söndag 28 november 2010

Gammalt vin och lite Chateauneuf

Denna helgen har vi rört oss i axeln mellan södra Rhône och Bourgogne. Lärdomen är att det är väldigt ofta man placerar andra viner i Bourgogne, men väldigt sällan man placerar Bourgogner någon annanstans.

Chateau Simone 2004 placerar man dock knappast i Bourgogne. Detta vin från södraste Rhône innehåller en salig blandning av druvor, men mest clairette (>55%). Ingen malolaktisk fermentering och lång lagring på använda ekfat. Tyvärr är vinet väldigt åldrat och ser ut som äppeljuice i glaset. Dock känns det inte oxiderat, och det har en intressant själ av grapefrukt, mjuka honungstabletter, lite emser och mandelolja. Lite uttorkat men klart njutbart, blir också bättre med luft. Trots att det inte var meningen att det skulle smaka så här får det godkänt (85 p). Jag börjar dock undra vad felprocenten är på de viner jag köper från Theis Vines restsalgs/tilbudslista?


Louis Jadot Gevrey-Chambertin Lavaux Saint-Jacques 2001 är inköpt på Vinoble i Köpenhamn (inte andrahandsdelen). De har massor med Jadotviner från 2001 (ex-chateau) på rea. Denna butelj kostar 299 DKK, att jämföra med 639 kr för motsvarande på SB. 2001 var ju ingen större succé i Bourgogne, men inte så förfärligt illa heller -speciellt inte i de norra delarna. Det känns som detta viner står på sin absoluta topp, och jag är faktiskt väldigt nöjd för en gångs skull. Mogen kant i ett ganska mörkt vin. Kristallren mörk körsbärsfrukt som jag associerar till Simon Bize. Skall man ha någon liten anmärkning är att detta är som en riktigt bra Savigny-Les Beaune, mer än en duglig Gevrey-Chambertin (90 p).

Louis Remy Clos de la Roche 1970 var en lottsedel jag köpte på auktion för 200 kr. Vem Louis Remy var har jag ingen aning om, och 1970 var ingen årgång som gick till historien i Bourgogne. Höga odds = lågt pris. Men det finns liv i vinet! Helt fantastisk mjuk supermogen doft. Superfriska kalla hallon och lite läder. Smaken är nära att packa ihop och gå hem, men det finns en liten söt hallonpastill i varje sipp. Vi dricker inte ur flaskan, men det var kul att träffas i alla fall (får respektera åldringen med att avvara poängen).

Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 2000 är en kolsvart dryck i jämförelse, även om åldrandeprocessen är i full gång. Jag hade väldigt höga förhoppningar på denna flaskan, men jag känner samma som den förra gången jag provade Cuvée des Cadettes. Det finns någon dammigt och inte helt fräscht över hela uppenbarelsen. Antydan till oxidation, som jag tror har funnits i detta vinet från start. Det är ändå gott i sin rustika, gammeldags stil men jag dricker hellre Charvin eller Vieux Donjon från samma årgång (86 p). Eller varför inte den vanliga La Nerthe.

Le Clos du Caillou Chateauneuf-du-Pape Reserve 1999 är en lite intressant observation. Detta vinet, har jag förstått, var en av de första Chateauneuferna som gjordes i den mörka, extrema likörstil som verkar tilltala Parker extra mycket. Men hur åldras dessa egentligen? Direkt när korken är dragen är det alldeles för mycket "körsbär i likör" för min smak. Har det egentligen hänt någonting på 11 år? Sen händer något mycket märkligt. Vinet tvärdör på 20 minuter och kvar finns bara en grynig soppa med lite oxiderad doft. Framtiden ser inte enbart ljus ut för den nya Chateaneufstilen, baserat på denna enskilda observation. Sen är det kanske inte ett självändamål att ett vin skall tåla lagring i 20 år. Problemet är att jag tycker det smakar illa även från start.
.

söndag 21 november 2010

Domaine Leflaive Les Pucelles 1999

Jag och Travkungen slötittar på veckans V75:a och ger varandra ett hemligt glas. Med åren har våra traveftermiddagar gått från enbart hästsnack och lite vin, till i princip enbart vinsnack. Vi riskerar i alla fall inte att blanda ihop våra glas, för hans vin är vitt och mitt är rött.

