lördag 7 maj 2011

Helgens vinkonferens

Tompavorna ser ut som trötta multikulturella konferensdeltagare i solskenet. Glada leenden men inga hjärtliga kramar. Vi skall också åka hem inom kort.

Helgen började med att vi knappt hade hunnit ur bilen på Österlen förrän Doktorn serverade ett vin som faktiskt var en av de största upplevelserna under hela helgen. En champagne från det goda året 1996: Launois Blanc de Blancs 1996 (Doktorns bidrag). Helt okänt för mej. Lemon curd och äpplen och en lång stram eftersmak av grape och smulad sten. Kanon! (93 p).


Från vänster till höger:



Les Plantiers de Haut Brion Blanc 2007 (mitt bidrag, 329 DKK)) Andravinet till Haut-Brions vita vin är en ganska udda skapelse. Dels är etiketten ganska lik La Mission Haut-Brion, dels innehåller vinet 100% semillon (vilket inte är fallet för Haut-Brion familjens övriga vita viner). Vinet kommer från unga vinstockar inom samma 1er cru lägen som Haut-Brions huvudvin. Jag har nog aldrig tidigare provat en vit Bordeaux som bara innehåller semillon, och blir ganska förvånad av färgen. Vinet är närmast gyllengult. För en oinvigd påminner vinet lite om en stor vit hermitage, fast ändå inte. Syran är betydligt högre, aromatiken lättare. Ett riktigt bra vin och också detta en stor upplevelse (92 p).


Montus Cuvee Prestige 2001 (mitt bidrag, bortglömt pris) Detta är nog det räligaste vin jag provat på lång tid! Det är så otroligt oraffinerat bittert och så alkoholskadat att man får springa till vasken och panikspotta. 15% säger etiketten, jag tror snarare på 17-18? Skandalöst dåligt och bör förpackas i koppar och bentonitlera och skickas 1000 m under Åreskutan (inga poäng).


Leoville-Las-Cases 1981 (Doktorns djupa källare) Återigen påminns man om vinlagringens betydelse. Vi drack detta vin på nyårsafton 2009, och det var en ganska skeletttunn uppenbarelse, om än helt ren. Doktorns flaska sjuder av mogen cassisfrukt och är tätt och relativt ungt i färgen. Kall lagring i en stilla källare gör underverk. Tyvärr är vinet inte 100% rent, vilket Las Cases normalt sett är. Det ligger en otrevlig rotfruktsdoft i vinet som vägras att luftas bort. Ren otur för Doktorn (inga poäng).


Pontet Canet 2001 (mitt bidrag, 250 DKK på vinforum) Förra gången jag provade Pontet Canet 20o1 upplevde jag vinet som alldeles för moget för en 10 år gammal stor-Bordeaux. I sällskap med Las Cases 1981 kan kanske allt upplevas som ungt, men faktum är att denna flaskan känns så otroligt mycket bättre. Detta är helt enkelt en stor Bordeaux som börjar att visa mogenhet. Jag vill nog ändå framhärda att detta är inget man skall spara till barnbarnen (eller ens barnen med tanke på hur det smakar just nu, 92 p).


Montevertine 2007 (mitt bidrag, 170 DKK) Även jag har öppnat konto hos Merolli (tack Finare Vinare!). Vilket lätthet och elegans detta vinet har, det går knappt att tro att detta vin har producerats i samma område som alla ekskadade Brolioviner. Doktorn är stensäker på att detta är en Barbaresco, det säger ett och annat om hur rik aromatik som detta vinet har. Mycket bra (90 p)!


Christmann Riesling Trocken Ölberg 1999 (Doktorns) Jag är ärligt talat lite besviken på detta vinet. Det har mognat fram utan att bilda några trevliga mognadstoner. Noll petroleum, istället börjar vinet att svikta en aning i mittsmaken. Syran känns ofokuserad. Skall man vara ärlig påminner det väldigt mycket om Christmanns basriesling, som dock är väldigt trevlig för priset (83 p). Det måste kännas surt att ligga på detta vin i så många år utan att få någon som helst utdelning.



Rond 2: Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée de la Reine des Bois 2000 (Doktorn). Riktigt bra doft vid uppstarten. Hela Chateauneufpaketet med en frisk örttvist. Inget tungt eller overdone. Det enda som stör mej är att vinet är som allra bäst precis när det hälls upp, 12 grader kallt och med noll luftning. Med tid i glaset försvinner den underbara definitionen och det murriga tomma alkoholskramlet tar vid. När jag först förde glaset till nosen hade jag kunnat ge nästan full pott, men slutbetyget blir betydligt lägre (90 p). Dock, ett riktigt bra vin från en producent jag hade avfärdat som ointressant.


Bosquet des Papes Chantemerle 1998 (Doktorn) Snacka om vägdamm vid en fransk vägkorsning 1976. Här har vi ett vin som visar fullständigt motsatt kurva vid matbordet. Från flaskan påminner vinet om en ganska bedagad 70-tals bordeaux, med tunnsmala fruktstråk och vacklande struktur. Men för varje minut så vinner vinet, och till slut gör den oavgjort mot fågeln bredvid (90 p). Men lagra för guds skull inte detta vinet en dag till.


Lamy-Pillot Chassagne-Montrachet 2007 (Doktorn) I nuläget en lätt vulgär nya-världen-Chardonnay. Massor av ek och tropiska frukter som inte har hittat varandra än. Kommer säkert att bli bra om 5-7 år.


Catherine et Claude Pommard la Chanière 2005 (mitt bidrag) Detta vinet har gjort en riktig berg-och-dalbana i mitt vinliv. Det började med att jag provade 2004:an av detta vin och blev helt såld på den underbara pinotkänslan. Så jag köpte en hel låda av 2005:an och fattade ingenting. Den täta årgången hade förändrat vinet till en tät soppa som doftade som rågummi. Men ikväll känns det verkligen som att vinet börjar hitta tillbaka till sitt ursprung. Den gummiaktiga känslan har förvandlats till gräsig pinot, smaken har mjuknat. Detta vinets stora kvalitéer ligger inom det vegetabiliska, och definitionen är strålande. Jag vill ge vinet tid att kasta mer sediment (det är redan ganska sandigt i karaffen). Stordåd väntar (91 p).


Amon-Ra 2005 (mitt bidrag) Vis av erfarenheten så serverar jag inte detta vinet till mat, utan som ackompanjemang till en formidabel ostbricka från Vilhelmsdals mejeri (några km från huset). Fantastiska ostar och en passande söt rödlöksmarmelad. Vinet doftar fantastiskt av ren blåbär och björnbärssylt. I detta sammanhanget är vinet helt perfekt - det står upp mot vilken roqueforttyp som helst. Det hade nog stått upp lika bra mot en chokladpudding. Det är 100% rent och friskt, starkt och sött som portvin och lika förutsägbar som en wallanderfilm. Den gör sitt jobb strålande, men mer än 88 p vill jag inte sträcka mej till. Då fick den ändå all uppbackning man kan förvänta sej.


Caterina Zardini Amarone 2003 Caterina har tyvärr ingen chans att göra sej hörd bland starka ostar och mullrade australier. Jag kunde inte uppfatta ett dugg. Sockermätaren gav i alla fall att Amon-Ra och Caterina låg i samma nivå (dvs c:a 15 g / liter om man nu kan lita på mätaren)

Inga kommentarer: