestefano 2001 för en flaska Clerc Milon som skall drickas runt 2025.


Flaskan har en stor mängd sediment och vinet ser mer moget ut än motsvarande flaska Ovello. Mer läderfärg men samtidigt mörkare. Det djupare anslaget bekräftas i doften. Här är det mer mogna toner av läder, mörkare körsbärsfrukt. Lite hemligare men samtidigt inte samma eteriska lyft som Ovellon hade. Smaken börjar med sammetsmjuk frukt, men drar snabbt ihop sej till en tanninrik(are) avslutning. Ett lite tuffare och fruktrundare vin än Ovellon. Om Ovellon är Bourgogne är Montestefano Chateauneuf (väldigt grovt såklart). Barbaresco är sannerligen gott nog dock.

Båda är kanonviner, men jag tycker att Ovellon ligger närmare mitt epicentrum. Jag kan gå och dagdrömma om den där Ovellon fortarande... Skall vi säga 93 p till Ovello och 90 p till Montestefano? Osannolik utdelning för insatsen oavsett.

söndag 6 juni 2010

Hedonistafton

En kväll med Travkungen och S. från Gomseglet blir alltid minnesvärd. De förenade resurserna är stora, och nästan vad som helst på pris/poäng skalan kan komma fram när timmen är sen. Det börjar i alla fall organiserat med vars två medhavda och hemliga vinare.

Vi ställer upp vinerna i två heat, där vi börjar med viner som bör serveras i Bourgognekupor. Det börjar dock inte bra eftersom ett av vinerna är korkskadat - Travkungen får leda Domaine Tortochot Chambertin 1988 av banan.

Glas 1: Domaine Comte Georges de Voguë Musigny Vieille Vignes 2004
Kokosolja och mogna bär i doften. Lättast i färgen av de tre kuporna. Det finns väldigt mycket ekfat i vinet, och det sitter inte riktigt ihop än. Ren och lång smak, men kanske inte så imponerande när man fick se etiketten. T.o.m. ett visst alkoholstick i eftersmaken (90 p).

Glas 2. Domaine Leroy Vosne-Romanée Les Genaivrières 1992
Travkungen behöver bara dofta ett par sekunder för att utbrista Leroy, och några till för att spika Vosne-Romanée (min flaska). Detta vinet från en minst sagt medioker årgång köpte jag som en lottsedel, och vilket utfall det blev! Vinet är helt magiskt. Doften sprudlar av den leroyska kryddigheten, det lätt rökiga från en gräsbrand och en kristallklar pinot frukt. Trots vinets ålder och den tvivelaktiga årgången är vinet det tätaste av de tre på bordet. Det ligger något utomjordiskt över hela skapelsen. Snudd på det perfekta (95 p).

Glas 3. Frederic Esmonin Griottes-Chambertin 1993
Inte lätt för Esmonin att hamna efter Leroy. Betydligt mer mogen än Leroy, opak av allt fint sediment. Väldigt mjuk, fin balans men flera hack ner på intensitetsskalan från förra vinet (90 p?) (det blev visst inga fler noteringar).

Dags för Bordeauxglas och tre nya insatser från gänget. Lustigt nog har ingen tagit med Bordeaux skall det visa sej, utan vi skall förflytta oss till en helt annan vinstil. Alla vinerna är mer eller mindre kolsvarta, så färgen kan vi avvara.

Glas 1. Torbreck The Factor 2003
Ahhh vilken doft! Rökta korvar, ljuva jasminblommor, olivtapenade. Syrah/Shiraz känns givet, men är vi i Europa? Travkungen vill ha vinet i norra Rhône 2003, jag drar nog mer åt Australien. I munnen är det som en tätt sammetsmatta av smaker från doften. En aning mer vanilj än vad jag skulle önska, men ingen syltsötma eller alkoholproblem. Ett sublimt vin trots all kraft (94 p). På sätt och vis inte långt från La Mouline 2003.