Mitt vin är en bevis på grundtesen i Bourgogne: Köp först och främst på producent, sedan på läget och sist på årgången. Thomas-Maillard Chambertin 1997 är en ståtlig flaska att titta på, men innehållet är knappast ståtligt. Riktigt gammal källardoft blandat med kokta rödbetor. Lite italienska körsbär i smaken och riktigt grova tanniner. Det är så grynigt att vi tror att det är sediment i glasen (men ej). Travkungen är och fiskar i något italienskt vatten, detta trots hans enorma erfarenhet av Bourgogne. Vinet blir lite bättre timme för timme, och till sist är det faktiskt njutbart. Men det smakar inte Bourgogne, och framförallt inte Grand Cru (84 p). Imponerande dock att det kunde utvecklas så många timmar i glaset.

Travkungens vin ser ut som flytande guld med silverstänk. Vit Bourgogne med lite ålder är väl den första ingivelsen? Det doftar rosor, sådana där vita med citrusfrisk doft. Lite smörade popcorn och en aning svavel. En helt makalöst vin, fattas annat när det är travkungen. Domaine Leflaive Puligny-Montrachet Les Pucelles 1999. Som väntat utvecklar sej vinet med luft, svaveloset försvinner, och blir en sublim upplevelse. Vinet lägger sej som en tunn film i munnen som pumpar ut en enorm eftersmak. Bara munkänslan är väldigt många poäng. Jag tror dock att detta kommer att bli ännu bättre med lagring och håller igen med 93 p.

(ingen av flaskorna ville vara med på bild)

söndag 14 november 2010

Franskt vin

Doktorn visar upp ett mejlutskick från Bristywine där jag uppenbarligen används som referens för Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006. Det var ju smickrande för en amatör! Jag visste inte att det fanns kvar för beställning, så jag kastade in en e-beställning direkt. Ett utmärkt vin som jag minns det.

Då min första upplevelse av aligoté gick åt skogen öppnar vi kvällen med en dylik, fast i Joseph Drouhins tappning. Joseph Drouhin Aligoté 2009 har en blyg men ganska viskös framtoning i glaset. Mycket Chardonnaymarkörer i den helt utmärkta doften. Smaken är på gränsen till anemisk i starten med en mycket hög syra och folietunn kropp. Jag är kanske inte direkt överväldigad, även om vinet känns ganska klassigt på något sätt. Som tur var glömde jag karaffen på diskbänken och när vi provar om vinet nära rumstemperatur har det hänt en hel del. Doften har utvecklats enormt och sjuder av bröd, citrus och anis. Doften är fortfarande betydligt bättre än smaken. Lite småmystisk känsla av humlebeska. Jag blir inte riktigt klok på aligoté. Det blir tummen upp, även om jag har svårt att se vad man skall använda detta till (85 p?). Jag lägger druvan i samma fack som pinot blanc för tillfället.


Mitt livs första Domaine Trevallon Rouge (2004) är ett faktum till huvudrätten. Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på detta vinet heller. Väldigt aromatisk doft av kanelstång, svartvinbärsnickel och mustiga fat. Svalkande smak med lätt extraktion, lite mineralsaltig. Sen kommer tannindräparen i eftersmaken och drar ihop kinderna. De där tanninerna kändes oväntade efter det finlemmade i starten. Just nu är detta ingen stor njutning, men jag tror mej se ett rätt fint vin bakom alla dessa tanniner (88 p?). Eller så har jag fel. Priset känns lite väl styvt för att fylla en hylla i experimentsyfte. Om man skall knyta an till inledningen känns Les Verrieres för av tredjedel av priset som ett säkrare kort.

Nästa vin är dock riktigt stort. Till min lite italienskt inspirerade huvudrätt kommer den som en smekning och hyllning till de färska örtkryddorna. Tua Rita Giusto di Notri 1999 är en italiensk bordeauxblend från Toscana. Just den typen av vin som inte brukar få mina näsborrar att frusta. Men Tua Rita är något annat. Trots bordeauxanknytningen (75% CS, 25% merlot, franska barriquer i 15 månader) känns detta inte alls som en bordeauxkopia. Det måste ha åkt med någon rosmarinhäck i macerationen. Helt perfekt balanserat, örtkryddigt, ljuv syra och enorm koncentration utan att kännas tungt. Detta gillar jag betydligt mer än t.ex Tignanello (94 p).

