söndag 25 april 2010

Produttori del Barbaresco Riserva Ovello 2001

Denna flaska Produttori del Barbaresco Riserva Ovello 2001 fick jag någon gång av Doktorn som tack för bärhjälp över sundet. Ikväll ryckts den hastigt upp ur sin dvala efter ett säljmejl från Philipson Wine. 139.95 DKK för Produttoris enkelmarksriservor årgång 2001. Kan det vara det bästa erbjudandet de någonsin haft?

Klart man måste prova, men det känns som ett säkert nytt inköp redan innan korken dras. Bra årgång, bra producent.

Och visst fortsätter min nya förälskelse! Underbart vin. Balans är nyckelordet med Produttoris viner. Man kan hitta lite av varje i doften, från daggfriska jordgubbar till smulade löv. Ett stänk fisksås minsann. Smaken har den där kristallklara syran som man kan döda för, men också en rejäl fruktstoppning och tanninbett. Inget in-your-face vin, utan man får ta det lugnt och bara meditera.

Vi dricker flaskan från eftermiddag till sen kväll, och det blir bara bättre och bättre. Borde borga för ett mycket utsträckt drickfönster, även om det är helt drickklart redan nu. Tänk att de säljer detta vinet c:a 60 kr billigare än vad den vanliga Barbarescon kostar på SB.

lördag 24 april 2010

Lynch Bages 2002

Världen är rätt krånglig med en massa val hela tiden. Klart man försöker generalisera för att bringa någon form av ordning i allt slumpmässigt. Så min syn på Bordeaux 2002 är bestämd till att vara väldigt god, och det är med den ansatsen vi öppnar en flaska Lynch Bages 2002 till fredagsbiffen. Nåt får man ju hålla på.

Min syn är står fast, Bordeaux 2002 har en del trevliga attribut. En del Bordeauxer nådde rekordhalter i alkohol denna gröna årgång, vilket kan vara svårt att tro. Vinerna är väldigt täta, strama och klassiska på samma gång. Lynch Bages 2002 är inget undantag. Det är supertätt, fullpackat med tanniner och cassisfrukt och fuktig matjord. Riktigt bra och tuggigt om än inte ett dugg utvecklat.
Men så händer det oväntade. Vinet som var så bra en halvtimme bestämmer sej för att lägga ner alla sensationer. Lite ek och sura plommon är allt som är kvar. Chockerande försämring, och till slut har det t.o.m svårt att försvara sej från vår TV-termos-flaska Bouscassé 2005, som iofs visar sej från en trevlig sida idag. Låt ligga antar jag att detta påbjuder.

I övrigt blåser det för närvarande en del om vårt kära trätoämne, Robert Parker Jr. Jag hade egentligen inte tänkt att skriva mer om denne man, men det är svårt att låta bli. Han har alltid varit på krigsstigen mot Bourgogne (läs de gamla Wine buyers guide!), men något har eskalerat på sistone. Började det med den nu famösa gliringen mot "the anti-flavour wine elit" som inte värdesätter riktigt vin (läs Ch9 och Aussies)? Att den gliringen gick åt Bourgognedrickare är nog ett säkert antagande.

Det som förvånar vinvärlden denna gången är följande smaknotering av Clos de Tart 2006: "The biggest dissappointment was Clos du Tart 2006. Like so many red burgundies from 2006 seem to be, it was underripe, excessively acidified and almost textureless. It's a sham, and it is amazing how few people are willing to stand up to that such stuff exists" (76? p). Hygglig sågning - men vad står det egentligen? Var 2006 en grön årgång i Bourgogne? Knappast. Varför tillsätta syra om vinet är omoget? Får man ens tilssätta syra till Grand Cru Bourgogne? Men det som verkligen diskuteras är valet av ordet sham, bedrägeri. Han har ju stått inför skranket tidigare för förtal av Bourgogne, och det är kanske dags igen?

Samma månad kom följande drapa om vita Bourgogner: "I simply don't understand why people keep buying all these white Burgundies with seemingly only those from Domaine Leflaive and Coche-Dury being free from oxidation. It is truly one of the biggest scandals in the wine world" efter en dålig flaska Bouchard Montrachet 1999. Tja, Domaine Leflaive och Coche-Dury var sannerligen inte befriade från oxidation när detta var ett hett ämne i mitten på 90-talet. Idag är detta väl knappast ett ämne längre.

