fredag 21 maj 2010

Primörskakig

Nu börjar det så smått att röra på sej i primörsvängen, även om de mest åtrådda slotten fortfarande lurar i vassen. Jag hade som plan att vänta ut hela prislistan, men lite börsnerver drabbade mej när vinerna sålde slut på några timmar. Även de enklare slotten verkar ha en stor efterfrågan. Poujeaux (185 DKK) hann jag precis handla innan den togs ur Philipsons lista igår. Vi får se hur snabbt det går när de mest efterfrågade slotten släpps, även om jag nog mest får hålla mej vid sidlinjen av ekonomiska skäl. Någon flaska finare vin hade dock varit trevligt att vänta på, och då kan jag rekommendera primörhandeln hos Theis Vine, som även säljer enstaka flaskor en primeur (gör din egen blandlåda!).

Färsk svensk sparris på altanen den första riktiga sommarkvällen! Inte alls dumt, och till det öppnar jag två flaskor chardonnay från olika delar av världen:


Plaisir de Merle Chardonnay 2008 från Paarl i Sydafrika. Riktigt uselt totalhavererat vin. Vattnigt, alkoholskadat och helt syrabefriat på samma gång. Tung damparfymsdoft gör vinet seriöst ofräscht. Spontaninköpt på Bordershop - en varning utfärdad för alla svenska bilturister i sommar (89 DKK). Jag trodde Plaisir de Merle gjorde hyfsat vin?

Kayena Vineyard Tamar Ridge Chardonnay 2008 från Tasmanien. Superfräscht, fin syra och balans. Lite krusbärstoner och antydan till smörighet (oekat dock). Ett gigantiskt lyft jmf med det andra glaset, vilket gör den absoluta kvalitetsvärdringen svår. Gott, rent och okomplicerat (85 p?).

En mörk vägg i norr närmar sej och vi flyttar in till de röda vinerna:

Pontet Canet 2001. Betydligt mer mogen än 2002:an som vi provade för c:a ett år sen, dock nästan helt utan sediment. Lite lättare i stilen än den vanliga Pontet Canet-svarta. Skolboks-Bordeaux såklart, men den imponerar inte riktigt som Pontet Canet brukar. Mjuk och mogen, men utan någon större komplexitet. Balansen är såklart ändå femstjärnig. Känns värdig 88-89 poäng som är en signifikant hopp ner från andra succéer från 2001 (t.ex Poyferré är riktigt bra) eller Pontet Canet 2002 som är ett betydligt större vin. 2001:an känns inte som ett vin att spara i 10 år till.

Chateau du Donjon 2006 från Minervois är en ny bekantskap inköp på Stokholm Vin i Köpenhamn för c:a 90 DKK. Vackert purpurskimrande i glaset, fin blåbärsdoft med lite ek. Stensatta skogsbär har jag kladdat på servetten. Blommar ut i munnen med örtkryddor och en angenäm lätt bitter tvist i slutet. Fin balans utan någon som helst alkoholhetta (14%). Ikväll ger detta vinet Pontet Canet en jämn match, vilket får anses som enastående (88 p). 40% Grenache / 60% Syrah.

lördag 15 maj 2010

Små reflektioner

Vad händer när småbarnföräldrar plötsligt får en barnfri kväll? Klackarna i taket? Nej knappast, frun somnade redan för ett par timmar sen. Själv roar jag mej med ett par glas Glenfarclas, som blev utsedd som vår bästa whiskyupplevelse under Skottlandsturen förra sommaren. Ett glas 15- årig mot den 17-åriga - där 17 åringen visar upp ett helt annat register. Båda otroligt goda dock. Det känns som maltwhiskyboomen dock har avtagit rejält i vårt land? Inte ofta man hör talas om köer för udda fat Springbank längre.

En kväll utan matlagning kändes bra, så vi tog oss till Malmökrogen La Couronne, som är som en fransk Bistro bland socialistmonumenten vid Triangeln. Samma matsedel som för 10 år sen, men trots det skiftar maten från gång till gång. Idag var det riktigt bra dock, kalvnjure utan krusiduller. En rejäl slev Dijon, en halv panna grädde och fond. Till det drack vi en mycket väl passande Guigal Crozes-Hermitage 2006 ur någon form av Duralexglas. Jag fick en uppenbarelse av det vinet som påminner om när man slutmixar ljudinspelningar. Vinet känns komprimerat - det smakar nästan bättre ur ett undermåligt glas - precis som en hårt komprimerad låt kan låta ypperligt i en 5 watts radiomottagare på stranden. Det är ingen dynamik, men det hade ändå inte gått fram med fel utrustning. Fullt järn på alla rattarna, bass och treble på 10. Kanske därför jag har lite svårt för Guigal i stora Riedelglas? Ikväll hade jag dock inte kunna tänka mej ett mer passande vin till inälvsjärnet.

Vad skall man handla i primörsvängen 2009? Jag hade hoppats på att göra en deal på Leoville Poyferre men prognoserna talar om 1000 kr flaskan. Det känns helt osannolikt högt med tanke på att 2008:an kostade 270 DKK, men den hade å andra sidan inga 100 RP-poäng i skalan. Det blir till att blicka längre ner i systemet. En del enklare slott har bytt regi nyligen. Poujeaux fick Cuvelier (Clos Fourtet), Senejac (Pontet Canet) under 2008 . Chateau Lannessan 2005 var lätt ett 90 poängsvin. Poujeaux lär kosta lite mer, men de andra ligger runt 100-lappen i primörpris. Värdelösa som finansiell investering, men just därför möjliga bargains i en ung vinkällare.