Doktorn har med ett vin från Domaine Trapet, som är en blind fläck i min Bourgognekarta. Men visst, detta är ju precis vad jag vill ha i en Bourgogne! Domaine Trapet Gevrey-Chambertin 2006 har den där nerven som bara en välgjord Bourgogne har, även i en enklare kommuntappning. Det börjar ganska nonchalant med lite ljus frukt och en aning fat. Snällt, beskedligt och på gränsen till menlöst. Men det kokar under ytan och snart vecklar vinet ut sej i en kryddig nuitsstil. Varje sipp är annorlunda och efter c:a en timme är det faktiskt en stor upplevelse. Ett stort smakdjup och en helt oantastlig balans. Sen drar det över till någon form av gräddkolasoppa som inte riktigt tilltalar mej. Mycket nerver i denna aktrisen. När det var på topp så tvekar jag inte med 90 p. Nu blir jag ju rejält nyfiken på min enda flaska Trapet i källaren (en GC Clos Prieur 1er Cru 2002)!

onsdag 10 november 2010

Vininferno

Får beklaga min tystnad, men ibland räcker inte tiden till allt. En vettig återkomstpost med lite DRC, gammelbordeaux och allmänt grand cru kan jag bjuda på i alla fall.

Förra helgen bjöd nämligen jag och Travkungen på middag med tillhörande vininferno. Representanter från från båda K&S och Gomseglets vinklubb väntades till kvällen, men redan vid lunchtid drog matlagningen igång. Som matlagningsjärn öppnade jag det vin som skulle visa sej vara kvällens enda odrickbara:

Domaine Leroy Aligoté 2007 doftar som en överfull soptunna i augusti. Små svarta mögelprickar svävar omkring i flaskan och korken läcker som ett såll (inte helt ovanligt när det gäller Leroys viner). Här har vi baksidan med biodynamisk odling och svavelfobi. Cellartracker avslöjar att jag är inte den enda drabbade, troligtvis är stora delar av denna produktion helt förstörd. Det jag inte förstår är hur Bize-Leroy kan sända detta till marknaden? Felgjort vin skall inte säljas av en av världens mest prestigefyllda producenter.

Ersättningsjärnet är dock helt friskt och dessutom betydligt bättre än vad jag hade trott. Robert Chevillon Nuits-St-Georges Les Chaignots 2004 är i mitt tycke betydligt bättre en den 2006:a jag halvsågade för en tid sen. Det som gör detta vinet så trevligt är att den, som många andra 2004:or, har snabbmognat i flaskan. Jag tycker 2004 i Bourgogne ofta briljerar med fin Bourgognekänsla och finstämdhet. Detta vin har en tegelfärgad framtoning med en underbart mogen lövhögsdoft. Smaken är som väntat relativt slank men det finns en fruktkropp och en lite torr tomatbetonad avslutning. Mycket drickvänligt, men knappast ett minne för livet (88 p).

Gästerna anländer och som apretif får de ett immande glas Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese 2005. Det är gott men det är tydligt att denna flaskan nog skulle vilat längre i källaren. Noll petroleum, och inte heller den där sprittande ung-rieslings förälskelsen (85 p?). Riesling har också tunnlar!

Förrättsvinet är däremot ett av detta årets stora vita upplevelser. Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Cuvée St Catherine 2004 valsar fram i munnen med en numera odetekterbar restsötma. Oerhört komplext, rent och toklångt. En antydan till petroleum redan nu. En stor Weinbach är en av vinvärldens största upplevelser enligt mej (95 p). Bjuder man desstom hemgjorda dumplings till är det en total upplevelse.


Sen kommer en radda rödviner som slår det mesta i denna bloggen. Från ganska bra till jättebra:

1. Chateau Eglise-Clinet 1989. Fan ta danskar som lagrar sitt vin på köksfläkten och sen säljer på auktion. Detta vinet döms ut som stendött efter dekantering, men efter ett antal timmar väcks en del frukt till liv trots allt. Den volatila åldersdoften försvinner och vinet blir en mjuk supergammal Bordeaux (85 p).

2. Armand Rousseau Clos de la Roche 2006. Detta var ett av mina bidrag, tyvärr. Jag var ganska imponerad av Rousseaus Mazis 2006, men detta har inga likheter. Det doftar mer som en badstrand på Gran Canaria än en Bourgogne. Kokosoljan från eken är så dominerande att all dyr pinotparfym går förlorad. Lite för noterbar alkohol i den rätt grunda smaken. Överraskande mjuk och öppen dock. Ett hyggligt glas men absolut inget Grand Cru-vin (85 p).