Båda provningsnoteringarna har såklart en politisk underton (finns t.ex inte ett enda dåligt omdöme om Clos de Tart 2006 i övrigt). Han är sur, men varför då? Hans position är ju ohotad. Varför då fylla provningsnoteringarna med uppenbara felaktigheter? Problemet är om någon tar dessa noteringar på allvar. Det jag har mest svårt att acceptera är att denna dynga har skrivits av världens mest inflytelserika vinkritiker. Hua.

tisdag 20 april 2010

Ticinello 2007

Min tripp i Europas mer avlägsna vindistrikt fortsätter - nu är turen kommen till den italienskspråkiga delen av Schweiz - närmare bestämt Ligornetto några kilometer från den norra italienska gränsen. Att vinet är inspirerat av Italien kan man ana på det nästan skamlöst kopierade namnet/etiketten (fast detta är 100% Merlot och en aning billigare -c:a 13 Euro).

Ett lätt vin helt klart, inga problem att se familjen genom glaset. Röda vinbär och lingonsyrligt, liten ekton. Detta i samklang med en liten pepprighet gör att vinet nog hade kunnat misstas som en dålig årgång av Les Launes. Ett korrekt, rent men också väldigt enkelt vin. Jag gillar det ändå på något sätt. Hellre en vällagad fläskkorv än ett felkryddat ankbröst. Men någon poängsamlare är det inte (80 p). Gott.

söndag 18 april 2010

Go de Godello 2008

Kvällens vin känns som en krock mellan urspung och presentation. Ett udda vin gjord på Godellodruvan från Bierzo i norra Spanien. En rejäl fatkyss över ett frisk, syrligt men också anonymt vin. Allt paketerat i en pastellfärgad flaska med coola typsnitt.


Redan här känns det inte helt rätt. Varför tillverka ett vin som lika gärna kunde vara Chile-Chardonnay när man nu bemödar sej att odla en lokal druva?

Om man tar vinet som en "flygplanschardonnay" istället så är det inte helt oävet. Soto Del Vicario "Go de Godello" 2008 doftar päron och ek. Men smörattacken uteblir delvis i smaken, som är rejält syrahaltig. En del alkohol fyller ut kostymen och spelar väl med ek , tropiska frukter och päron. Fast mest päron - i alla möjliga varianter (inlagda, gröna, gula). Som sagt, extremt likt en internationell Chardonnay (82 p). http://www.worldofwine.dk/ importerar till ett pris av runt 200 DKK.

fredag 16 april 2010

Bordeaux hos il Doctore

Ursäkta att förra posten stannade vid en penicillinprovning, som iofs också är en jäst produkt. Nu sover alla sjuklingarna och jag kan börja bläddra i de fläckiga anteckningarna. Har precis korkat upp en flaska Domaine Weinbach Riesling Reservé 2008 som sällskap. Ett vin jag var ganska otrevlig emot senast. Är det oseriöst att ändra sej? Jag erkänner att jag helt enkelt inte förstod vinet senast. Med hela banan för sej själv och en skål nötter vid sidan vecklar vinet ut sej i varje klunk. Hårt knuten såklart, men efterhand kommer underbart rena citrusskal och fjällbäckstendenser. Ovanligt heltorrt för Weinbach. En djup oljig känsla av svårtillgänglig kvalitet faktiskt (88 p). Säkert en kandidat för lagring. Det är bara att köpa om priset håller sej vid 129 DKK.

Bordeaux hos Doktorn i helgen som gick, vi börjar med bilderna:

Vinerna serverades blint, men tyvärr var min flaska Clerc Milon 1989 fullständigt åldersdefekt. Det är lustigt då denna flaska var i mint condition, medans den förra vi provade (som var magnifik) hade tappat 5 cm i nivå. Lita inte på nivån är kanske lärdomen? (Nu berättar vanligtvis Doktorn om den flaska Las Cases 1945 som han köpte för 100 kr i en holländsk vinbutik. Det var bara drygt hälften kvar i flaskan och alla andra flaskor i lådan hade varit odrickbara. Hans tomglasköp var en helt perfekt mogen Las Cases.)

Doktorns glas är i alla fall en dröm jämfört med mitt vin. Hästen står bakom min rygg och frustar, stenhuggaren slår på en rosa sten av gnejs, ett barn tappar en svartvinbärsglass i knäet. Eterisk doft av absolut världsklass. Smaken är slankare än man kunde tro på syn och doft. Dags att dricka upp minsann. Vinet är La Mission Haut-Brion 1986. Rätt mycket bättre än 1993:an, men ändå kanske inte fullständig världsklass. Doften är 96 poäng men smaken kanske bara 89 = 92 mmm-poäng.

Doktorn fiskar upp ett reservvin att ersätta Clerc Milon med. Det ser onekligen mycket yngre ut, nästan kolsvart i glaset. Det startar upp med en galet obalanserad doft av ekfatskola, murriga vinterkläder och svartvinbärsnickel. En helt annan uppenbarelse jämfört med LMHB, och jag gissar Chateau Pipeau (St Emilion). Rätt område, fel vin. Det är en Clos l'Oratoire 1998. Säga vad man vill om vinerna från St Emillion, men det saknas ofta lite definition. Det är murrigt. Vinet tar sej under kvällen men lider svårt av att stå bredvid La Mission. Nog är det outstanding, men kanske inte så mycket mer (90 p).