För övrigt verkar det ta betydligt längre tid för vinerna att komma ut på marknaden i år än förra året. Hela cru classédelen kom till försäljning före Parkerpoängen förra året (antagligen för att alla räknade med en rak sågning). När Parkerpoängen väl kom ut steg priserna drastiskt - Lafite Rothschild 2008 gick att köpa för 1500 DKK i mitten av april. I slutet av april steg det till 4000 för att snabbt tas ur marknaden. Än så länge är det bara viner som ändå hade räknat med att bli sågade av Parker som släppts, som t.ex Lilian Ladouys. Vi får se.

onsdag 12 maj 2010

Michel Ogier Côte-Rôtie 2000

Kväll före helgdagen är fortfarande ung, och kvällens Côte-Rôtie är precis nydekanterad. Doftar underbart i alla fall före vilan i karaffen. Först matlagning med Kronstams favoriter, Claude Val Rouge i såsen och Blanc i kocken. Smakprov:

Claude Val Rouge 2009: Kanske det mest odrickbara icke defekta vin jag provat. Hemsk vaniljsötma över en ogästvänligt syrlig saftsoppa utan någon form av struktur. Tror nästan att subventionsvinet Umbala hade gjort processen kort. Frågan är om det ens går att koka ihop (55 p)?

Claude Val Blanc 2009: Skumt. Detta vinet är ju faktiskt rätt bra! Lite exotiska frukter, en fin syra. Liten egen stil som liknar en blandning av riesling och marsanne. Helt rent, balanserat, torrt och ganska långt dessutom. Ett oväntat högt betyg för 59 bananer (85 p).

Michel Ogier Côte-Rôtie 2000 har förlorat sin tydliga Syrahkaraktär under karafferingen, och doftar nu ganska kraftigt av brett, stall och lingon. Färgen är tät, men smaken är tunn. En kraftig syra kittlar tungan på ett nästan artificiellt vis. Lite enkelspårig tunn lingonsötma/syra med ektoner och farbror gummistövels-Brett. Nej, detta vinet är så pass orent och tunt att de fina bär och ektonerna inte väger upp (80 p).

Attans vad Côte-Rôtie skall vara svårt att få till för mej? La Mouline 2003 (96 p) var väldigt bra och även detta vin årgång 1995 (90 p). Men Les Becasses 1999, detta vin, Chateau d'Ampuis 1999, Gaillard 1999- alla har varit tunnare och tröttare än en 2002:a från Graillot. Nu är jag ju en Pinotälskare som borde älska tunn elegans, men det måste finnas något mer än bara syra.

Det känns ju hemskt att säga att Claude Val var behållningen för kvällen, så det är nog läge att plocka upp något nytt.... Och visst fick man en home-run trots allt! Wittmann Riesling Trocken 2007 är bättre än någonsin nu efter en kort lagring. Claude Val är fortfarande inte pjåkigt, men Wittmann har en helt annan stuns i syran och ett större smakrum (90 p).

söndag 2 maj 2010

Santa Duc-festival

Hur stor är sannolikheten att två personer drar fram samma producent ur rockärmen på en têtê-à-têtê blindbock? Dessutom en producent som båda har gått och gnagt på under året. Är detta bra eller på väg over-the-top? Väldigt nyttigt att få dessa glas blint helt enkelt.

Glas 1 (okänt för mej): Santa Duc Les Quatre Terres 2005
En småsniffisniff och snabbt smakprov leder mej direkt till Crozes-Hermitage. Syrah - 100%. Svalt och lätt syrligt. Tätt och trevligt. Inte helt definierat som Graillot, men som någon annan producent - kanske Gilles Robin? Årgång - 2006 kanske?

Mycket överraskad - Mina flaskor av detta vin var murriga och absolut inte elegant Syrahdrivna. Men åren har gått och detta vinet har helt bytt stil. Riktigt bra faktiskt för vad det kostar och är (88 p). Typiskt att mina flaskor sedan länge är slut.

Glas 2: Santa Duc Les Hautes Garrigues 2004
Ett fullständigt annorlunda vin. Massor av Mouvèrdrefunk men också ljuvliga violer och svarta vinbär i doften. Vinet doftar fantastiskt hela kvällen, men smakar bäst lagom källarsvalt. Då finns det en viss balans trots en väldigt tilltagen alkoholnivå. Vid rumstemperatur och avslutad middag är vinet på gränsen till odrickbart bittert. Det är SPONK och galen extraktionsnivå. Tugga på en näve druvkärnor och skölj ner med Kosken.


Mycket svårbedömt. Ett större vin i en stor alkoholkostym. Stenhårt extraherad med en kliniskt ren och stor Mouverdredoft. Ett vin jag kan inse har kvalitet men som är helt fel för min smak (inga poäng). Bättre med lagring? Fast de där bittra tonerna brukar aldrig försvinna.

Efter eldandet drar Doktorn vidare och resten av sällskapet hugger in på ett par flaskor jag har släpat med från Malmö:
Vieux Donjon 2001: Tyvärr den sämsta flaskan hittills. Detta vinet ligger på en knivsegg mellan metallisk ålderskris och underbar mognad. Andra flaskor har blivit metalliska efter några timmar, denna är det tyvärr redan från start. De bra flaskorna är dock fantastiska! Jag börjar dock undra hur dessa egentligen har lagrats innan jag köpte dem.

Castello di Brolio 2001: Stor Bordeauxdoft utan mognad. Lite syrlig Chiantifeeling i smaken. När man väntar på att vinet skall skjuta till i eftersmaken händer det absolut ingenting. Min tredje Castello di Brolio utan succé. Jag ser inget fel på vinet, förutom att det kostar en så där 200 kr för mycket. Inget för min källare i fortsättningen, jag föredrar Rocca Guicciarda eller Marchese Antinori.