Glas 2. AMON-Ra 2006
Kul att få prova detta vinet, dessutom blint. Tyvärr kan jag inte återge mina anteckningar utan att riskera avstängning från Blogger. Jag och Travkungen eldar på varandra i sirliga sågningar.
Vinet doftar bara amerikansk ek. Jag hittar inget från vindruvan i doften, bara Ben & Jerry. Smaken är dels extremt söt, dels väldigt bitter. Det är en förfärlig mix av rent fruktsocker och bitterhet från krossade druvkärnor. Blanda ljummen Jägermeister med vaniljglass så borde man hamna ganska nära. Om man undantar att jag ogillar smakprofilen så tycker jag också att vinet har svåra tanninproblem. För vinet är inte mjäkigt på det viset - det finns mängder av tanniner som griper tag i kinderna. Men de känns bittra och grova, helt utan någon form av förfining. Vi blir i alla fall lätt chockade när S. avtäcker flaskan (ingen bedömning). Detta skall ju vara snudd på 100 poäng.


Glas 3. Petrolo Galatrona Merlot 2000 (mitt vin)
Tyvärr påminner detta vinet till viss del om Amon Ra, fast då vinet inte är lika fullpumpat tränger alkoholen (15%) igenom i eftersmaken. Annars är det ungefär samma visa. Fullproppat med ek, alkohol och sötma. Detta bländverk har också tagit de amerikanska vinjournalisterna med storm (Suckling jämför vinet med Petrus). Det är i alla fall inte bittert, men alldeles för alkoholosande och vaniljsött för min smak.

Summa: rätt grinigt i publiken. Domaine Leroy vann ganska lätt matchen om WOTN, Torbreck är helt klart en producent man borde försöka finna mer av. Deras Run Rig 2003 som S. bjöd på förra gången var också en riktig höjdare. Det går uppenbarligen att lära en frankofil att uppskatta australiensare.

tisdag 1 juni 2010

Gratius 2001 vs Bastide Blanche 2007

Trots att det bara är 19 minuters tågresa från Malmö Syd till Örestad är det i många stycken en ny kultur som möter en på andra sidan. Synen på alkohol i allmänhet och vin i synnerhet är en av de saker som man som svensk hoppar till över. Vid mitt senaste besök på Vinbanken hade personalen vertikalprovning av Cheval Blanc strax efter lunch. Spottkoppar lyste med sin frånvaro kan jag säga, och min expedit behövde lite hjälp med de små knapparna på miniräknaren.

På vägen hem kan man roa sej med att läsa dansk reklam. Att ha lättklädda damer i bilannonser är snarare en skyldighet än en rättighet. Fast den reklam som skulle orsaka mest hjärnbrand hos en svensk jämställdhetsombudsman är säkerligen den som Danska Spel kör just nu för sitt Oddset. Och då skall vi komma ihåg att det är ett danskt statligt bolag som står bakom. Jag undrar hur länge en reklamslogan som denna skulle överleva i Sverige: "Det er så meget kvinder icke forstår". Fast jag måste erkänna att jag tycker denna är ungefär hur rolig som helst:

http://www.youtube.com/watch?v=ykbpKrMlRnA&feature=player_embedded

Över till vin. Vi öppnar en flaska Il Moline di Grace Gratius 2001 till en ryggbiff med lite färsk pasta. Min positiva bild av detta vin blir omedelbart bekräftad. Nästan Brunellolik i sin mjukhet och ekdominerade stil. Mjuka plommon men också ett friskt syrabett som håller vinet på rätt sida. Nu helt mogen och komplex med en fin balans av ektoner, fruk och toscanska kryddhäckar. Detta ligger strax under de riktiga kanonerna som Tua Rita och Castello di Ama, men över det man oftast öppnar från Toscana. Riktigt bra! (91 p).

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om La Bastide Blanche 2007, Fast flaskan är inte helt frisk. På tok för mycket svavel i doften och en pärlande känsla på tungan. Det doftar precis som pyrosulfit, en obehagligt metallisk svaveldoft. Visst kan Mourvèdre dofta lite svavelfunk, men inte så här. Vi vädrar bort svavlet, men vinet känns dämpat och ointressant. Alkoholen finns i alla fall kvar och tar över helt. Bättre lycka nästa gång, och nu skall jag leta efter kvittot i min systempåssamling...