Korta notater om de övriga vinerna under helgen (som mestadels dracks blint):

Pieropan Soave La Rocca 2003 Soave: Här blev jag lurad upp på läktaren, helt säker på vit Bourgogne. Mycket förvånad över att detta vinet är så fräscht - mina 2004:or var äppelskrutt redan för ett år sen (90 p). Riktigt bra.

Chateau d'Agassac Haut-Medoc Cru Bourgeois 2005: Mycket habil Bordeaux med en fin tanninvägg som föreslår ett högre pris. Lite väl mycket gräddkola för min smak just nu, men det kanske tar sej? (86 p).

Leon Barral Faugeres 2007: Flytande gott. Som att tugga på en körsbär i likör med en påse stenkulor i munnen. Svalkande, låg alkohol, men också väldigt snällt. Passar inte alls till mat utan skall njutas under 2010 på en varm altan med salta tillbehör (87 p). Får hoppas att askmolnet drar vidare.

Le Rython d'Or 2008: Rhein-Silvaner från Valais i Schweiz. Väldigt tvålig uppenbarelse med burkchampinjon. Rätt hygglig koncentration, men udda och svåranvändbart (80 p)

Vieux Donjon 2001: Det bara fortsätter att leverera! Vilken underbar blandning av ren fräschhet och sadelmognad. Vår bästa tid är nu sjunger flaskorna i källaren (91 p)

torsdag 15 april 2010

Kåvepenin Frukt 50 mg/ml

Lång tid mellan posterna, och helgens magnifika Bordeauxer känns obehagligt obloggade. Men livet med småbarn är ibland hektiskt med febertoppar och oavlösta bakterieinfektioner. Så kvällens första smaknotering får bli en nyblandad flaska Kåvepenin Frukt 50 mg/ml. Varför är det i princip omöjligt att få i barnen denna dryck? En svensk produkt med terroir från Solna. Ett lätt opakt utseende med hög viskositet, ganska vass doft av vanilj, diskmedel och tuggummi. En förfärlig sträv metallisk känsla i munnen som inte försvinner. Eftersmakens längd kan man i alla fall inte klaga på (50 p). En skam för mitt läkemedelsskrå.

måndag 5 april 2010

Plötsligt händer det

Min syn på vårt alkoholmonopol är bitter och kärv, och det gäller inte minst den helt godtyckliga hanteringen av beställningsviner. Skall man få sitt vin, och i vilken årgång? Det går veckor av väntan, och de gånger det inte fungerar är det ingen som ger besked.

Min beställning av Barral Faugeres 2007 i februari hade jag nästan glömt bort när min mobil plötsligt ringde i onsdags nästan sex veckor senare. Det var kundtjänst i Stockholm som beklagade att min beställning hade havererat i datasystemet. Vinet var såklart slutsålt sedan länge. De hade dock på helt egen hand kontaktat importören och ordnat med en privatimport av en låda. Allt var fixat och klart. Världsklass av både Systembolaget och framförallt Tommy Linds Franska Kvalitetsviner.

Kvällens skörd:
Tahbilk Marsanne 2008: Ny årgång. Saknar petroleumkänslan i doften från 2007:an, å andra sidan är vinet fetare och längre i smaken än i 2007. Melonkulor och ylletröja i en fin syrafräschör. Jag gillar detta mer och mer för varje gång (88 p)

Brocard Kimmeridgen Chardonnay 2008: Är det inte kattpiss-buxbom i denna? Smakprofil och kalkkänsla som i en Pouilly-Fumé. Väldigt opersonligt men drickvänligt (83 p). Ett bra lurifaxvin.

Poggio San Polo Brunello di Montalcino 2001: Smeksam fullmogen brunello. Vit choklad, körsbärsfilt, lång helt utmognad eftersmak med lite grovsnus. Min själ den bästa Brunello jag provat på lång tid (91 p).

Alain Graillot St Joseph 2005: När jag dör skall min aska spridas i Norra Rhône. Så exakt i doft och smak. Vilken mästare han är när det fungerar! Olivtapenade och sardeller, Tretorn och vasalopp. Gigantisk eftersmak och 110% rent och klart. Mitt livs bästa Graillot (93 p)!

lördag 3 april 2010

Raspail-Ay 2007

Rhôneviner ger onekligen fortfarande väldigt mycket för pengarna, speciellt om man håller sej till lite mer undanskymda platser än Chateauneuf och Côte-Rôtie. Det märks väldigt tydligt ikväll när vi provar de kvarvarande slattarna av Sociando och Poujeaux mot kvällens vin, Raspail-Ay Gigondas 2007.


