onsdag 30 juni 2010

Ogier Caves des Papes Les Closiers 2004

Det är inte ofta man hittar något värt att köpa på danska supermarkets längre. Det känns som sortimentet generellt har utarmats med åren, det är mest "köp sex betala för fem" stuket nuförtiden. Superbrugsen hade förr ett riktigt bra "beställningssortiment" med massor av Bordeauxer från Premier Cru och nedåt. Idag återstår bara en spillra. Nu gör det iofs inte så mycket när man har börjat hitta väl bland de riktiga vinhandlarna, men se det som en spaning i alla fall.

Kvällens vin är i alla fall inköpt från hyllan hos Superbrugsen i Tårnby. Ogier Caves des Papes Chateauneuf-du-Pape Les Closiers 2004 är egentligen inget annat än ett bulkvin från en av de största volymproducenterna i Chateauneuf. Ändå har det presterat riktigt bra under åren, och nu är det så dags för sista flaskan.

Precis som tidigare vinner detta vinet på att serveras ganska svalt, runt 15 grader verkar optimalt. Viss mognad i färgen nu, ganska rödfruktig doft med lite mognadstoner. Smaken är ovanligt elegant, lätt i stilen men med en superren frukt och stadgande syra. Hade Clos des Papes haft ett andravin skulle det nog smakat så här. Lite samma stil som nämnda supervin (88 p).

Vinet finns nu som årgång 2007 hos Superbrugsen för 109 DKK (gav 99 DKK för 2004:an). Borde vara ett bra "vardagsvin-köp".

En lustig detalj är att Parker har bedömt detta som ett vin från Michel Ogier, två årgångar i rad dessutom. Men Michel Ogier är en liten dyr kvalitetsproducent av Côte-Rôtie, och absolut ingen som gör vin i supermarketserier. Det är ungefär som om en Ferrarispecialist hade blandat ihop Testarossa och Skodia Octavia.

lördag 26 juni 2010

C'est le Terroir

Jag antar att ni har sett Chateau Montrose reklamsida i Decanter. En fullsida med en bild på en platt åker täckt av vinrankor. "C'est le Terroir". Det står faktiskt så som enda text till denna rätt deprimerande bild. 24.000 lådor huvudvin till ett pris av 1800 kr per flaska som 2009 primör.

Säkert ett bra vin, men man kan handla grand cru från Rousseau och Leroy för mindre pengar. Eller varför inte en LaLaLa?

En helt ny värld? Fyra historiska årgångar på 10 år (2000, 2003, 2005, 2009). Förr var det en historisk årgång vart 20:e år (1945, 1961, 1982). Känns som läge att hålla i hatten. I alla fall i teorin.

Min primörhandel så här långt:
12 flaskor Chateau Senejac
12 flaskor Chateau Lanessan
12 flaskor Chateau Poujeaux
3 flaskor Chateau Gazin
3 flaskor Chateau Clerc Milon
3 flaskor Chateau Gruaud Larose
3 flaskor Chateau Giscours
2 flaskor Chateau Leoville Poyferre

Stor årgång små slott och vice versa. Vad har ni fastnat för?

(En 50% ökning av priset känns mer behaglig om vinet kostar 100-300 kr än 5000 kr. Det mest galna priset hittills måste vara Ducru Beaucalliou 2009 för 2600 kr / flaska. Det är verkligen helt crazy, ren DRC nivå)

söndag 20 juni 2010

Jean-Louis Chave Hermitage 1998

Min gode vän Doktorn har provat alla av världens stora viner, nästan helt utan undantag. Men ett undantag, en lucka i erfarenhetskontot, har jag hittat. Och vad passar bättre på hans bemärkelsedag än att täta denna lucka?

Redan för ett dygn sen dubbeldekanterade jag en flaska Jean-Louis Chave Hermitage 1998, och denna flaska bankar jag i bordet framför näsan på Doktorn. Ha den äran.

Vi reagerar lite över hur pass lätt vinet är i färgen, drar mer åt Bourgogne än Bordeaux. Det doftar i alla fall strålande, typiska Syraharomer av rökt kött, inälvor och blåbärssoppa. Smaken imponerar dock inte alls, och det som stör är en väldigt rökig ton som mest påminner om en självslocknad scoutbrasa. Det lätta anslaget i färgen bekräftas av en ganska tunn och syrlig kropp. Faktum är att vinet till en obehaglig del påminner om en rökskadad sydafrikan, valfri sort. Den sotiga känslan lämnar en såpig hinna i munnen, som inte är speciellt trevlig.

Jag har provat 2001:an och 2002:an tidigare, och båda var mycket bättre än vad denna flaskan visar. Framförallt då 2001:an som fortfarande kvalar in som en av de bästa vinerna jag någonsin har provat.

