söndag 24 oktober 2010

Tignanello 2003

Jag var inte nådig mot Tignanello 2004 för ett tag sen, och egentligen borde 2003:an vara ännu ett snäpp ner i skalan. Men icke! 2003:an har nått en ganska tidig mognad och känns helt färdig att dricka nu. Vad gäller 2004:an får jag får erkänna att det kanske inte är min starka sida att dricka ett så ungt vin och sia om framtiden. Jag hoppas iaf innerligt att 2004:an går in på samma spår som 2003:an.

Tignanello 2003 har en tät mörk framtoning med en smula tegel i kanten. Det doftar moget - eken finns där men är bara skön i samklang med lite rökt fläsk, en gnutta apelsin och körsbär. Jag hittar inget stressat eller vasst i smaken, men det finns en liten känsla av torkad frukt som nog skvallrar om 2003. Munkänslan är sammet och trots den torkade frukten är vinet friskt och komplext. En glad överraskning (91 p). Detta är kanske inte den typ av vin som jag vill fylla min källare med i dagsläget och poäng/priskvoten är inte helt på topp. Detta trots att SB nog har Europas lägsta pris på Tignanello.

Fredagen övergår i lördag och Doktorn kommer förbi med två utbildningsviner (nej, han har inte gett upp på att ge mej en något bredare bild av vinvärlden). Som förrättsvin tar jag upp det vin som blev hela helgens vinnare för mej. Hubert Lamy Saint-Aubin 1er cru Les Frionnes 2005 är inget annat än mycket högklassig vit Bourgogne. Det börjar lite bråkigt med lite överdriven ek och dominerande smulad lakritsrot, men som vanligt gjorde luftning under (jag undrar om inte vitt vin vinner mer på luftning än rött?). Det är ganska stramt i Pulignystil men med en helt enorm eftersmak av mineral, anis och böljande tropiska frukter. Oerhört mycket vin för relativt lite pengar (92 p).

Doktorns läroplan går dock inget vidare. Det räcker att se på glasen för att inse att det kommer att bli en tuff kväll. Alkoholen dunstar och kondenserar i rännilar längs kanten i de orörda glasen. De två vinerna är ganska lika i sin portvinsaktighet och har full gas i vaniljpedalen. Alfa Crux Malbec 2006 och Catena Alta Malbec 2006 representerar allt det som jag inte vill ha i ett rött vin. Jag vet att Doktorn har en flaska Amon-Ra i sin källare, och då Alfa Crux är det mest galna vinet placerar jag detta där. Den andra gissningen går till någon högpoängare från Chateauneuf, som nästan kan få lite portstil när druvorna skördats för sent och macererats för hårt (för mej då). För att klara av provningen gäller det att låta vinet passera munnen snabbt i en smal stråle och sedan bita ihop. Lite som utanför dansbanan i en hembränningskommun. Jag undrar hur långt man kan driva extraktion, koncentration och fat och ändå ha med sej de amerikanska kritikerna upp i 90+p (Jay Miller gav dessa två viner 91 p)? Slutmålet på denna resan är ju starkvin. I Alfa Crux-fallet dessutom lagrat på 200% ny fransk och amerikansk ek (om jag förstod det hela rätt). Tack i alla fall Doktorn, och förlåt att jag är ett fall bortom hopp och räddning.

Jag tar upp en flaska Saint Gayan Gigondas 2005 som eftersläckare, men min mun är helt paralyserad. Detta vin som jag hyllade så högt i förra posten smakar idag ingenting. Snacka om shot palate. Tur jag inte tog upp en flaska Clos de Tart.

(när jag hittar USB kabeln kommer bilder!)
(någon som vet vad som hänt med finewines.se?)

fredag 8 oktober 2010

Uppsamling av diverse puteljer

En anledning till att man bloggar är att man vill få kommentarer om intagna viner, en annan att visa upp att man minsann har provat dyrbara alt. högpoängsviner och en tredje är att man vill hålla någon form av register för sin egen skull. Jag är sannolikt skyldig till alla tre kategorierna, men denna post tillhör nog mest den sista kategorin. Så några korta ord om ett antal flaskor från bra till mindre bra:

1. Lite ovanligt att hitta en flaska i källaren som jag glömt var den kommer från, men jag tror jag har ryckt åt mej denna av slentrian i ett nyhetssläpp för några år sen. Scrimaglio Barbaresco 2003 osar av tryffel och multna löv. Tydligt traditionell i stilen med lite 2003-tryck (kanske hett klimat gynnar det gamla gardet?). Silkesmogen och helt enastående, kanske bättre än mina riservor från Produttori (92 p). Tyvärr enda flaskan.