fredag 21 maj 2010

Primörskakig

Nu börjar det så smått att röra på sej i primörsvängen, även om de mest åtrådda slotten fortfarande lurar i vassen. Jag hade som plan att vänta ut hela prislistan, men lite börsnerver drabbade mej när vinerna sålde slut på några timmar. Även de enklare slotten verkar ha en stor efterfrågan. Poujeaux (185 DKK) hann jag precis handla innan den togs ur Philipsons lista igår. Vi får se hur snabbt det går när de mest efterfrågade slotten släpps, även om jag nog mest får hålla mej vid sidlinjen av ekonomiska skäl. Någon flaska finare vin hade dock varit trevligt att vänta på, och då kan jag rekommendera primörhandeln hos Theis Vine, som även säljer enstaka flaskor en primeur (gör din egen blandlåda!).

Färsk svensk sparris på altanen den första riktiga sommarkvällen! Inte alls dumt, och till det öppnar jag två flaskor chardonnay från olika delar av världen:


Plaisir de Merle Chardonnay 2008 från Paarl i Sydafrika. Riktigt uselt totalhavererat vin. Vattnigt, alkoholskadat och helt syrabefriat på samma gång. Tung damparfymsdoft gör vinet seriöst ofräscht. Spontaninköpt på Bordershop - en varning utfärdad för alla svenska bilturister i sommar (89 DKK). Jag trodde Plaisir de Merle gjorde hyfsat vin?

Kayena Vineyard Tamar Ridge Chardonnay 2008 från Tasmanien. Superfräscht, fin syra och balans. Lite krusbärstoner och antydan till smörighet (oekat dock). Ett gigantiskt lyft jmf med det andra glaset, vilket gör den absoluta kvalitetsvärdringen svår. Gott, rent och okomplicerat (85 p?).

En mörk vägg i norr närmar sej och vi flyttar in till de röda vinerna:

Pontet Canet 2001. Betydligt mer mogen än 2002:an som vi provade för c:a ett år sen, dock nästan helt utan sediment. Lite lättare i stilen än den vanliga Pontet Canet-svarta. Skolboks-Bordeaux såklart, men den imponerar inte riktigt som Pontet Canet brukar. Mjuk och mogen, men utan någon större komplexitet. Balansen är såklart ändå femstjärnig. Känns värdig 88-89 poäng som är en signifikant hopp ner från andra succéer från 2001 (t.ex Poyferré är riktigt bra) eller Pontet Canet 2002 som är ett betydligt större vin. 2001:an känns inte som ett vin att spara i 10 år till.

Chateau du Donjon 2006 från Minervois är en ny bekantskap inköp på Stokholm Vin i Köpenhamn för c:a 90 DKK. Vackert purpurskimrande i glaset, fin blåbärsdoft med lite ek. Stensatta skogsbär har jag kladdat på servetten. Blommar ut i munnen med örtkryddor och en angenäm lätt bitter tvist i slutet. Fin balans utan någon som helst alkoholhetta (14%). Ikväll ger detta vinet Pontet Canet en jämn match, vilket får anses som enastående (88 p). 40% Grenache / 60% Syrah.

lördag 15 maj 2010

Små reflektioner

Vad händer när småbarnföräldrar plötsligt får en barnfri kväll? Klackarna i taket? Nej knappast, frun somnade redan för ett par timmar sen. Själv roar jag mej med ett par glas Glenfarclas, som blev utsedd som vår bästa whiskyupplevelse under Skottlandsturen förra sommaren. Ett glas 15- årig mot den 17-åriga - där 17 åringen visar upp ett helt annat register. Båda otroligt goda dock. Det känns som maltwhiskyboomen dock har avtagit rejält i vårt land? Inte ofta man hör talas om köer för udda fat Springbank längre.

En kväll utan matlagning kändes bra, så vi tog oss till Malmökrogen La Couronne, som är som en fransk Bistro bland socialistmonumenten vid Triangeln. Samma matsedel som för 10 år sen, men trots det skiftar maten från gång till gång. Idag var det riktigt bra dock, kalvnjure utan krusiduller. En rejäl slev Dijon, en halv panna grädde och fond. Till det drack vi en mycket väl passande Guigal Crozes-Hermitage 2006 ur någon form av Duralexglas. Jag fick en uppenbarelse av det vinet som påminner om när man slutmixar ljudinspelningar. Vinet känns komprimerat - det smakar nästan bättre ur ett undermåligt glas - precis som en hårt komprimerad låt kan låta ypperligt i en 5 watts radiomottagare på stranden. Det är ingen dynamik, men det hade ändå inte gått fram med fel utrustning. Fullt järn på alla rattarna, bass och treble på 10. Kanske därför jag har lite svårt för Guigal i stora Riedelglas? Ikväll hade jag dock inte kunna tänka mej ett mer passande vin till inälvsjärnet.