Å ena sidan tunga poäng från proffsen, å andra sidan ganska ljumma betyg från amatörerna på Cellartracker. Man kan ana att vinet nog var bättre i sin ungdom, för alla de senaste noteringarna är rejält kritiska. Kanske att vinet har hamnat i en underlig mognadsfas? Fast inte är man direkt sugen att lägga ut samma summa igen för att följa utvecklingen. Och de där alltför ambitiöst brända ekplankorna lär inte försvinna.

måndag 7 juni 2010

Produttori del Barbaresco Montestefano 2001

Ikväll kan man säga att primörhandeln startade på riktigt, i och med att de första lite mer prestigetyngda Medoc-slotten kom ut på marknaden som t.ex Gruaud Larose, Giscours och Clerc Milon. Än saknas en stor mängd slott, men nu lär det vara proppen ur. Priserna? Tja, jag gav 235 DKK för Clerc Milon 2008. Samma slott årgång 2009 kostar runt 400 DKK. En höjning på c:a 70%...

Onekligen är det ganska prisvärt att handla mogen Barbaresco Riserva 2001 för 140 DKK istället. Tre flaskor Produttori del Barbaresco Montestefano 2001 för en flaska Clerc Milon som skall drickas runt 2025.


Flaskan har en stor mängd sediment och vinet ser mer moget ut än motsvarande flaska Ovello. Mer läderfärg men samtidigt mörkare. Det djupare anslaget bekräftas i doften. Här är det mer mogna toner av läder, mörkare körsbärsfrukt. Lite hemligare men samtidigt inte samma eteriska lyft som Ovellon hade. Smaken börjar med sammetsmjuk frukt, men drar snabbt ihop sej till en tanninrik(are) avslutning. Ett lite tuffare och fruktrundare vin än Ovellon. Om Ovellon är Bourgogne är Montestefano Chateauneuf (väldigt grovt såklart). Barbaresco är sannerligen gott nog dock.

Båda är kanonviner, men jag tycker att Ovellon ligger närmare mitt epicentrum. Jag kan gå och dagdrömma om den där Ovellon fortarande... Skall vi säga 93 p till Ovello och 90 p till Montestefano? Osannolik utdelning för insatsen oavsett.

söndag 6 juni 2010

Hedonistafton

En kväll med Travkungen och S. från Gomseglet blir alltid minnesvärd. De förenade resurserna är stora, och nästan vad som helst på pris/poäng skalan kan komma fram när timmen är sen. Det börjar i alla fall organiserat med vars två medhavda och hemliga vinare.

Vi ställer upp vinerna i två heat, där vi börjar med viner som bör serveras i Bourgognekupor. Det börjar dock inte bra eftersom ett av vinerna är korkskadat - Travkungen får leda Domaine Tortochot Chambertin 1988 av banan.

Glas 1: Domaine Comte Georges de Voguë Musigny Vieille Vignes 2004
Kokosolja och mogna bär i doften. Lättast i färgen av de tre kuporna. Det finns väldigt mycket ekfat i vinet, och det sitter inte riktigt ihop än. Ren och lång smak, men kanske inte så imponerande när man fick se etiketten. T.o.m. ett visst alkoholstick i eftersmaken (90 p).

Glas 2. Domaine Leroy Vosne-Romanée Les Genaivrières 1992
Travkungen behöver bara dofta ett par sekunder för att utbrista Leroy, och några till för att spika Vosne-Romanée (min flaska). Detta vinet från en minst sagt medioker årgång köpte jag som en lottsedel, och vilket utfall det blev! Vinet är helt magiskt. Doften sprudlar av den leroyska kryddigheten, det lätt rökiga från en gräsbrand och en kristallklar pinot frukt. Trots vinets ålder och den tvivelaktiga årgången är vinet det tätaste av de tre på bordet. Det ligger något utomjordiskt över hela skapelsen. Snudd på det perfekta (95 p).

Glas 3. Frederic Esmonin Griottes-Chambertin 1993
Inte lätt för Esmonin att hamna efter Leroy. Betydligt mer mogen än Leroy, opak av allt fint sediment. Väldigt mjuk, fin balans men flera hack ner på intensitetsskalan från förra vinet (90 p?) (det blev visst inga fler noteringar).

Dags för Bordeauxglas och tre nya insatser från gänget. Lustigt nog har ingen tagit med Bordeaux skall det visa sej, utan vi skall förflytta oss till en helt annan vinstil. Alla vinerna är mer eller mindre kolsvarta, så färgen kan vi avvara.