2. Får erkänna att Pouilly-Fuissé inte säger mej någonting, men denna flaskan från Chateau Fuissé Les Combettes 2007 (190 DKK) har en riktigt fin balans, lagom smörighet och väldigt lång mineralrik eftersmak. En stor överraskning från en realåda hos Theis Vine (90 p).

3. I samma realåda hittade jag ett vin jag har provat tidigare (inser jag när jag söker på min egen blogg). Domaine Saint Gayan Gigondas 2005 (99 DKK). Ovanligt mogen och mjuk för en 2005:a. Doften är helt magnifik, med grafit, grustag och körsbärsindränkta järnbitar. Smaken är "lagom". Inget vin som aspirerar på storhet, men som ändå gör det. Lysande! (90 p)

4. Det dyraste vinet i posten hamnar näst sist utan att vara direkt dåligt. Robert Chevillon Nuits-Saint-Georges Les Perrieres 2006 (300 DKK) är lite som att höra en opersonlig sångerska framföra standards. Det är såklart ett ungt vin, men det är lite för hårt och ekbetonat. Samtidigt känns frukten i smaken för saftig och ihålig. Detta vinet aspirerar helt klart på storhet, men jag tvivlar att lagring skall kunna leverera detsamma (rätt gott att suga på dock, så 87 poäng känns rättvist).

5. Ett vin som absolut inte levererar är L.A. Liginer Chambolle Musigny Les Bussières 2006 (290 DKK). Detta vinet lyckas med konststycket att vara både muggigt och syraskadat på en gång. Mycket dov egensinnig doft av lösningsmedel och diffus ek. Smaken är bättre men ovanligt tunn för en Chambolle. Fruktsyran isar i tandhalsarna. Beware (78 p).

Det är onekligen svårt med röd bourgogne! Ena veckan delar man ut 98 poäng - andra veckan kör man storsågen. Det känns som om man måste pynta upp hela sedelfacket för att få den där kicken man så desperat letar efter. Men får man den finns det inget annat som räknas.

onsdag 6 oktober 2010

Domaine Weinbach Tokay VT 1983

Det man reagerar på först när man tittar på denna gamla Weinbachflaska är att ordet Pinot Gris överhuvudtaget inte nämns på flaskan. 1983 hette vinet Tokay d'Alsace, senare blev det Tokay Pinot Gris och till slut bara Pinot Gris efter namnstridigheter med ungrarna.

Denna flaska hittade jag i den återupplivade Skatkammeren där en samlare hade lämnat in 200 flaskor av nästan enbart Weinbachvin från början av 80-talet. Jag trodde jag skulle vara först på plats efter ett insidertips, men när jag kommer fram finns bara denna flaskan kvar! 295 kr får man väl anse som ett väldigt bra pris, är väl dyrare om man köper senaste årgången?

Hög nivå i flaskan trots en kork som påminner om smulad havrekaka. Vinet har väldigt lätt färg och är helt utan oxidationstoner. Faktum är att det känns som vinet knappt har påverkats alls av den långa lagringen. Det är lätt citrusaktigt, lite melon och persika i doft och smak. Väldigt blyg uppenbarelse utan någon direkt restsötma att tala om, trots vendange tardive.

Jag luftar vinet i många timmar men det finns liksom ingen hemma här. Antingen har detta vinet mumifierats av ålder eller så gjorde inte Weinbach bättre vin anno 1983. Det är nog inte omöjligt att de rejält extraktrika och restsöta vinerna som Weinbach gör idag inte var på modet före jänkarna började sätta poäng på dem? Inget obehagligt men heller ingen storhet (84 p).