Vad skall man handla i primörsvängen 2009? Jag hade hoppats på att göra en deal på Leoville Poyferre men prognoserna talar om 1000 kr flaskan. Det känns helt osannolikt högt med tanke på att 2008:an kostade 270 DKK, men den hade å andra sidan inga 100 RP-poäng i skalan. Det blir till att blicka längre ner i systemet. En del enklare slott har bytt regi nyligen. Poujeaux fick Cuvelier (Clos Fourtet), Senejac (Pontet Canet) under 2008 . Chateau Lannessan 2005 var lätt ett 90 poängsvin. Poujeaux lär kosta lite mer, men de andra ligger runt 100-lappen i primörpris. Värdelösa som finansiell investering, men just därför möjliga bargains i en ung vinkällare.

För övrigt verkar det ta betydligt längre tid för vinerna att komma ut på marknaden i år än förra året. Hela cru classédelen kom till försäljning före Parkerpoängen förra året (antagligen för att alla räknade med en rak sågning). När Parkerpoängen väl kom ut steg priserna drastiskt - Lafite Rothschild 2008 gick att köpa för 1500 DKK i mitten av april. I slutet av april steg det till 4000 för att snabbt tas ur marknaden. Än så länge är det bara viner som ändå hade räknat med att bli sågade av Parker som släppts, som t.ex Lilian Ladouys. Vi får se.

onsdag 12 maj 2010

Michel Ogier Côte-Rôtie 2000

Kväll före helgdagen är fortfarande ung, och kvällens Côte-Rôtie är precis nydekanterad. Doftar underbart i alla fall före vilan i karaffen. Först matlagning med Kronstams favoriter, Claude Val Rouge i såsen och Blanc i kocken. Smakprov:

Claude Val Rouge 2009: Kanske det mest odrickbara icke defekta vin jag provat. Hemsk vaniljsötma över en ogästvänligt syrlig saftsoppa utan någon form av struktur. Tror nästan att subventionsvinet Umbala hade gjort processen kort. Frågan är om det ens går att koka ihop (55 p)?

Claude Val Blanc 2009: Skumt. Detta vinet är ju faktiskt rätt bra! Lite exotiska frukter, en fin syra. Liten egen stil som liknar en blandning av riesling och marsanne. Helt rent, balanserat, torrt och ganska långt dessutom. Ett oväntat högt betyg för 59 bananer (85 p).

Michel Ogier Côte-Rôtie 2000 har förlorat sin tydliga Syrahkaraktär under karafferingen, och doftar nu ganska kraftigt av brett, stall och lingon. Färgen är tät, men smaken är tunn. En kraftig syra kittlar tungan på ett nästan artificiellt vis. Lite enkelspårig tunn lingonsötma/syra med ektoner och farbror gummistövels-Brett. Nej, detta vinet är så pass orent och tunt att de fina bär och ektonerna inte väger upp (80 p).

Attans vad Côte-Rôtie skall vara svårt att få till för mej? La Mouline 2003 (96 p) var väldigt bra och även detta vin årgång 1995 (90 p). Men Les Becasses 1999, detta vin, Chateau d'Ampuis 1999, Gaillard 1999- alla har varit tunnare och tröttare än en 2002:a från Graillot. Nu är jag ju en Pinotälskare som borde älska tunn elegans, men det måste finnas något mer än bara syra.

Det känns ju hemskt att säga att Claude Val var behållningen för kvällen, så det är nog läge att plocka upp något nytt.... Och visst fick man en home-run trots allt! Wittmann Riesling Trocken 2007 är bättre än någonsin nu efter en kort lagring. Claude Val är fortfarande inte pjåkigt, men Wittmann har en helt annan stuns i syran och ett större smakrum (90 p).