När 250-500 kronors Bordeauxerna kippar efter andan, kommer detta vinet och sveper undan fötterna. Vilken förförisk doft av grillkol, örtkryddor och hallonreduktion. Smaken är lätt extraherad och synnerligen elegant och balanserad. Som Santa Duc fast tvärtom.

Parker kallar detta för Bourgogne i Gigondas, och jag förstår hur han tänker. Det är så smakfullt gjort, fjäderlätt men med en storartad komplexitet. Jag får lite Jadis 2004 feeling av alla smatterband och turkisk peppar. Ofiltrerad och lätt grumsig i glaset. Källarsvalt är det enastående, vid rumstemperatur börjar de 15 procenten bli lite aggressiva. Parker skriver att han fortfarande dricker 1978:orna av detta vin, så det är ingen brådska.

129 DKK hos Bergmanvin.dk. Snacka om klipp (90 p). Och här har Parker helt rätt för sej.

torsdag 1 april 2010

Sociando-Mallet 2003 vs Poujeaux 1998

För tillfället är det ingen tvekan om att Bordeaux är vinvärldens nav. Rapporterna om de första fatproverna från årgång 2009 börjar strömma in och det är både fascinerande och lätt skrämmande läsning. Jag antar att ni har hört om de enormt höga alkoholhalterna, med 15.5% för Troplong-Mondot som kronan på verket? James Suckling är först ut med sina omdömen, och enligt honom är 2009 en årgång som passerar 2000 och 2005 i kvalitet. Men de verkliga priserna avgörs som vanligt av vilket ben som Parker ställer sej på. Han brukar ju inte vilja hålla med Wine Spectator (han hissar 1990 och 1996, WS 1989 och 1995), men visst luktar det höga poäng även från advokaten. Sen väntar vi bara på en dissning från de sura engelsmännen för att allt skall kännas som hemma. Vad tror man då själv om 14.5-15.5% i Bordeauxer? Svårt att säga. Dessa viner är ju så dyra att de oftast hamnar i rena vinprovningar, snarare än att lagras till kommande släktmiddagar. Skall man klara sej i en blindprovning idag duger det inte att hålla 12%.

Vad jag förstår har dessa alkoholhalter uppmätts utanför slotten, och är säkerligen inte de som kommer att stå på etiketterna. Fransmännen har en lång tradition av att undermärka alkoholhalten, kanske för att distansera sej från nya världen (13.0% i La Mouline 2003???). Det hade varit intressant att veta de verkliga alkoholhalterna i Bordeaux 2003 och 2005. Kanske är halterna i 2009 ganska normala i dagens Bordeaux?
För att komma i Bordeauxstämning provar vi ikväll två cabernet-Bordeauxer mot varandra, Sociando-Mallet 2003 och Poujeaux 1998:

Sociando-Mallet 2003:
Lite grådaskig färg som börjar bli ett kännetecken för Sociando. Men doften är det inget fel på! Massor av cabernetcassis, en del ek och lite av den där gröna paprikan som Sociando alltid har. Klart fruktdopad med ändå lite ihålig i smaken med de klassiskt gröna omogna tanninerna. Hur lyckas man med det 2003? Lite hård och opolerad med en hård bitter avslutning.. Detta är ganska mycket bättre än 2001:an, men jag är fortfarande skeptisk till detta slottet. Det är ungefär i nivå med Chateau Verdignan. men kostar som bekant en 4-5 ggr mer. Var Parker hittar 94 poäng är svårt att förstå (86 p). Det är smärtsamt att jämföra detta vinet med Calon-Segur som vi drack förra helgen. Dock den bästa Sociando som vi har öppnat.
Chateau Poujeaux 1998:
Tydligt mer mogen i både färg och doft. En helt annan doftpalett av rostade barriquer, stallighet och mjuk plommonfrukt. En charmör jämfört med glaset bredvid. Ihopsmält smak av samma typ som i doften, mjuka tanniner. Klar syra och en aning tunn i eftersmaken. Smaken är som baken, men jag föredrar definitivt Poujeaux. Är det ett vin man vill sitta och inhalera till en god Spotifysession efter maten- så är det definitivt Poujeaux (88 p). Men visst - inget av vinerna tillhör någon årsbästa lista.
Ingen större lycka för Sociando nu heller. Och vinet ser ut att ha det svårt när det jämförs blint med sina kamrater. Neil Martin sågade bara för någon vecka sedan Sociando 2000, och i samma publikation åkte 2001:an ut i vasken när den provades blint. Det jag inte förstår är hur Parker kan falla för ett ganska frukttunt vin med gröna sjukan. Men det är kul att han är lite oförutsägbar ibland. Således kan vi kanske vänta en sågning av 2009...