torsdag 29 juli 2010

I need some fine wine

Veckans uppsamling har en helt annan dignitet än de tidigare. Ett svagt lågtryck och vi flyttar in och hugger in på de bättre flaskorna.

Varför inte börja med mitt livs första Cos? Dessutom från en legendarisk årgång som 1990. Cos d'Estournel 1990 är väldigt mogen, lite väl mogen påpekar Travkungen som har klämt ett par av dessa tidigare. Stallig så in i norden, på gränsen till vad man skulle kalla skitig. En viss portvinssötma, en del alkohol, sönderfallande. Som en hypotetisk blandning av Bordeaux och för gammal Gigondas. Rustikt är bara förnamnet. Nej, detta var en besvikelse. Korken är färgad av vin i högst en millimeter, och denna flaskan har troligen stått upp i en affär i nästan hela sitt liv. Ett dåligt danskt auktionsköp från min sida. Jag har vurmat tidigare för att handla andrahandsflaskor, men jag börjar allvarligt vackla i den tron. Men det är knappast bättre att handla gamla flaskor i affär. Detta är kanske den viktigaste anledningen till att handla en primeur? Full kontroll från dag 1.

Clerc Milon 1990 har jag också köpt på auktion, men de tidigare flaskorna har varit utmärkta. Denna är korkskadad vilket knappast är säljarens fel.

Mitt fel i är alla fall att hälla tillbaka mitt glas av korkskadat vin i fel karaff. Iofs har vi avslutat 2/3 delar av nästa vin vid det laget, men minen från Travkungen är en blandning av hat och förskäckelse. För jag häller det i resterna av en helt magisk flaska Ogier Côte-Rôtie Belle Helene 2001. Riktigt tuggig fransk toppsyrah med alla attribut. Som en koncentrerad Graillot med lite rostade ekfat på toppen. Men ändå med samma iskyla (som Guigal ofta missar med). 93-94 poäng utan problem. Odrickbar efter spetsning dock (nu sätts nog vänskapen på prov).

Travkungen har dock en nödflaska redo efter alla missöden. En Bourgogne Grand Cru minsann! La Grande Rue 2006 från Francois Lamarche är ett för mej helt okänt vin. La Grande Rue är ett monopole-läge strax bredvid Lâ Tâche, som tidigare inte var klassat som Grand Cru (eftersom skatten var högre på Grand Cru valde Lamarche att avböja erbjudandet om Grand Cru vid den tidpunkten). Vinet är väldigt primärt och slutet, men man kan känna på den enorma intensiteten i smaken att detta är mycket bra lagringsvin. Lite havsvatten är i princip det enda som vinet ger ifrån sej i doften i nuläget. Helt klart fascinerande ändå, som en tyst boxare i uppvärmningsringen.

Ogier Côte-Rôtie 2000 (regular version) har jag sågat tidigare, men det inses snabbt att den flaskan måste varit defekt på något sätt. Denna flaskan är helt otroligt fräsch och innerligt syrahtypisk. På den lätta och syrliga sidan, kristallren. Kanonbra (90 p).

torsdag 22 juli 2010

Italiensk merlot

Det är onekligen ett underligt faktum att de dyraste vinerna i Toscana är tillverkade av merlot och inte sangiovese. Som om Fender skulle producera en Les Paul-kopia för det yttersta premiumsegmentet. Antalet italienska merlot som jag har provat är inte stort, och utfallet inte helt enhälligt. Petrolo Galatrona åkte i alla fall ganska rejält på pumpen senast. Doktorn bättrar på det hela med tre hemliga glas, med just den gemensamma nämnaren italiensk merlot.

Doktorn får ursäkta, för ett av glasen sopar banan med allt annat ikväll. Det är inget annat än utklassning, och då skall ni veta att det är inte kattskit med i provningen. Vinet i det tredje glaset är snubblande nära perfektion. Kolsvart och en stor stallig doft med inslag av menthol och smulad grillkol, kryddor. Smaken visar en viss sydländsk känsla med inslag av torkad frukt och rejält tryck - normalt sett inte attribut jag går igång på. Men här är det i fullständig balans med helheten. Trots en massiv koncentration är smakkänslan 110% fräscht. Vinet heter Dei Feudi San Gregorio Pàtrimo 2001. Allt under 95 poäng känns fel, så otroligt bra är det.

Vinet kommer från Kampanien i södra Italien, knappast ett område jag trodde stod för extraordinär kvalitet. Merlotrankorna som producerade dessa druvor planterades redan 1802. De finaste franska ekfaten gav stall och Bordeauxkänslan.

I glaset bredvid finns ett helt annat vin. Mer transparent, ljusrött i färgen. En del ek här också. Smak och doftprofilen går mer åt bärighet. En rejäl fruktsyra avrundar eftersmaken. Castello di Ama-stilen känns igen i denna l'Apparita 2000. Ytterst lätt extraherat, superrent och balanserat. Det är en farlig stil att ha när prislappen närmar sej 1000 kr och man riskerar att hamna bredvid en syditalienare. Ett bra vin (90p?) men med fel prislapp.

Det tredje glaset innehåller Falseco Montiano 1998. I detta gänget hänger det inte med alls, utan framstår som relativt enkelt och tunt.

En generell iakttagelse är i alla fall hur lagringståliga dessa viner är. Inget av vinerna framstod som ens i närheten av fullmognad. Inte illa av en druva som oftast blandas i för att mjuka upp sträva cabernetvarianter.

måndag 19 juli 2010

Lata dagar i lä

Ny uppsamling av konsumerade viner innan det är dags för insättning i glasbanken:

Först ett par flaskor från affären nära jobbet i Köpenhamn:

Konrad Marlborough Sauvignon Blanc 2006: Jag missade tyvärr årgången när jag handlade, för detta vinet är säkert två år för gammalt. Smakar på pricken som ett bortglömt glas unken flädersaft (till avloppet).

Domaine Baumann Pinot Gris Mambourg 2005: Synar man flaskan noga står det i liten stil att vinet är Liquoreux, och vinet är intensivt sött utan nödvändig stadga. Funkar inte bra ens som apretif (kanske till en bär-surpris senare i veckan?).

Domaine Gobelsburger Grüner Veltliner 2009: En gammal bekant som jag slutade handla efter årgång 2005, då jag upplevde en kraftig kvalitetssänkning. Nu känns det som om det har kommit på banan igen. Betydligt fylligare men med samma fräschhet som de senaste årgångarna. Kanske inget för vinprovning, men utmärkt som startvin en het eftermiddag.

Marchese Antinori Chianti Classico 2001: Den stadigt uppåtgånde utvecklingskurvan för detta vin känns bruten i och med denna flaskan. Lite murken nu, och med enbärstoner. Kanske en dålig flaska för den vi drack för prick ett år sen var fantastisk.

Sedan en intressant jämförelse mellan två Produttorifynd från Philipson:

Produttori del Barbaresco Riserva Montestefano 2001: Intrycken från förra flaskan känns bekräftade. Öppnar med toner av murket trä, sluten och tanninhaltig. Någonstans halvvägs vädras det lite ofräscha bort och vinet har en bra period. Mörk, nästan övermogen frukt och mycket mognadstoner. I slutet försvinner frukten igen och kvar står tanninstrukturen. Njutbart, men utan tvekan det svagaste kortet av de riservor 2001 som jag provat. Skall drickas väldigt snart enligt min åsikt.

Produttori del Barbaresco Barbaresco 2006. Lättare färg, betydligt friskare och mer intressant i doften. Istället för vasaskepp är det en myriad av kryddor och friska bär. Riktigt fin doft. Smaken ligger åt det lättare hållet, men tuffar till sej ordentligt med lite luft. Renheten som detta vinet har brukar kosta multum. Överlägsen vinnare i denna posten.

måndag 12 juli 2010

Helgens samling

Jag blev lite inspirerad Finare Vinares nya korthuggna sommarstil. Varför leta röda trådar om det ändå inte finns några? Jag lånar konceptet och öppnar med en bild på liken:


Rainer Sauer Silvaner Freiraum. En frankensilvaner med ett stänk av Australien. Rainer gjorde sin utbildning i Australien, och detta vinet är gjort på samma sätt som t.ex Tahbilk med extremt låga temperaturer och inertgas under processen. Vinet är betydligt friskare än medelsilvanern, men också en aning godisaktig. Helt klart gör Rainer bättre vin på det traditionella sättet.

Chateau Ferriere 2001. Helt drickmoget från en mellanårgång. Fin mjuk Bordeauxdoft, litet ihålig i smaken. Duglig Bordeaux, men inget att skriva hem om (99:an var bättre).

Chateau Pradeaux 2000. Detta föll mej helt på läppen. Känns lite som Vina Tondonia med mjuk frukt och stor ålderskomplexitet. Citrusskal, ekfernissa, plommon med ett stänk av kogödsel. Sublimt! Doften är ren utklassning mot resten ikväll. Ett riktigt vin, kanon!

Rollan de By 2005. Tät och primär, dock med fin Bordeauxkänsla. Känns en aning för snäll och tanninfattig. Känns som en bra cru bourgeois, men det är tydligt att detta inte är klassat material. Priset därmed lite för högt för min smak (299 kr). Man skulle ha slagit till på primör 2009 för 129 DKK istället. Ett vin som detta kan man alltid ha nytta av.

Chateau de Caladroy 2008. Väldigt filmjölkig i doft och smak, annars rejält syrahtypisk (även om det lär vara en minoritet av syrah i vinet). OK som eftersläckare, annars inget extra. 2008 i sydfrankrike skall man nog ta det lugnt med.

lördag 3 juli 2010

Ratti Barolo Marcenasco 2005

Rattis Barolo Marcenasco 2005 har gjort en klassresa nedåt i min vinkällare. De första flaskorna intogs under stor koncentration i provarglas, men sedan har det rasat till eftersläckarmaterial och, som idag, grillaftonsvin. Finstämdhetens gravplats.

Vinet håller en hög kvalitet, men jag har lite svårt att ryckas med. Problemet illustreras väl idag när min Baroloflaska ställs fram med en flaska Casillero del Diablo Reserva Privada 2007 (cabernet sauvignon / syrah). De smakar nämligen väldigt lika. Man kan lugnt säga att Rattis Marcenasco 2005 har mer gemensamt med Casillero del Diablo än med Aldo Conterno. Hur kan detta komma sej? Troligtvis en kombination av modern vinmakning och fullt pådrag med ekfaten.


Tät tuggig väl mogen frukt, fina tanniner. Enkla bärsmaker inbakad i en generisk ram av choklad och kaffe. Problemet med dessa fruit in a wooden box viner är att det är i princip omöjligt att gissa varifrån de kommer. Jag skulle vilja sen den vinprovare som är tvärsäker i detta fallet.

Om man nu glömmer bort mina preferenser så passar båda vinerna alldeles utmärkt till grillad entrecôte i rökig miljö, säkert bättre än vilken sadelbordeaux som helst. Men vill man ha elegans och områdeskänsla så har man kommit fel. Och majoriteten av vinkvällarna tillbringas inte på en altan. Som vanligt har marknaden rätt -hade vinet verkligen varit värt 96 poäng (WS) hade det knappast gått att köpa lådvis för 169 kr flaskan. 88-89 poäng låter vettigt för Ratti, dito för den helt utmärkta Casillero del Diablo (75 DKK!!).