Glas 1. Torbreck The Factor 2003
Ahhh vilken doft! Rökta korvar, ljuva jasminblommor, olivtapenade. Syrah/Shiraz känns givet, men är vi i Europa? Travkungen vill ha vinet i norra Rhône 2003, jag drar nog mer åt Australien. I munnen är det som en tätt sammetsmatta av smaker från doften. En aning mer vanilj än vad jag skulle önska, men ingen syltsötma eller alkoholproblem. Ett sublimt vin trots all kraft (94 p). På sätt och vis inte långt från La Mouline 2003.

Glas 2. AMON-Ra 2006
Kul att få prova detta vinet, dessutom blint. Tyvärr kan jag inte återge mina anteckningar utan att riskera avstängning från Blogger. Jag och Travkungen eldar på varandra i sirliga sågningar.
Vinet doftar bara amerikansk ek. Jag hittar inget från vindruvan i doften, bara Ben & Jerry. Smaken är dels extremt söt, dels väldigt bitter. Det är en förfärlig mix av rent fruktsocker och bitterhet från krossade druvkärnor. Blanda ljummen Jägermeister med vaniljglass så borde man hamna ganska nära. Om man undantar att jag ogillar smakprofilen så tycker jag också att vinet har svåra tanninproblem. För vinet är inte mjäkigt på det viset - det finns mängder av tanniner som griper tag i kinderna. Men de känns bittra och grova, helt utan någon form av förfining. Vi blir i alla fall lätt chockade när S. avtäcker flaskan (ingen bedömning). Detta skall ju vara snudd på 100 poäng.


Glas 3. Petrolo Galatrona Merlot 2000 (mitt vin)
Tyvärr påminner detta vinet till viss del om Amon Ra, fast då vinet inte är lika fullpumpat tränger alkoholen (15%) igenom i eftersmaken. Annars är det ungefär samma visa. Fullproppat med ek, alkohol och sötma. Detta bländverk har också tagit de amerikanska vinjournalisterna med storm (Suckling jämför vinet med Petrus). Det är i alla fall inte bittert, men alldeles för alkoholosande och vaniljsött för min smak.

Summa: rätt grinigt i publiken. Domaine Leroy vann ganska lätt matchen om WOTN, Torbreck är helt klart en producent man borde försöka finna mer av. Deras Run Rig 2003 som S. bjöd på förra gången var också en riktig höjdare. Det går uppenbarligen att lära en frankofil att uppskatta australiensare.

tisdag 1 juni 2010

Gratius 2001 vs Bastide Blanche 2007

Trots att det bara är 19 minuters tågresa från Malmö Syd till Örestad är det i många stycken en ny kultur som möter en på andra sidan. Synen på alkohol i allmänhet och vin i synnerhet är en av de saker som man som svensk hoppar till över. Vid mitt senaste besök på Vinbanken hade personalen vertikalprovning av Cheval Blanc strax efter lunch. Spottkoppar lyste med sin frånvaro kan jag säga, och min expedit behövde lite hjälp med de små knapparna på miniräknaren.

På vägen hem kan man roa sej med att läsa dansk reklam. Att ha lättklädda damer i bilannonser är snarare en skyldighet än en rättighet. Fast den reklam som skulle orsaka mest hjärnbrand hos en svensk jämställdhetsombudsman är säkerligen den som Danska Spel kör just nu för sitt Oddset. Och då skall vi komma ihåg att det är ett danskt statligt bolag som står bakom. Jag undrar hur länge en reklamslogan som denna skulle överleva i Sverige: "Det er så meget kvinder icke forstår". Fast jag måste erkänna att jag tycker denna är ungefär hur rolig som helst:

http://www.youtube.com/watch?v=ykbpKrMlRnA&feature=player_embedded

Över till vin. Vi öppnar en flaska Il Moline di Grace Gratius 2001 till en ryggbiff med lite färsk pasta. Min positiva bild av detta vin blir omedelbart bekräftad. Nästan Brunellolik i sin mjukhet och ekdominerade stil. Mjuka plommon men också ett friskt syrabett som håller vinet på rätt sida. Nu helt mogen och komplex med en fin balans av ektoner, fruk och toscanska kryddhäckar. Detta ligger strax under de riktiga kanonerna som Tua Rita och Castello di Ama, men över det man oftast öppnar från Toscana. Riktigt bra! (91 p).

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om La Bastide Blanche 2007, Fast flaskan är inte helt frisk. På tok för mycket svavel i doften och en pärlande känsla på tungan. Det doftar precis som pyrosulfit, en obehagligt metallisk svaveldoft. Visst kan Mourvèdre dofta lite svavelfunk, men inte så här. Vi vädrar bort svavlet, men vinet känns dämpat och ointressant. Alkoholen finns i alla fall kvar och tar över helt. Bättre lycka nästa gång, och nu skall jag leta efter kvittot i min systempåssamling...