fredag 11 februari 2011

Alain Graillot 2009

Parker, tha man, har ju utropat 2009 som året för norra Rhône och genast börjar dollarsiffrorna att stiga. Graillots 2009 kostar iofs bara någon tia mer än 2008:an, men effekten av den amerikanska djungeltrumman är tydlig.

Graillot är en producent som har hängt med ett tag i den svenska vinvärlden, men jag anser att han fortfarande är ytterst relevant. I bra år tycker jag att han ligger och nosar de absolut största Hermitagerna i rumpan, i sämre år är det kanske mer ett bra köp till priset (som ändå har legat nästan still i många år).


Vad är då 2009? Vi öppnar en 2006:a som jämförelse, en årgång som var väldigt trevlig och aromatisk som ung, men som redan börjar visa viss ålderströtthet.

2009:an är helt klart tätare än 2006:an i glaset. Trots ålderskillnaden är 2009:an en aning rödbrunare i kanten vilket nog indikerar ett riktigt varmt år. Men jag känner inte riktigt igen min gamle Graillot i doften. Inga rökta korvar eller nya gummistövlar, mer en nästan cabernetaktig vinbärsdoft. Smaken är tät, men relativt tanninfri. En touch av vingummi. Lättdrucket och färdigt? Simpelt? (87 p?)

2006:an är mer old-school Syrah. En högre syra och betydligt tunnare, men samtidigt mer av det som är anledningen till att jag tvångshandlar Graillot. Den där knivskarpa känslan av vitpeppar och tjärat tågvirke (89 p).
Jag är skakad men inte rörd. 2009:an är nog lite av en 2003:a trots allt, och det är inte det jag söker efter hos syrah. Parker lär nog hissa fyndflaggan pga av att det är lättdrucket och varmt. I mina ögon är 2007:an den stora doldisen hos Graillot, lite för tunn för att få full pott men ändå väldigt mycket bättre än både 2004, 2006, 2008 och 2009. Den stora stjärnan är 2005, som avvisade självaste JL Chave under en blindprovning i höstas. Men vi lär få anledning att återkomma - jag har elva flaskor kvar av 2009:an...