3. Aldo Conterno Barolo Romirasco 2004. Detta vinet är kanske det som har den mest intensiva doften av alla viner ikväll. Men vad är det som det doftar? Jag är stensäker på Guigals treårsfat efter en svettig uppvisning av rökigt chokladkaffe med kokosolja. Barolo? Jag trodde Aldo Conterno inte höll på med nya fat alls, men detta känns som det mest fatade vinet på hela kvällen. Om vi låtsas att det är en Côte-Rôtie kan jag nog ge 87 p. Vinet är oerhört koncentrerat och rent men påminner mest om en blandning av Shiraz och Zinfandel.

4. Guigal Chateau d'Ampuis 2000. Guigal har en helt egen stil på sina viner som jag tror jag skulle kunna känna igen i sömnen. Det är inget fel i det. Domaine Leroy doftar också mer Leroy än det läge vinet kommer från. Jag tror jag har fångat Guigal i en association. Lätt brända kokostoppar, sådana kakor man sålde dyrt på scouternas julmarknad. D'Ampuis 2000 har en imponerade koncentration och det är inte utan att man känner närheten till LaLaLa. Jag börjar dock kunna uppskatta detta nu, skam den som ger sej. Fast något matvin kommer aldrig detta att bli, och det får stå kvar i karaffen tills efter maten (89 p).


5. Jean-Louis Chave Hermitage 1995. Guigals motpol i Syrahvärlden. Ren och ljus Syrahfrukt, måttligt med fat. Detta är helt min stil, möjligen att han även i denna årgången har dragit lite för hårt i bromsen. Eller så drunknar vinet bland resten av kvällens kanoner. Jag börjar misstänka att Chave helst skall drickas ganska ungt, eller betydligt äldre än jag har gjort. 1995:an lever fortfarande på sin primärfrukt utan några uppenbara mognadstoner. Ett riktigt bra glas vin men det sjunger inte (90 p).

6. Alain Graillot Crozes-Hermitage 2005. Nu har MMM blivit galen, kan man verkligen sätta Graillot före Chave? Årgång 2005 hos Graillot har en sådan finess och komplexitet att det tillhör ett av de viner jag värderar högst i min källare. Vinet är mer koncenterat än Chave och har all den underbara Syrahparfymen som jag högaktar hos Graillot. Ett stort vin i mina ögon (92 p).

7. Domaine Leroy Bourgogne 2004. Den sista av mina AOC Bourgogne från Bize-Leroy som egentligen är en blandning av Clos de la Roche och Premier Cru från Beaune. Helt fullmoget nu och det känns rätt att avsluta saldot. Detta vinet har nästan samma doft som de andra 2004:orna från Leroy, men det har en högre syra i den lätta smaken. Doften är egentligen allt i detta vinet, men den är å andra sidan så utomjordiskt bra att poängen blir hög. Kanske att denna flaskan var en aning sämre än de andra (93 p). Denna flaskan läcker också, och vi diskuterar om det finns en mening bakom detta? Kanske Mme vill öka syresättningen i vinet?

8. DRC Romanée-St-Vivant 2007. Det är en stor skillnad på denna unga DRC och den unga La Tâche 2004 som var den första DRC jag provade. La Tâche 2004 var lätt, fullständigt öppen och helt fantastisk (min enda 100 poängare på CT). RSV 2007 är tung och mörk i uppsynen. Stängdskylten är upphängd i den lite ekiga doften. Smaken är helt gigantisk dock med en eftersmak som bara ringer och ringer. Ett stort vin, men såklart ett barnarov av stora mått. Om 2007 är en lättglömd årgång i resten av Bourgogne så gäller det inte för DRC. Jag håller igen betyget efter bristen på sång (93 p). Säkert värt betydligt mer poäng om några år.


9. Så vad var då kvällens vin no 1? Bourgogne brukar ju faktiskt segra, men ikväll vann för en gångs skull Bordeaux. Travkungen har med en flaska Chateau Palmer 1970 från franska Ebay som är i strålande skick. Tidigare har jag aldrig druckit en bra Bordeaux från före 1982, men nu kan jag flytta tillbaka den dateringen. Palmer 1970 är bra nära kolsvart trots sin ålder. Hela vinet andas asiatisk butik med toner av oystersås och sushitång. Mitt i den orientaliska mystiken kommer en ton av supermjuk cassis och cigarrök. Helt enastående! (95 p)